Tänkt

Somnade inte förrän runt sex i morse. Vaknade före tio. Blä.

Vakna nätter hopas tankarna som regnmoln på en midsommarafton, och de är svåra att skingra. Med varje sömnlös minut kryper de allt närmare och till sist har de bosatt sig inuti huvudet och vägrar flytta på sig. Jag skriver långa och korta meddelanden som jag aldrig kommer att skicka, och när jag grubblat klart över en specifik tanke raderar jag meddelandet. Det är mitt sätt att hantera situationen. Men med sömnlösa nätter blir meddelandena fler istället för färre, och det är inte bra. Tanken är ju att "Utkast" ska bli tomt. Och aldrig fyllas på.

Jag hatar att jag känner mig så svag. Men snart kanske.

Är det inte märkligt hur saker förändras, att nån eller något som enbart inneburit glädje plötsligt är det som får oss att vara som allra ledsnast?