På tåget västerut

Ruggigt väder och jag fryser lite. Funderar på möten och relationer man har eller inte har. Jag har bara vänskapliga relationer i mitt liv. Eller bara och bara, det är väl kanske den bästa sorten?

Jag lyckas alltid välja "fel" personer som föremål för min affektion. Visst finns de bra killarna där också, men av nån outgrundlig anledning är de inte intressanta. De blir på sin höjd ett trevligt tidsfördriv tills jag faller för nästa odugling. Nja, så kanske verkligheten inte riktigt ser ut, eller gör den det? Men det verkar i hög grad vara så om man ska utgå från de olika personer jag träffat de senaste åren.

Hur många gånger kan ett hjärta brista innan man slutar tro på att kärleken finns nånstans därute? Själv har jag trott att det var sista gången flera gånger och jag har alltid haft fel hittills...

Jag anser inte att jag är den traditionellt romantiska typen direkt, men jag vet en sak och det är att jag inte vill vara ensam för alltid. Jag vill dock inte ha ett förhållande där jag blir reducerad till en hälft, utan jag vill fortsätta vara min egen, en hel person. Jag vill inte bli som de där paren som sitter ihop, som siamesiska tvillingar, utan en egen vilja, och jag vill definitivt inte bli uppassad och satt på nån piedestal. Jag vill träffa nån jag kan skratta och gråta med. Nån som jag kan prata med. Nån som kan ta att jag reser mycket, iallafall i nuläget. Ja, man skulle kunna skriva en önskelista, men det tänker jag inte göra. Inte idag iallafall. Puss!