32 års visdom (nästan)

Oj vad det regnar! Men inte ett höstigt regn utan ett vårregn. Det är stor skillnad: man är glad för att det inte snöar på våren, medan på hösten blir man jätteglad när regnet för första gången för vintern växlar över till snö. Konstigt det där med årstider och hur vi längtar efter det vi inte har.

Att längta efter sånt man inte har är nog en essentiell del av att vara människa. Det ligger nästan inbakat i våra gener, tror jag. Vi nöjer oss väldigt sällan med det vi har, vi människor. Det finns alltid nåt annat att sträva efter, gräset verkar liksom alltid vara grönare på andra sidan staketet. Jag tror att den dagen man sätter sig på sin rumpa och säger "näe, vet ni vad, nu är jag nöjd", den dagen tror jag att man avstannar i utveckligen, och i min värld är det detsamma som att sluta leva. Inte att dö, men att sluta leva. För mig är strävan efter nya upplevelser, bekantskaper och ting starkt förknippat med nyfikenhet och utan den nyfikenheten skulle min värld bli bra tråkig att leva i. Självklart kan jag också känna att jag trivs i min situation och att jag inte vill flaxa runt, men det är inte detsamma som att nöja sig. Det är nog mitt bästa råd - alla kategorier:

Sluta aldrig vara nyfiken.