Att vara vacker

Jag tror att jag precis fattade vad killar menar när de säger att en osminkad tjej i mysbyxor och en vanlig t-shirt är det sexigaste som finns. Jag tror dock inte att de menar vilken tjej som helst. Jag tror de menar den där tjejen som när de träffades första gången var jävligt uppiffad och snygg, men som när det kommer till kritan är tillräckligt trygg i sig själv för att kunna slappna av och låta masken falla. Inte att man måste vara sunkig och lukta illa, men att man kan vara vanlig och sig själv. Vacker på riktigt. Utan en massa hårspray, mascara, rouge och läppglans, utan glansiga strumpbyxor som håller in på rätta ställena och utan höga klackar, utan tighta kjolar och push-up-BHar.

Idag är jag väldigt mycket mig själv, men det är ingen som ser det. Ingen som bryr sig. Men jag undrar om det är därför brandmannen hänger kvar? För att jag typ slutat anstränga mig mer än att vara hel och ren när vi ses? Jag har liksom ingen anledning att försöka imponera på honom, vi är way pass that, för länge, länge sen. Jag låtsas inte vara nån annan än den jag är när vi ses.

Det är onekligen attraktivt när människor är sig själva. Missförstå mig rätt, självklart ska man inte sluta bry sig, men att våga vara sig själv är bra. Det borde inte vara så svårt egentligen, jag menar alla är ju sig själva - det är svårt att vara nån annan, men att våga visa sig som man är, utan den fasad vi alla drar på oss så fort vi kliver utanför dörren, är nog svårare än man tror.