En 14-årig tjej

Jag skulle så GÄRNA vilja ha nåt att se fram emot de helger jag är hemma. Ska försöka jobba lite på det här med sociala kontakter. Men det tar sån TID!!! Jag är hellre glad nu än om 25 år (för att citera Agnes i Fucking Åmål)... Jag har ingen energi, jag vill få allt serverat. Helst med silversked.

Igår pratade jag med en vän om min situation här i Umeå. Vi kom fram till samma sak: Jag är inte gjord för att bo här uppe i Västerbotten, eller i Norrbotten heller för den delen. Jag har inget emot att vara uppe och hälsa på, jag tycker om att åka hem till Piteå. Men jag vill inte vara här i landets norra delar permanent. För mig räcker det med ett par veckor, sen är jag definitivt nöjd, för att inte tala om less..! Jag vill ha större städer, med mera utbud, med fler bekanta och med jobbet närmare. Jag gillar att resa runt, det är roligt, men det bidrar till att mitt sociala liv tynar bort. Jag har inget som väntar mig när jag kommer hem. Eller ingen.

Jo, jag tycker lite synd om mig själv. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på min situation. Det är lätt att säga men svårare att göra. Sen vet jag inte riktigt, det kanske är jag som är svår att bli vän med? Är jag det? Jag tror att de flesta uppfattar mig som ganska utåtriktad, men vad många inte vet är att jag egentligen är ganska blyg och osäker. Jag bara ignorerar det när jag träffar folk jag inte känner. Kastar mig ut. Men blygheten gör det svårt att ta kontakt med folk, alltså när man bokstavligen försöker ta kontakt för att lära känna någon bättre. Det är en annan sak när man träffas av en slump - på en fest eller ute på krogen (det finns inte så många andra tillfällen för mig i den här stan, och de tillfällena är lätträknade), för då är det liksom neutral mark. Jag behöver inte känna mig dissad om det inte funkar, för jag har inte investerat så mycket av mig själv i situationen. Jag har liksom inget att förlora då. Men om jag skulle ringa till någon jag knappt känner och få ett tveksamt nej, eller kanske ett ja som sen visade sig vara en återvändsgränd rent vänskapsmässigt...då har jag mer att förlora. Stolthet, självförtroende...

Det hela bottnar kanske i en 14-årig tjej i ärvda kläder, som blev utfryst av sina "vänner", en tjej som alltid varit lite egen och som inte alltid tyckte som alla andra, som hade bråttom att bli vuxen och som blev fjortis egentligen först när hon var 21... Ibland känner jag mig fortfarande som den 14-åriga, osäkra tjejen, fast med en egen inkomst och en ny garderob. Samma tjej - fast med en annan yta.