Till farmor och farfar

Jag håller på att överdosera på dansbandsmusik. Hjälp mig nån.

Jag sitter i mammas kök och radion är på och jag har ingen aning om vad jag lyssnar på men dansband är det, för hela slanten. The Ultimate Swedish Danceband Collection, typ. Känns som att jag är tillbaka på staketet till dansbanan på campingen i Lycksele, och föräldrarna svänger sina lurviga på brädgolvet under tallarna. Det verkar som nån snubbe som kallade sig för Paul Paljett när han var aktiv dansbandssångare - och som nu jobbar som begravningsentreprenör - är på tapeten. Jag hänger inte riktigt med, men det verkar som att den här paljettkillen var en av de första artisterna i Bert Karlssons stall. Vet inte varför jag skriver om det, meneh...

Nu spelar de en låt som alltid får mig att tänka på min farmor. Hon var väldigt religös och brukade lyssna på inspelningar med frälsiskörer på sin lilla bandspelare som hon hade i sovrummet och det var nog där jag första gången hörde den här. Min farmor gick i kyrkan varje söndag. Jag brukade följa med henne, för jag tyckte det var så mysigt i kyrkan när jag var liten. Jag satt där i bänken och alla var så högtidliga. Jag brukade sitta och titta på målningarna i taket och minns att jag tyckte särskilt mycket om bilden av Jona i valfiskens buk. Jag tror att det kanske var där mitt intresse för att sjunga började gro - i kyrkbänkarna med farmor - och jag sjöng med i psalmerna så gott jag kunde.

Det var även farmor som lärde mig läsa, jag var runt 4 år, och jag tjatade om att hon skulle läsa Tjuren Ferdinand för mig, om och om igen. Vi brukade promenera på somrarna och sparka på vintern. Hon gillade inte att vi åt godis, men hon hade alltid godis hemma. Vi fick ta en, men inte mer. Men så fort hon lämnade rummet fick vi ta en till för farfar, Marianne bjöd han på. Jag minns aldrig att farfar jobbade, men man har berättat att han var timmerman/flottare. Han hade de största händer jag nånsin sett och ett runt ansikte som alltid var lite strävt. Han rakade sig ett par gånger varje dag, men hade alltid en lätt skäggstubb. Jag kommer nog aldrig att glömma hur det kändes att krama farfar, med hans sträva kind mot min mjuka barnkind.

Jag minns inte så mycket om någon av dem, jag lärde liksom aldrig känna dem särskilt väl. När jag var 4 år flyttade de ifrån huset som farfar byggt och där min pappa blev den sista ungen att födas hemma i köket. Vi flyttade in i huset i samma veva och då var farmor och farfar redan gamla. Jag tror hon var runt 65 och han var drygt 70. När jag var 14 år gick farfar bort och lämnade farmor ensam. Det dröjde några år och sen gjorde hon honom sällskap, jag tror hon blev 78.

Just den här sången sjöng jag och mina kusiner på hennes begravning, för att farmor älskade den.

Till en stad jag är på vandring,
synden där är utanför.
Livets träd står där i blomning,
där som rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.

Svårigheter här vi möta.
Satans snaror här förför.
Inga frestelser i staden,
där som rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.

Nära, kära är hos Jesus,
skaror sjunger nu i kör.
Väntar på att jag skall komma,
dit där rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.