Fallera

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, säga och göra. Men det passar väldigt dåligt att göra nåt av det just nu. Jag vet för lite, det kan ha hänt för mycket (eller för lite), viljor kan vara helt olika, och just därför vågar jag inte säga nåt alls. Jag vet inte ens vad jag skulle säga om jag sa nåt. Jag brukar i vanliga fall kasta mig rakt ut, utan att ägna landningen en tanke, ibland kraschar jag, men rätt ofta går det bra också. I det här fallet är jag väldigt eftertänksam. Delar av mig har liksom kastat sig ut redan, men andra delar av mig står fortfarande på kanten och funderar. Är rädd för att bli sårad så inåt h*vete. Därför säger jag inte ens hälften av vad jag vill säga, jag biter mig liksom i tungan för att låta bli. Sen var det ju det där; Vad skulle jag säga i såna fall? Vad vill jag egentligen?

Varför kunde inte allt få vara enkelt?


"fallera, varför faller vi aldrig i? fallera bara lite i taget..."

"Stetoskop" - Säkert