I bruise easily

Jag kan fortfarande inte säga nåt om min fredag. Jag vet hur det känns inuti, men jag kan inte formulera det i ord, för...jag vet inte. Om man säger nåt högt eller om man skriver ner det så blir det liksom lite mer sant, och jag är inte riktigt säker på att jag vill att det ska bli sant. Så därför nöjer jag mig med att inte säga nåt så länge. Sanningen kanske blir annorlunda om jag väntar ett tag. Ni vet det där man säger om att tiden läker alla sår? Nu är det inte så dramatiskt som att jag ligger här och blöder, det är mer som blåmärken...

Men såpass kan jag säga att jag är glad och vemodig på samma gång.