Det gick åt helvete. Men det var väntat så det är ingen katastrof. Jag sörjde som mest över det här för länge sen, men idag, 2 månader senare, blev det definitivt och bekräftat, så nu ska jag bara vänja mig. Jag är bara så glad över att äntligen fått nån sorts respons, även om den resulterade i det absolut sista jag ville höra överhuvudtaget. Nu kan jag äntligen börja bearbeta det här och förhoppningsvis snart lägga det bakom mig.
Självklart är jag ledsen att det blev som det blev, men hellre en ledsam visshet än en tärande ovisshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar