Springelisprångandes?

Asså, jag veeet. Vem vill läsa om att man är sur, halvdepp och på dåligt humör? Men i ärlighetens namn - jag kunde inte bry mig mindre. Självklart vore det roligare om jag var springelisprångandes jätteglad, men nu är jag inte det för tillfället. Jag är inte jättegrinig heller, lider bara av lite post-semesterångest. Eller semester och semester, ledighet kanske skulle passa bättre i det här fallet.

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok som tagit det här jobbet och flyttat till en stad som jag inte vill bo i, särskilt med tanke på att jag inte riktigt orkar med att skaffa mig nya vänner för tillfället. Fast det är klart, jag gillar verkligen mitt jobb. Men en sak är säker, jag längtar efter att hitta ett socialt sammanhang där jag känner mig hemma. Vänner, och kanske så småningom nån som jag kan dela min vardag med...

Varför måste allt kännas så svårt? Avlägset? Ouppnåeligt...?