Beauty in the breakdown

Varför är det så svårt att släppa dem som behandlar en som skit? Det måste ju finnas nån gen eller nåt socialt betingat beteende som får oss att envisas med att komma tillbaka för mer, trots att vi vet att det är dåligt för oss? Jag har skrivit om det förut, att vi inte borde låta andras tankar om oss och deras sätt att behandla oss definiera vilka vi är, men likafullt sitter jag nu här och tvivlar på mitt eget värde. Det som suger extra mycket är att det är så svårt att ta till sig när andra säger och visar att de tycker att man är bra. Det verkar nästan som att det enda som räknas är den där destruktiva åsikten från den absolut sista personen man borde bry sig om.

Konstigt.