Jag är ju ändå på väg

Att vara på väg nånstans bidrar till att allt som inleds blir tillfälligt för man är ju ändå på väg. Det känns lite tråkigt, men samtidigt gör det att jag inte behöver fundera så mycket. Känslan som blir kvar är dock att jag är tillfällig, inget man behöver ta på allvar, inte ens jag själv. Jag tror att det enda sättet att ta itu med den känslan är att inte ta den på allvar. Strunta i den. Bara följa med strömmen ner till nästa virvel där man slungas ur åt ett helt annat håll än man trodde. Spara det viktiga till nåt mer...varaktigt. Nåt som kanske inte känns lika svårt. Då blir det hela mycket enklare.

Men frågan som kvarstår är då:

- Är det verkligen enkelhet som man eftersträvar?

Om det verkligen är det så finns det tusen andra saker man kunde göra istället. Istället för att inleda nåt som inte är på väg nånstans. Men å andra sidan, vetskapen om att vägen tar slut bakom krönet och att tiden för åkturen är ytterst begränsad finns ju inte bara hos mig. Det kanske är det som stör mig.

Eller stör det mig egentligen? Kanske känner jag bara att det borde störa mig? Jag vet inte.