Bungy

På fredagskvällen den 24e juli gjorde jag något som min mamma absolut inte lämnat sitt samtycke till. Inte för att hon har så mycket att säga till om längre, inte de senaste 17 åren faktiskt, men ändå. Iallafall. Jag hoppade bungyjump. Inte ett sånt där coolt hopp på 150 meter över nån tjusig dalgång i Nya Zealand, utan ett sketet 60 meters kranhopp på en gatufestival. Men likafullt var det otroligt kittlande och en grymt skön upplevelse.

Det började som en dare. Vet inte om det var jag eller Jimi som förde det på tal, men det blev iallafall sagt att om Jimi betelade så skull jag hoppa och om jag hoppade skulle han betala. Win-win för mig som ville hoppa, men ganska läskigt iallafall. Grabbarna (Jimi, Henke och Fredde) gick ihop och betalade mitt hopp, och då fanns det ju ingen återvändo, det var bara att hoppa :)

Ställde mig i kön, fick skriva på ett papper, de vägde mig och sen var jag inne i hopparfållan. Regnet duggade och jag insåg att jag inte kunde hoppa i klackeskor så det var bara att ta av sig barfota på den skitiga asfalten. Efter en god stund var det min tur att bli fastspänd i selarna, och sen var det bara att vänta på min tur. När de spänt fast linan klättrade jag upp i korgen och jag och Mad Mike började stigningen upp till toppen. På vägen upp häpnade jag över hur fint Piteå var på kvällen, med alla ljus överallt. Väl uppe så hakade han lös säkerhetsgrinden och jag ställde mig med ryggen mot avgrunden. Det enda som höll mig kvar i korgen var två centimeter av mina tår och mitt grepp om stålrören på korgen. Mike räknade ner "3 - 2 - 1..." och så släppte jag taget och lät mig falla. Jag resonerade som så att om jag hade börjat tveka hade jag nog aldrig hoppat så jag tänkte "Fock it!" och så gjorde jag det. Sekunden efter jag släppte taget tänkte jag "Men vad fan gör jag??!!" och i nästa sekund tänkte jag "Oooohwiiiheee - flämt - flämt - hahahahaha - wiiiiiiiii!". Strax efter det säger killen på marken att jag ska ta tag i repet och de firar ner mig, hakar lös mig, och precis då kommer Mike ner med korgen igen och då rusar jag fram och ger honom en ordentlig puss på munnen. Eufori kan göra saker med människor... :)

Att hoppa var en av de saker jag velat göra riktigt, riktigt länge och jag skulle nog kunna tänka mig att göra det igen. Men en sak kan jag berätta: Har man lite dåliga axlar så är det inte alltid en god idé att hoppa bungyjump. Hade galen en träningsvärk/sträckning som inte gav med sig på typ en vecka. Men det var det värt... Och så fick jag ju ett diplom! Hehe...