Om bloggen

Fick en live-kommentar idag om att jag skriver utelämnande i min blogg. Har fått höra det förr också. Är det så att jag på nåt sätt kliver över nån sorts oskriven gräns för hur mycket man delar med sig av i allmänhet? Tycker ni det är obehagligt att läsa? Eller gottar ni er? Jag har ingen aning. Jag har alltid varit så här. Jag har inga problem med att dela med mig av personliga saker. Men jag gör det inte till vem som helst, och ska jag göra det öga mot öga så kräver det att det är nån jag litar på. Detta kanske verkar lite ologiskt, eftersom att här kan ju vem som helst läsa och ta del av mina innersta tankar och känslor. Men sen är det också så att bara för att ni läsare tycker att jag lämnar ut mycket information så får ni ändå inte ens ta del av hälften. Jag kanske skulle återgå till att inte använda namn på dem jag skriver om, förut kodade jag alla jag skrev om. Men det är så jobbigt...och sen att komma ihåg vem som är vem.

Det finns vissa saker som jag gärna skulle skriva om, bara för att kunna hantera det lite bättre, men det nämner jag inte ens här, av respekt för de personer det berör. För den här bloggen är, som jag nämnt tidigare, i första hand till för mig själv. Jag märker ju att folk läser, men det är egentligen inte viktigt att ni gör det, och det är inget som jag egentligen behöver veta. Att jag sen har en räknare på sidan är bara för att ge mig själv lite bekräftelse. JA, jag behöver bli sedd och uppmärksammad, precis som de flesta människor.

Egentligen är väl min blogg rätt tråkig, jag skriver mest om jobbet tycker jag. Men det är skönt att föra en dagbok, så att jag kan minnas vad jag har gjort. Annars har mina dagar och veckor en tendens att flyta ihop och bara bli en grå massa. Särskilt sen jag började på det här jobbet. Känns som att jag hela tiden befinner mig på ett hotellrum, eller så sitter jag i bilen, eller på ett plan, på väg till nästa hotellrum. Hotellrum börjar mer kännas som ett begrepp än som specifika platser, det känns som att det är samma rum, men i olika städer. Förstår ni hur jag menar? Jag är hela tiden på väg, och jag behöver den här bloggen för att minnas dels vart jag ska, men även vart jag varit och vart jag hör hemma. Vart jag vill höra hemma.