Regression

Blääääääääääääää! Usch. Jag är så evinnerligt less på mig själv. Varför kan jag inte bara vara en sån som rycker på axlarna och går vidare? Jag tycker jag var på hyfsat god väg för några veckor sen. Jag tror det är den kommande helgen som spökar lite. Ovisshet kan vara oroande och jag är nog lite rädd, men samtidigt känns det spännande. Jag hoppas att jag kan hålla huvudet högt oavsett vad som händer.

Så till min nuvarande situation... Jo jag har en sån också.

Brandmannen är i stan och det lät som att han ville hänga lite, och så finns det ju då en annan person som jag träffat lite. Jag vet inte, det känns som att med BM är det lugnt, han vet jag vart jag har och vi har ju känt varann såpass länge att vill jag inte ses så säger jag bara det. Med den andra killen, vi kan kalla honom Q, är det lite svårare. Q är en jättebra kille, på alla sätt, men jag är rädd för att leda in honom på nåt som jag inte kan leva upp till. Jag är inte intresserad av honom på nåt sorts romantiskt sätt, och rent fysiskt så pirrar det inte riktigt till som jag vill att det ska göra, men han är jättefin och go. Jag är väldigt glad att vi hållit det på en ganska oskyldig nivå hittills, det blir liksom lite enklare då, men det känns ändå som att jag utnyttjar honom. Jag har förklarat för honom att jag inte kan träffa nån på riktigt som det är nu, eftersom mina tankar är ockuperade av annat.

Iallafall, på grund av mina tankar om den kommande helgen så vet jag inte om jag är peppad på att träffa någon av dem. Å ena sidan kanske det kan få mig på andra tankar, men å andra sidan kanske jag inte kan slappna av i deras sällskap just nu. Jag önskar verkligen att jag var mottaglig för nya bekantskaper, öppen för att faktiskt inleda nåt, men det är jag inte. Det är nåt som måste få ett avslut först - jag vet bara inte riktigt vad eller hur. Det är så konstigt egentligen, för i mitt huvud är det så avslutat som det kan bli, men jag tror att det fortfarande finns ett litet, litet hopp om att det kanske-kanske-kanske finns en vänskap att rädda där nånstans...