På väg hem?

Sitter på tåget mot Stockholm. Det är med blandade känslor jag åker dit. Dels känns det roligt att starta upp nåt nytt, för egentligen finns alla förutsättningar för att det ska bli riktigt bra med tiden. Förutom det är jag helt uppochner i huvet, känslomässigt. Jag känner mig hyfsat stabil precis just nu, i skrivande stund, men som de senaste dagarna visat så kan sånt ändras i en handvändning. Jag är ledsen över en massa saker, och jag har ju redan skrivit om det här tidigare, men det tar upp en såpass stor del av min vakna tid (också) att jag har svårt att koppla bort det. Jag är förhoppningsvis på väg mot ett bättre ställe, mentalt, men det tar lite tid att sortera upp vad jag egentligen känner inför flytten, mitt jobb och människor som jag låtit komma nära.

Över flytten och jobbet är jag nog mest bekymrad och kanske lite orolig, men det som gör mest ont är nog känslan av att bli avvisad. Att känna att allt man hunnit dela, både fysiskt och alla tankar och samtal, inte var så mycket värt när allt kommer omkring. Det känns för jävligt, rent ut sagt.