Om nån av mina vänner kom till mig och berättade att hon träffat en kille, att de setts lite nu och då men att det aldrig var på allvar, att hon föll för honom mot all förmodan och att de sedan slutat ses - och att det som hände sen utvecklade sig som det gjort för mig nu - då skulle jag nog råda henne att strunta i alltihop, gå vidare. Det lilla som var är ju över, onekligen. Varför spenderar jag då så mycket tid med att tänka på den här personen?
Hade jag varit yngre hade det antagligen varit nån sorts envis ovilja att acceptera läget och det faktum att jag blivit dumpad, vilket det säkert delvis handlar om fortfarande, en sorts sårad stolthet. Men det som jag tror det beror på till största delen just nu är att jag tyckte så mycket om att ha honom i min närhet, att prata om allt och inget. Och nu får jag inte det längre. Det andra vi hade kan jag avvara utan problem, men att ha förlorat möjligheten att dela tankar med honom är något som verkligen gör mig ledsen.
Likafullt är det så.
Elsa 2 veckor
11 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar