Scratch my back

Jag har isolerat mig helt sen jag kom hem från norr. Ja, förutom när jag varit på jobbet då. Q smsade för några dagar sen och frågade när jag skulle komma hem, han ville ses. Jag svarade när jag skulle vara tillbaka, men sen har jag inte hört av mig.  Jag känner att om vi fortsätter ses är det bara en tidsfråga innan vi förväntas ta nästa steg, och när det steget är taget blir det så jävla mycket mer komplicerat, och jag är dessutom ganska säker på att jag inte vill ta det steget heller. Jag har känt efter under jul och nyår och jag tror det är dags att dra sig ur, innan nån av oss blir sårad eller far illa på nåt annat sätt.

En annan manlig bekant ville bjuda på middag/hänga, och han har hört av sig sen jag kom tillbaka, men jag har inte hört av mig tillbaka. Där vet jag inte riktigt varför. Kanske är det för att sånt som är gammalt är just det - gammalt? Vi har aldrig haft nån romantisk historia, men vi känner varann sen drygt 15 år tillbaka. Jag tror att jag är lite skraj för att han faktiskt är i min egen ålder, dvs om intresse skulle väckas oss emellan är risken/chansen att det skulle kunna utmynna i ett somewhat seriöst förhållande ganska stor. Jag tror inte jag är redo för det. Eller så vill jag tro att jag inte är det. Eller så är jag bara rädd. Kanske är det därför jag bara involverar mig i hopplösa fall, ungjävlar och odågor? Helst i kombination.

Hur som helst. Jag har isolerat mig av en anledning. Jag vill vara själv. Slicka mina sår ifred. Utan distraktioner. Ska jag träffa nån nu måste det vara någon som jag känner mig trygg med, men som jag inte har några såna känslor för att jag löper risk att hamna i en beroendeställning med eller ännu värre - dras in i nåt jävla kärleksdravel. Nån som kan ta att jag är med honom av rent egoistiska skäl. Ungefär som när man ber nån klia en på ryggen. Det finns inte så många såna i mitt liv. Förut var de fler, men det är flickvänner hit, och barn och hus dit... Alla verkar gå vidare till nånting annat. Vart är jag på väg?