Betonglåda - men det är MIN betonglåda

Vänner, ovänner - ja alla som råkar läsa det här:

Den här tjejen är hemma i sin egen lägenhet och har krupit ner under täcket och slagit på sin TV. Hemma!

Om ni fattade hur skönt det är att komma hem... Svårt att förklara. Galet skönt, iallafall.

Förr i tiden var jag ganska duktig på att laga mat. Det senaste året kanske jag har lagat mat högst 30 gånger. Vet ni hur lite det är? Säg att det skulle vara 40 gånger - det är fortfarande extremt sällan. Men jag tror att det snarare handlar om 20. Jag har med andra ord inte underhållit mina matlagningskunskaper, och alla mina recept som jag hade i huvudet...jag ska inte säga att de är helt borta, men de är nog arkiverade nånstans långt bakom en massa annan hjärn-bråte. Jag handlade idag. Köpte sill för jag visste att jag hade potatis hemma. Men när jag kom hem orkade (!) jag inte koka potatis (latmasken tog mig) så jag öppnade en chipspåse istället (köper chips en eller två gånger per år, och just idag var det dags). Så jag åt chips till middag. Undrar vad Anna Skipper skulle säga om det?

Just precis idag är mina tankar lugna. Vet inte riktigt vad det beror på, om det är att jag för tillfället funnit mig i situationen, om det är ett nyfunnet sätt att kommunicera som ligger bakom lugnet, eller om natten i Falun gjorde susen? Har hur som helst blivit kramad hela natten, och det mår ju vem som helst bra av. Kramar och närhet har en märklig läkande kraft. Är det nån som vet - alltså rent ventenskapligt - varför man mår så bra av fysisk närhet, värme och omtanke? Känslomässigt skulle jag nog kunna skriva en avhandling, men vetenskapligt borde det ju också gå att förklara tycker jag. Detta var för övrigt ett av samtalsämnena i morse. Vi kom inte fram till nåt bra, dock.

På tal om närhet, värme och omtanke: Hade nån sagt till mig för snart 3 år sen att Mc D skulle bli en sån person för mig så hade jag antagligen skrattat dem rakt i ansiktet. Och han hade nog hållit med. Mycket märkligt hur saker kan förändras.