Att må som man gör

För övrigt kan jag ju säga att vägen till ett gladare ställe kantas av mat. Eller det är iallafall en nödvändig ingrediens. Jag har precis ätit och jag skulle väl inte påstå jag känner mig gladare än innan, och illa mår jag fortfarande, och ont i huvet har jag också, men oavsett alla de sakerna så vet jag ju att det är bra att äta. Mycket bättre än att inte äta. Man bör äta mer än ett mål mat om dagen också, och det brukar jag vanligen göra. Ungeför tre mål mat om dagen. Men när tankarna snurrar slutar jag vara hungrig. Matlusten försvinner. Jag glömmer bort att äta.

Att inte äta ordentligt är inte bra. Man blir ledsen och instabil. Om man dessutom kombinerar det med att sova dåligt - då är man på väg nånstans dit man inte bör vara. Natten mellan lördag och söndag sov jag fyllkajans drömlösa sömn; den som man inte vaknar upp ur och är utvilad utan snarare vill typ självdö hellre än att vakna. Försökte vila lite på söndagen, men det blev så att jag läste ut en bok istället för jag kunde inte somna med alla tankar som swischade omkring. Igårkväll gick jag och la mig ganska tidigt, orkade inte sitta och sucka i soffan medans mamma nickade till för tusende gången under ett och samma program. Så jag la mig, och jag somnade ganska fort. Men så vaknade jag och kunde inte sova. Tankarna malde om möjligt ännu mer än tidigare och det tog nog ett par timmar innan jag somnade om. När jag vaknade i morse mådde jag så illa att jag inte fick i mig nån frukost, borstade tänderna samtidigt som jag kämpade mot kräkreflexen (varför är man så himla känslig ibland men inte alltid?) och sen satte jag mig på bussen, där jag halvdåsande gick en rond mot åksjukan på vägen till Luleå... Jag vann, men det var knappt. Gick hem lite tidigare idag, kände mig nästan grön i ansiktet där ett tag. Efter ett samtal där saker och ting vädrades hade jag äntligen tillräckligt med ro i kroppen för att vila en stund.

Jaja, bespara mig era skämt om graviditeter. Jag är inte gravid.