Men sluta då...

Så fort jag vaknar finns det där. Jävla skit. Mina tankar uppehåller sig ohälsosamt ofta runt saker som jag inte borde tänka på. Jag försöker avveckla det. Men jag vet redan nu att jag antagligen kommer misslyckas, eller åtminstone kommer det att ta en jävla tid innan jag till slut lyckas. Kommer förmodligen att obsessa över det här ett bra tag och jag lär hinna vara både glad och ledsen i omgångar, gissningsvis ända fram till jul... Varför blir det alltid så här? Varför kan jag inte bara lägga ner? Jag blir så trött på mig själv.

Kan ingen heting komma och sweep me off my feet så jag får nåt annat att tänka på? Typ en frånskild basist i ett skitkänt band från London? Eller kanske en excentrisk skådespelare som till sist bestämt sig för att sluta vara gift med sin Vanessa? Eller en snubbe som spelar en Hero som har typ alla superkrafter i världen och som har ett lite snett leende efter en nervskada? Eller varför inte vår nye Evert Taube, Göteborgaren som sjöng sig in i våra hjärtan med just den låten; Känn ingen sorg för mig Göteborg?

Ja, det vore väl nånting...om det skulle hända. Men så finns den här bilden jag har nästintill etsad på min näthinna, ett leende som får mig att smälta. Så jädra fin...