Jag

Jag känner mig bräcklig, skör och sårbar. Jag är inte van. Skitjobbigt. Jag som inte varit osäker på mig själv på evigheter känner mig plötsligt liten och...just osäker. Märklig känsla.

Tystnaden är så närvarande att den hörs och ljudet känns som att stå mitt i ett fjortishav på en Håkan Hellströmkonsert. Fast utan lycklighetskänslan. Bortkopplad från allt. På drift nånstans. Närvarande men frånvarande, tillsammans men ensam. Känslan av att inte riktigt höra hemma nånstans.

Jag har fallit i fällan som jag själv försöker få andra att låta bli att trilla i. Jag har återfallit till att låta andra bestämma vad jag är värd. Att mitt värde bestäms utifrån vad andra tycker om mig. Och så ska det inte vara. Jag är värd allt. Andras beteende och ord speglar inte vem jag är eller vad jag är värd. Jag vet inuti att jag är bra. Jag behöver inte andras bekräftelse för att vara bra. För att veta att jag är bra.


Ni som läser mera regelbundet; ni fattar vad jag menar med berg-och-dalbana nu va? Men det är ingen fara med mig. Imorrn kommer det kännas bättre. Brukar bara behöva en god natts sömn. Och en kram. Men kramarna är så långt borta. Fick iofs en idag av Johan, och det värmde lika mycket som alltid. Men jag skulle behöva kramar av den sorten man kan somna i.


Nu har jag diskat undan, ska bara ta och packa lite kläder och sånt, sen ska jag nog krypa ner i sängen och drömma mig bort till en famn som håller om mig hela natten.

Idag lyssnar jag på detta.