Lite av varje

Hämtade upp Mike strax före sju och sen åkte vi ut till Svensbyn. Surrade lite med SvenE och sen gick vi över till Mikes stuga. Kollade på Stardust, surrade, drack glögg, surrade lite mer och sen såg vi Little Miss Sunshine. Jag fattar inte hur han lyckats missa de filmerna. För en gångs skull hade jag sett filmerna vi skulle se, och ni som prövat se film med mig vet hur ovanligt det är att jag sett nåt överhuvudtaget. Sen sov jag på soffan (mycket behaglig soffa för övrigt) och i morse körde jag in till stan när Mike skulle in till jobbet.

Här sitter jag nu, och funderar på att ta en dusch, för mitt hår lever ett helt eget liv. Försöker ta reda på om det blir nåt Bit för bit idag, det är ju ändå söndag och jag har ju inte varit med här i Piteå på månader. Jag har hört ryktas om att de har börjat ses på konstiga tider och att de kör 3 olika frågesporter... Men jaja, det är väl så att man måste släppa taget om sina skötebarn. Se dem stå på egna ben och allt det där... :) Jag är mest glad att traditionen lever vidare.

Den här vänskapsgrejen jag var med om tidigare i veckan har påverkat mig lite. Känner mig väldigt osäker på mina vänner generellt, eller rättare sagt på om jag är god nog. Alltså inte egentligen, jag vet att mina vänner tycker om mig. Men det trodde jag att hon gjorde också. Så det känns väl lite som att nån ryckt undan mattan under fötterna på mig. Kan man lita på att vänner är ens vänner på riktigt? Jag kan själv svara på den frågan, och det är de förstås. Bara för att EN person beter sig märkligt och inte fattar vad saker och ting handlar om så behöver ju inte så vara fallet med alla andra.

Jag har diskuterat saken med några av mina vänner som jag kan prata med om sånt, och samtliga har kommit till samma slutsats, oberoende av varandra; Att hela grejen, från vilka saker hon tog upp till hur hon valde att ta upp det och så vidare, känns som något man gjorde på mellanstadiet. Väldigt barnsligt och omoget, med andra ord. Jag känner mig böjd att hålla med. Oh, the drama... Men självklart är jag ledsen. Mycket. Samtidigt känner jag inte att jag nånsin skulle vilja ha henne som vän igen. Jag skulle nog aldrig kunna lita på henne, på att hon verkligen var min vän alltså. Suck...