Forts.

Nu är jag incheckad på hotellet i Östersund.

Jag tror jag måste skriva klart förra inlägget, känns inte som att jag rensat ur skallen på tankarna som snurrar. Kanske kan jag inte det heller, men det skadar inte att göra ett försök. Jag är som sagt sjukt glad över att vi sågs, och det verkade han också vara. Men till saken hör att jag varit mer involverad än han hela tiden, från dag 1. Och det vet jag om. Och han också. Jag har svårare att hålla isär saker, och styra mina känslor. Jag vet inte ens hur man gör. Men jag försöker se det för vad det är, en omöjlig situation, och faktiskt en situation som jag inte tror att någon av oss vill förändra i nuläget. Att vara ihop är inte ens ett alternativ, och jag tror inte att nån av oss egentligen har de känslor som krävs för det. Det som stör mig och som gör att jag inte riktigt kan släppa det här är att jag mår så himla bra när vi ses. Vi pratar om allt. Utan att det känns konstigt. Allt känns rätt otvunget. Om nåt inte känns bra så säger man det och det är okej med den andra. Vi skrattar en massa, åt både konstiga och självklara saker. Det fysiska är lika otvunget och det är så skönt att inte behöva känna en massa måsten och förväntningar. Undrar man nåt så frågar man. Vill man nåt så säger man till. Alla de här sakerna tillsammans liknar väldigt mycket nåt som skulle kunna bli nåt riktigt bra om det gavs chansen. Och det är DÄR jag gör den största tankevurpan. Det är där skon klämmer. Möjligheten, som inte borde finnas men som ändå är högst verklig.

Jag tror att anledningen till att jag måste skriva här nu är att jag inte riktigt förenat mig med tanken på att vi inte kommer höras så mycket framöver. För ett par veckor sen började han höra av sig mindre ofta, och det gjorde väl jag också, men inte lika sällan som han. Jag tror det är hans sätt att markera att han inte vill att vi ska ha mer än det vi har när vi ses, ytterst sporadiskt. Jag tror också att det är hans sätt att försöka sakta ner och inte ge mig mer vatten på min kvarn. Det här gör att jag känner mig lite...avvisad. Fast samtidigt är nog hans sätt att hantera situationen betydligt mer hälsosam än mitt. Men det är inte lika roligt... Fan. En natt per månad bygger man inget på, liksom. Sen är det lite jobbigt att veta att han träffar andra. Men det gör ju jag också, så det är egentligen ingen stor grej. Men ändå känns det nånstans i magen. Och sen det faktum att jag inte tycker det känns lika bra, eller roligt att vara med andra, det skrämmer mig lite. Man bör inte muta in sina känslor för nån som man inte kan vara med. Det är dumt. Så jag försöker låta bli det också.

Men det är rätt svårt. Tankarna går dit de själva vill. Till en grabb med ett jättefint leende och som tror att hans styrka sitter i luggen... :)