Störd?

Jag har nu kollat på Dexter hur länge som helst, eller nej, men ganska länge. Jag vet inte vilket avsnitt jag är på men av totalt 24 tillgängliga skulle jag gissa att jag har ca 10 kvar. Jag har seriemördare, blod och sociopater fulla huvudet. Jag gillar det. Alltså... Ni fattar. Jag gillar serien. Den har dock fått mig att grubbla över hur normala människor är, och vad som egentigen är normalt. Är vi inte alla lite skadade, lite damaged goods, lider vi inte alla av nån form av psykisk störning? Om man gjorde en utvärdering, hur många skulle klara sig helt och hållet om man testade sig för alla tänkbara störningar?

Jag vet inte om det klassas som en störning, men jag har på senare år insett att jag förmodligen kommer att acceptera och anpassa mig ganska snabbt när folk jag bryr mig om dör. Döden är inget konstigt, den är inget man argumenterar med. Den bara är. När människor rycks bort från oss fastän de fortfarande är i livet är bra mycket svårare att hantera. Det finns så många frågor som väntar på svar, och som rent teoretiskt iallafall skulle kunna besvaras. När det gäller döden finns bara ett enda svar.

Jag känner mig lite ensam i mitt sätt att se på det här. Folk pratar om döden och om hur det värsta vore att förlora nån man älskar. Jag håller med, fast på mitt eget sätt, jag är inte rädd för att förlora mina nära och kära till döden - utan till livet.