Okej det kanske inte var årets sista inlägg, men det var det sista relevanta inlägget. Sitter och väntar på att Kajje ska sluta jobba. Innan dess ska jag dock göra mig i ordning, det vill säga att jag ska torka håret, sminka mig, fixa naglarna och göra en sallad. Salladen hör inte till att göra mig i ordning, men det måste också göras. Jag vet inte vad jag ska ta på mig för kläder heller. Svårt. Vet inte om vi ska nånstans eller inte.
Fisken har iallafall tinat, gratängen är redan klar (fuskade), förrätten ska bara piffas lite, citronkladdkakan fixade Kajje igår, vinet är fixat, champagnen på kylning tillsmammans med ölen.
Idag är det nyårsafton. Sista dagen på året och faktiskt sista dagen på 00-talet. Hmm. Hade tänkt försöka summera mitt år, men jag vet inte om jag ids. Här kommer det:
Januari: Olyckligt kär, nådde 300 inlägg i bloggen, fick min första glaskroppsavlossning i vänsterögat, en kollega åkte in akut på sjukhus Februari: Jobbade som en idiot, åkte till Göteborg ett par gånger, Tattoomässa i Trollhättan, Ubbe fyllde 30 och jag träffade Kajje Mars: Den olyckliga kärleken börjar blekna, jobb och resor, går i flyttankar - kanske Sundsvall eller billigare bostad i Umeå? April: Misstrivdes i Umeå, reste mycket, firade påsken hos Ubbe i Göteborg, fick veta att min tjänst skulle flyttas till Stockholm Maj: Började hänga med Kajje, lite struligt på jobbet, letade bostad i Stockholm Juni: Hittade bostad i Stockholm, fyllde 32, glaskroppsavlossningen spökar för andra gången, träffade en pojkvasker på Fabriken Juli: Mitt livs första semestermånad, träffade pojken ganska intensivt, spelade lite volleyboll och badade, var på Trästocksfestivalen med pojken, flyttpackade, festivalade på PDOL, hoppade bungyjump, började grubbla över relationer, var på U2-konsert på Ullevi Augusti: Flyttade till Stockholm, var ute och partajade i min nya stad, funderade på varför det alltid är gitarrister jag faller för, såg Eldkvarn, White Lies och Coldplay, nådde 15000 träffar i bloggen sen i oktober 2008 September: Såg Håkan Hellström på Gröna Lund, jobbade och reste, såg Industri Royal, fick glaskroppsavlossningar i ögat för tredje gången, återupplivade en gammal bekantskap Oktober: Beställde möbler till lägenheten, insåg att jag fallit och att jag ännu en gång drabbats av olycklig kärlek, såg The Baboon Show och Randy, tatuerade över min första tatuering November: Fortsatte att vara olyckligt kär, reste och jobbade, såg Placebo, fick mina möbler, ögat fortsatte trilskas December: Jobbade i Stockholm hela månaden, var på två julfester med jobbet, var förkyld, såg Industri Royal, förlorade en vän och min olyckliga kärlek blev olyckligare men mer hanterbar, firade jul i Piteå.
Nu är det alltså årets sista dag, och den spenderar jag i Umeå tillsammans med Kajje. Jag har Eldkvarn i högtalarna, och som av en händelse hörde jag en låt med dem igår som kanske inte summerar mitt år, men kanske har den satt en viss prägel iallafall, Fulla för kärlekens skull.
Men den är lite för deppig för att få äran att avsluta mitt bloggår, så här kommer nåt som gör mig glad och som jag gillar, fast om man lyssnar på texten så är den ju minst lika deppig... Oh well, här är den:
Såja. Nu har jag varit hos Sanna och fixat till min senaste tatuering. Nu är den jättefin! Hoppas bara färgerna håller i sig när det läker. Efter gaddningen gick jag och träffade Jonny på Nodo och när han skulle gå kom Henke J, och sen när jag skulle gå kom Henke S (jey!), Fredde, Felix, Robban, Thomas, Jimi...jag tror det var alla. Nu ska jag alldeles strax sätta mig på bussen söderöver. Nu ska jag "hem" till Kajje :)
Jag måste bara få gnälla lite till. Som jag redan nämnt är min bok utläst och jag har inget att göra så här på kvällskvisten. Jag är trött, men rädd för att inte kunna somna för det är då tankarna kommer. Så till det värsta av alltihop:
Jag hade ju kunnat kolla på TV med min mamma och hennes gubbe, men de tittar på...
Alltså på rikt. Driver ni med mig? 25 jävla minus inne i stan? Helvete vad kallt. Hoppas det är mindre kallt imorgonbitti annars blir det till att gräva fram täckbrallorna... Hua!
Jag tror jag ska ge mig själv surfförbud från mobilen. Jag kan behöva pausen det skulle generera. Jag skulle behöva ta en paus ifrån mig själv egentligen. Men det är lite svårt. Välbehövligt dock.
Men min bok tog slut inatt... Vad ska jag göra då ifall jag inte kan sova?
Somnade inte förrän vid sju i morse. Att inte sova är ungefär som att resa, iallafall när det gäller grubbel och tankar. Tiden är så oändlig och återvändsgränderna är otaliga. Sen verkar sånt man tänkt på plötsligt inte lika viktigt längre. Eller så tar tankarna proportionerna av dåligt byggda höghus i ett jordbävningsdrabbat område... Instabila och opålitliga, accidents bound to happen.
Det verkar som att mina kvällsplaner kan bli inställda för Mike har gått och blivit sjuk. Typiskt.
Planen är ju att jag ska gå vidare och det tänker jag verkligen göra också, men jag har lite svårt att hålla blicken på målet emellanåt. Målet är liksom så diffust. Det är obestämbart och det enda som definierar vad målet ÄR är egentligen vad det INTE är. Otydligt? Kanske, men samtidigt väldigt konkret, i mitt huvud iallafall.
Jag har svårt att sova och jag vet inte om det beror på för mycket kaffe, för mycket tankar eller en längtan bort från vardagsproblemen här hemma. Oavsett vilket så känns sömnen långt borta och inget av det jag räknade upp bidrar till att jag kopplar av, varken fysiskt eller mentalt. Så nu återstår bara ett trix: Yantramattan.
Sitter precis och fixar med mina naglar, och nu har jag bara topplacket kvar. Men det måste ju torka mellan varven, bokstavligt talat. Ska alldeles strax åka ut till Lakafors där jag ska äta middag med Jessica, Peppe, Sundling och lilla Jossan. Trevligt.
De har främmande här i huset, och de är lediga imorrn. Då är det lugnare att hålla sig undan. Ska på ett sätt bli skönt att åka härifrån.
Såja, så var julens obligatoriska caféhäng avklarat, först ett par timmar på Krokodil och sen en timme på Nodo. Jag har till och med letat mig ut på mellandagsrean, även om det tog emot lite. Jag hittade en klänning till halva priset som kanske skulle kunna platsa i ett Mad Max-tema, men som ändå känns lite vanlig. Den satt som ett smäck iallafall, svår att få på, nästan lika svår att få av, får väl helt enkelt se till att ha ett par extra händer till hands när det är dags ;)
En annan sak jag köpte var ett franskt manikyrset, så det ska jag väl ta itu med lite senare. Jag har värsta klorna för tillfället, men jag tänkte som så att de får väl vara långa så länge de inte går av. Men har inte det hänt innan jag börjar om att jobba så ryker de då. Shit, jag ryser bara jag tänker på att klippa dem. Usch. Jag har en lite lätt nagelfobi, eller rättare sagt emot att klippa naglarna. Men de växer ju hela tiden... Jobbigt.
Jag ska åka till Lakafors och hälsa på lite senare. Det blir bra. Mjau.
Det har varit den snöigaste julen på länge. Jag tror att sen jag kom hit för snart en vecka sen så har det kommit närmare en meter nysnö. Det är jättefint och det känns som när man var liten. Jey!
Jag har knappt träffat folk sen jag kom hit, utom på krogen. Har i stort sett inte varit utanför dörren utöver det. Men idag hade jag tänkt mig ner på stan en sväng. Ska gå på en konsert på Krokodil. Jag vet inte riktigt vad det är jag ska lyssna på, Erik Stoltz tror jag, men det har mindre betydelse, det är själva aktiviteten som är poängen. Förhoppningsvis är det bra också, det vore ju en bonus.
Alltså, det här med känslor, det är ju fan en gåta. Jag kommer nog aldrig att begripa mig på varför man känner som man gör. Och att hitta den där "av och på"-knappen hyser jag inga som helst förhoppningar om att någonsin göra. Såäreh.
Vad härligt när ens tatuerare frågar om man vill komma in och nåla sig..! Jag bokar inte tid, hon bokar in mig. Så på onsdag morgon, 8.15, är det dags igen. Då ska salladen maskeras så den ser ut som den pion den egentligen är.
Det är visst söndag idag, jag är helt säker nu. Jag har spenderat de senaste dagarna med att gå ut på lokal och sen sova och läsa om vartannat. Slöat. Nu har man liksom inget val, för snön vräker verkligen ner. Förut hade man inget val för det var så kallt. Det vore ju skönt om det var sommar faktiskt.
Jag drömde tidigare att jag var tvungen att flytta igen; oh my vilken mardröm! Jag fick bara 5 dagar på mig och sen skulle jag vara ute. Här kommer ju då ett av mina stora problem när det gäller drömmar in, jag drömmer ofta så verkligt att jag inte vet att jag drömt när jag vaknar, så i det här fallet så vaknade jag med ångest och panik över att jag ju skulle vara ute imorgon den 28e... Sen kom jag på att jag ju faktiskt har tre månaders uppsägningstid enligt kontraktet så det kunde ju inte vara möjligt att jag skulle vara tvungen attt flytta i mellandagarna. Phew.... Så jag bor kvar i Ulriksdal.
Åååh, vad jag önskar att vissa saker var annorlunda. När vi nu ändå pratar om drömmar alltså. Har drömt väldigt mycket de senaste dagarna, och jag drömde om grabben ett par gånger, och det kändes så verkligt och så bra... Typiskt.
"...Jag såg nästan ingenting för snön som vräkte ner och hela tiden kom det bara mer och mer och mer, ja hela tiden kom det bara mer..."
Det snöar. Det är vinter på riktigt och jag ska strax krypa ner med min bok. Det går inte så bra för mig med boken, jag bara somnar hela tiden. Men det gör inte så mycket, det är skönt att sova.
Utgång på annandagen? Har aldrig hänt förr men det var trevligt. Väldigt trevligt till och med. Vi gick till Challenge, igen. Det enda som inte var roligt var att jag ute på dansgolvet blev trampad på min vänstra fot av en radarstyrd valross. Då var det färdigdansat. Det gör fortfarande ont och jag är svullen och lite blå, eller jag kommer nog bli blå, just nu är det mest rött och spänt. Jävla brud. Aj.
Träffade en grabb som jag känner lite avlägset, som är född samma år som odågan jag skrivit en del om här. Det verkar som att jag gör intryck på 86-orna... Den här killen bekände att jag hade varit föremål för hans tonårsfantasier, och i nästa andetag friade han till mig. Hahaha..! Men det faktum att han var lika gammal som Umeå-killen satte verkligen saker i perspektiv. Det var nog bra.
Sen träffade jag en gammal bekant, we go way back, ända till dagistiden på Myran. Han är intressant och väldigt trevlig. Magiker/illusionist/underhållare, vegan och halvfinne. Han har säkert fler strängar på sin lyra, men jag har inte råkoll.
Gick hem vid tre, när det stängde och jag tror att det hade börjat bli varmare, men jag glömde att kolla temperaturen när jag kom hem. Nu är det -13 och snöstorm. Och så tror jag att det är söndag idag, kan det stämma?
Spenderade gårdagen med att antingen ligga på min spikmatta eller att sova. Det ena verkar ge det andra vilket är helt underbart för en person som emellanåt har svårt att sova. Me likes.
När det blev matdags dissade jag julmaten och åkte iväg och hämtade en pizza istället. Muy bien!
Sen var det dags att göra sig i ordning för festligheter; sedvanlig hemvändarfest, som brukligt är på juldagen. Jag lockade, sminkade, bytte om och piffade, och sen drog jag till festen som (i vanlig ordning?) hölls hos Danne M i Odd Fellow-huset. Typ alla var där, men jag vet inte, den riktiga partyfeelingen infann sig inte riktigt. Det var jättetrevligt men ni vet, den där känslan av klackarna i taket, det hände aldrig igår.
Iallafall, sen gick vi till det nya stället, Challenge, och kön var typ 60 meter lång, den sträckte sig längs med hela kvarteret. Galet. Vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade jag gränslat kravallstaketet och befann mig ca 20 minuter närmare entrén. Jag hade ju letat Lotta "hela kvällen", juh... Väl inne på stället var det väldigt trevligt. Jag träffade bara såna jag ville träffa. Väldigt lyckat. När det stängde hängde jag med Jessica och Peppe och åt på Sunes. Ett Litet Lyxmål, som på den gamla goda tiden. Det var flottigt och välbehövligt. Sen åkte jag taxi hem, för temperaturen låg på -18.
Det var en bra kväll. Lagom mycket alkohol, fina vänner, glada människor. Perfekt.
Igår var det julafton. Det gick bra. Jag skjutsade mamma till jobbet, åkte till pappa och brorsan och var där i några timmar, sen for jag till Lakafors och drack lite kaffe och sen hämtade jag mamma på jobbet vid 21. Efter det gick jag ut en sväng på Kalles, men det var inte särskilt roligt. Det var trevligt att hänga med Anders och Petra, men det hade jag lika gärna kunnat göra hemma. Kallt var det också.
Jag fick en yantramatta i julklapp. Jag har använt den två gånger idag och jag somnade båda gångerna. Jey!
Nu har jag precis duschat, ska strax åka och hämta en pizza och sen ska jag göra mig klar för kvällens festligheter. Det är 20 grader kallt. Inte ultimat för att vara runt på stan och slarva direkt, men vad gör man? Bara gilla läget antar jag.
Nu är det julafton. Ångestdagen är här. Imorgon är det äntligen över. Jag ska låtsas att det är vilken annan dag som helst, och jag ska försöka göra det hela dagen. Jag tror det kommer att gå ganska bra.
Till alla mina nära och kära som kan tänkas läsa det här:
Jag hoppas ni får en underbar dag tillsammans med era familjer. Jag hoppas att tomten kommer till er och att ni varit snälla i år. Ta hand om varandra. Kör försiktigt.
Äh, nu har jag gnällt klart, det blir inte bättre än så här, så då får man helt enkelt göra det bästa av situationen. Måste bara gnälla på en liten sak till; mamma hade slut presentsnöre, skit också! Så, nu är jag färdig.
Nu är det endast en stackars halvtimme kvar innan det är julafton och jag känner redan hur ögonen gör sig förberedda att tindra som små ljus när jag vaknar imorgonbitti. Det kan också vara min glaskroppsavlossning som spökar.
Mammas gubbe är lite smålullig och är på sitt gnälliga humör. Smått grälsjuk, kort stubin. Men morsan hanterar det bra hittills, men lite tröttsamt är det att lyssna på. Så jag ska alldeles strax klättra uppför trappan och krypa ner mellan lakanen på min breda, gamla säng, och öppna en bok som ska få göra mig sällskap in i julaftonsmorgonen.
Så till sist vill jag bara önska er alla en god natt.
Johoda. Jag är inte den muntraste göken för tillfället, men det som tyngt mig så länge gör inte det längre. Good for me. Nu tar vi itu med den sedvanliga julångesten istället.
Imorgon är det julafton och här hemma sitter de och kollar på Uppesittarkväll med Bingolotto. Snark.
Julafton bäddar i vanlig ordning för besvikelse. Är så trött på att varenda jul försöka få människor (min familj) att träffas en stund, äta lite middag och umgås som vanliga människor gör. Helt omöjligt. Jag bor ju inte längre i stan och jag signalerade för länge sen att jag inte skulle planera nåt i år, utan att det fick ligga på dem att försöka få ihop nåt. Idag, dagen innan julafton har de fortfarande inte bestämt nåt. Jag blir redigt besviken när jag lägger mina pengar på att komma upp över julen och ingen bryr sig om att ens försöka få ihop nåt. Ska jag måsta fixa allt jämt? Jag lägger hellre mina pengar på att köpa en solsemester i julklapp till mig själv än att bli besviken för att ingen bryr sig om att träffas, och en resa kommer troligtvis vara mitt val nästa år.
Det som gör mig ledsen är också att vi så sällan träffas. Vi hörs sällan på telefon. Jag har inga förhoppningar om att någon kommer att komma ner och hälsa på heller. Kanske om de har vägarna förbi när de gör nåt annat i krokarna, men att komma ner bara för att hälsa på tror jag inte finns på kartan. Jag tror det när jag ser det.
Jag vet, det kan verka hårt att skriva ner sånt här, men jag är besviken. Ibland känns det som att min familj knappt är nån familj. Jag tittar på andra familjer och undrar varför inte vi fungerar så? Är det för att jag valt att lämna kommunen och dra söderöver? Eller för att jag valde att läsa vidare och inte göra som dem? Eller för att jag är över 30 och inte har några barn? För att min ärlighet gör mig till en obekväm person att ha omkring sig, eller vad beror det på? Skrämmer jag dem?
Iallafall, morgondagen kommer att se ut så här: Jag spenderar en stund med min mamma på förmiddagen, sen skjutsar jag henne till jobbet, tar bilen upp till pappa och brorsan i några timmar. Sen vet jag inte, jag har ett glapp på några timmar till klockan blir ca 21 då jag ska hämta mamma på jobbet och sen får hon skjutsa mig till Kalles för sedvanlig julaftonsutgång med andra som tröttnat på gemytlighet och familjemiddagar. Jag funderar på att under mina icke uppbokade julaftonstimmar åka förbi i Svensbyn och umgås med exet Mike och hans familj en liten sväng. Vi får väl se vad som händer.
Jo förresten, det snöar som bara den. Galet mycket snö.
Det gick åt helvete. Men det var väntat så det är ingen katastrof. Jag sörjde som mest över det här för länge sen, men idag, 2 månader senare, blev det definitivt och bekräftat, så nu ska jag bara vänja mig. Jag är bara så glad över att äntligen fått nån sorts respons, även om den resulterade i det absolut sista jag ville höra överhuvudtaget. Nu kan jag äntligen börja bearbeta det här och förhoppningsvis snart lägga det bakom mig.
Självklart är jag ledsen att det blev som det blev, men hellre en ledsam visshet än en tärande ovisshet.
Shit vad jag tycker illa om att resa ibland. Som nu till exempel. Knökfull buss med en alldeles för varmt inställd termostat. Man kan ju få panik för mindre. Hellre lite kallt, då kan man ju bre om sig med jackan, men nu, kan ju inte börja strippa direkt. Blä! Hoppas jag inte börjar må illa...
Jo förresten. Det kan verka som att jag mår kasst, men det är egentligen inte så farligt. Jag är bara inne i en fas då jag behöver reflektera lite över saker och ting. Det går över, jag lovar.
Nu lämnar jag Umeå, men är tillbaka om en dryg vecka. Puss!
Varför är det så svårt att släppa dem som behandlar en som skit? Det måste ju finnas nån gen eller nåt socialt betingat beteende som får oss att envisas med att komma tillbaka för mer, trots att vi vet att det är dåligt för oss? Jag har skrivit om det förut, att vi inte borde låta andras tankar om oss och deras sätt att behandla oss definiera vilka vi är, men likafullt sitter jag nu här och tvivlar på mitt eget värde. Det som suger extra mycket är att det är så svårt att ta till sig när andra säger och visar att de tycker att man är bra. Det verkar nästan som att det enda som räknas är den där destruktiva åsikten från den absolut sista personen man borde bry sig om.
Jag känner mig ledsen. Efterdyningar från lördagen, misstänker jag. När jag känner så här kastas jag nästan oundvikligen in i nån sorts tillstånd av extremt bekräftelsebehov. Har gått igenom tänkbara kandidater några varv, men jag kommer alltid fram till samma sak:
Jag vill inte. Vill inte utsätta mig för det. Det skulle antagligen bara kännas sämre sen. Det skulle inte laga det som är trasigt.
Jag är fortfarande kvar i Umeå. Jag ska åka imorgon. Hem till Piteå. Jag har sovit ikapp med Gilby hela dagen idag. Imorrn ska jag nog hänga med Mike en sväng. Det blir bra. Jag behöver lite kramar.
Stötte på en bekant från förr i lördags. Från Café23-tiden. Jag kände inte igen henne. Jag kände mig hemsk. Vi är kompisar på FB nu, så jag antar att hon godtog min ursäkt.
Till sist vill jag bara säga en sak: Världen är så jävla liten. Allt hänger ihop på ett eller annat sätt. När man minst anar det dyker någon från förr upp, eller så dyker det upp någon ny person som känner nån som känner nån. Allt hör ihop. Som ett spindelnät. Vi sitter där i mitten som små korsspindlar och för varje år som går lägger vi till fler och fler trådar till våra nät...
Idag är det måndag. Har haft en bra helg här i Umeå, med nåt litet undantag, men det var så väntat att det inte känns som nån besvikelse direkt. Jag , Kajje och Lisa var på Scharinska i lördags och Industri Royal spelade. Joel var grym på scen som vanligt, och de levererade verkligen. Muy bien!
Så till helgens "missnöje". Var 100% säker på att jag skulle råka på grabben i lördags, och jag hade väl nånstans hoppats att han åtminstone skulle säga hej, trots den totala tystnad som rått i över två månader nu (från hans sida, that is). Men icke. Han såg mig, vände bort blicken och undvek mig sen resten av kvällen. Det var ungefär som att platsen jag stod på var ett tomrum, ett svart hål, jag existerade inte, helt enkelt. Alltså, jag fattar inte vad det är för fel på folk..! Jag måste erkänna att jag är redigt förbannad. Fast egentligen mest besviken. Hade hoppats på att få ett avslut i helgen, att kunna gå vidare och känna att det inte bara blev skit av alltihop, men det blev bara skitigare. Maken till fegare människa har jag nog aldrig träffat.
Det är ju märkligt hur olika människor är. Det gör mig förbannad att han behandlar mig som han gör. Fast jag har ju låtit honom göra det också. Jag får väl skylla mig själv i det fallet, jag hade ju kunnat skita i alltihop för länge sen och besparat mig lite ledsenhet, men det är inte så jävla lätt.
Jag antar att jag på sätt och vis fick mitt avslut. Man får väl se det så här; Jag kanske ska vara glad att vi inte blev mer involverade i varann än vi blev, för jag förstår mig verkligen inte på den här människan. Vi är så totalt olika, och om man utgår från att man själv är normal, vilket man ju såklart alltid gör, så kan man ju ifrågasätta huruvida han har alla getter hemma. Men sån är inte jag. Jag tycker bara det är otroligt tråkigt att det blev så här, för jag tyckte verkligen om ungjäveln.
Får väl se hur länge det dröjer innan jag kan se på en annan människa med samma ögon som jag såg honom. Det har redan gått ganska lång tid, men det kommer dröja ännu längre. Jag har blivit bränd.
Nu är jag framme. Nu är jag ledig i en massa dagar. Till den 4e januari. Tjohoo!
Har ätit middag med Kajje och nu funderar vi på vad kvällen har i beredskap för oss. Antingen tar vi oss ut på stan eller så hänger vi hemma i mysbyxor. Den som lever får se.
Puss!
Förresten, här är pappas hund Fanny. Hon gillar att sjunga :)
Idag har jag gjort nåt jag aldrig gjort förr. Jag har varit hos doktorn för att undersöka en sketen förkylning. Jag hade ingen svininfluensa och inga andra konstigheter heller. Vanlig förkylning alltså. Men jag fick utskrivet hostmedicin så inatt kanske jag får sova. Nu sitter jag på flygbussen ut till Arlanda. Där ska jag hoppa på ett plan upp till Umeå, där jag ska hänga med Kajje några dar. Jey!
Regionmöte Stockholm/Norr på Piperska Muren idag, sedan mingel och julklappsutdelning på kontoret och julavslutning efteråt på Norra Brunn. Maten var inte nån höjdare men underhållningen var bra. Det var det om det.
Imorrn jobbar jag min sista dag innan julledigheten och sen flyger jag norrut.
Jag hostar fortfarande stört mycket. Min kollega tycker att jag ska gå till doktorn. Jag har väl aldrig gått till doktorn för en vanlig förkylning förut..? Det känns...mjäkigt. Men jag är fortfarnade sjuk så är det inte bättre till på måndag kanske jag får fundera på saken.
Jag vaknade nyss. Jag har med andra ord sovit i kanske högst 2 timmar. Jag har hostat i över en halvtimme och det känns som att lungorna ska följa med. Orkar inte med att inte få sova en natt till...
Efter att ha sovit endast två timmar borde jag ju slockna lika fort som man blåser ut ett ljus, men icke...
Jag hostade en hel massa i natt och i morse, och nu har jag satt igång igen. Det är riktigt jobbigt. Musklerna i magen och bröstkorgen börjar vara trötta. Jag hoppas att jag hinner bli frisk innan helgen.
Imorgon ska jag på nån sorts teater. Ingen aning om vad det är för slags pjäs/underhållning, men jag återkommer med en reflektion efteråt. Host. Host.
Igår hade jag besök av BM. Vi åt pizza, drack glögg och kollade på Crash. Den är bra och jag grät, men jag var i gott sällskap så jag kände mig inte ensammen. Jag gråter typ varenda gång jag ser den filmen. På natten kunde jag inte sova. Jag somnade inte förrän vid halv fem-fem i morse. Klockan ringde halv sju... Jag är trött idag och därför ska jag försöka göra en tidig kväll.
Det är "snökaos" i Stockholm förresten, ifall nån missat det...
Måndagslåten som cirkulerat i mitt huvud hela dagen, sen jag vaknade i morse:
Har jobbat i Solna idag, roddat REA. Känner mig bra mycket piggare än jag gjorde förra veckan, men jag har fortfarande hosta och jag har ont i halsen nu efter att ha varit igång och pratat under dagen. Idag har det snöat och det är ungefär 3,5 minusgrad ute. Med andra ord - snön har inte smält bort.
Imorgon kan det vara dags för det årliga "snökaoset" här i stan, det ska troligtvis komma mellan 10 och 15 cm nysnö under morgondagen. Jaja. Jag ska ju iallafall inte köra bil imorrn (heller) så det spelar ju ingen större roll för min del, men det kan bli intressant att se hur "tagna på sängen" stockholmarna kommer att vara. Är det ingen som kollar på väderleksrapporten i den här stan?
För att fortsätta prata väder så kan jag berätta att lagom tills jag åker norrut så kommer det bli mellan 10 och 20 minusgrader i Umeå och Piteå. Jaja. Varma kläder it is then. J*vla december till att vara smällkall så fort man ska ut och leva dålighetsliv. Det blir till att ta en taxi då...
För övrigt är jag less på att vara så jädra korrekt och hänsynsfull, det slutar oftast i att jag själv blir ledsen, så nu ska jag börja ta för mig. Jag ska iallafall försöka göra det. Jag börjar i tanken så får vi se hur det går.
Hur mycket kan man egentligen skriva om ingenting? Ganska mycket tycks det. Nu lägger jag ner för idag. Stänger ner. Fastnar så lätt. Men nu är det godnatt och sov gott som gäller.
Så, lite upprepningar lär det bli, men så får det vara. Jag har haft en otroligt händelselös helg. Eller egentligen har det hänt åssit och nada de sista fyra dagarna. Var ju hemma från jobbet torsdag och fredag, och lördag och söndag har jag bara varit hemma och vilat. När jag blev less på att vila (igår) började jag städa. Jag slutade inte förrän jag var klar med hela lägenheten. Jag mår mycket bättre, men jag hostar fortfarande en del och när jag pratar med någon längre än en halvtimme får jag ganska ont i halsen och börjar hosta, och så har jag en oförklarlig muskelvärk i baksidan av låren, jag menar jag har ju verkligen inte gjort nånting...
Har dock haft enormt mycket tid att fundera och grubbla, och nu får det räcka. Sluta tänk så förbannat mycket, Jensan!
Blääääääääääääää! Usch. Jag är så evinnerligt less på mig själv. Varför kan jag inte bara vara en sån som rycker på axlarna och går vidare? Jag tycker jag var på hyfsat god väg för några veckor sen. Jag tror det är den kommande helgen som spökar lite. Ovisshet kan vara oroande och jag är nog lite rädd, men samtidigt känns det spännande. Jag hoppas att jag kan hålla huvudet högt oavsett vad som händer.
Så till min nuvarande situation... Jo jag har en sån också.
Brandmannen är i stan och det lät som att han ville hänga lite, och så finns det ju då en annan person som jag träffat lite. Jag vet inte, det känns som att med BM är det lugnt, han vet jag vart jag har och vi har ju känt varann såpass länge att vill jag inte ses så säger jag bara det. Med den andra killen, vi kan kalla honom Q, är det lite svårare. Q är en jättebra kille, på alla sätt, men jag är rädd för att leda in honom på nåt som jag inte kan leva upp till. Jag är inte intresserad av honom på nåt sorts romantiskt sätt, och rent fysiskt så pirrar det inte riktigt till som jag vill att det ska göra, men han är jättefin och go. Jag är väldigt glad att vi hållit det på en ganska oskyldig nivå hittills, det blir liksom lite enklare då, men det känns ändå som att jag utnyttjar honom. Jag har förklarat för honom att jag inte kan träffa nån på riktigt som det är nu, eftersom mina tankar är ockuperade av annat.
Iallafall, på grund av mina tankar om den kommande helgen så vet jag inte om jag är peppad på att träffa någon av dem. Å ena sidan kanske det kan få mig på andra tankar, men å andra sidan kanske jag inte kan slappna av i deras sällskap just nu. Jag önskar verkligen att jag var mottaglig för nya bekantskaper, öppen för att faktiskt inleda nåt, men det är jag inte. Det är nåt som måste få ett avslut först - jag vet bara inte riktigt vad eller hur. Det är så konstigt egentligen, för i mitt huvud är det så avslutat som det kan bli, men jag tror att det fortfarande finns ett litet, litet hopp om att det kanske-kanske-kanske finns en vänskap att rädda där nånstans...
Om nån av mina vänner kom till mig och berättade att hon träffat en kille, att de setts lite nu och då men att det aldrig var på allvar, att hon föll för honom mot all förmodan och att de sedan slutat ses - och att det som hände sen utvecklade sig som det gjort för mig nu - då skulle jag nog råda henne att strunta i alltihop, gå vidare. Det lilla som var är ju över, onekligen. Varför spenderar jag då så mycket tid med att tänka på den här personen?
Hade jag varit yngre hade det antagligen varit nån sorts envis ovilja att acceptera läget och det faktum att jag blivit dumpad, vilket det säkert delvis handlar om fortfarande, en sorts sårad stolthet. Men det som jag tror det beror på till största delen just nu är att jag tyckte så mycket om att ha honom i min närhet, att prata om allt och inget. Och nu får jag inte det längre. Det andra vi hade kan jag avvara utan problem, men att ha förlorat möjligheten att dela tankar med honom är något som verkligen gör mig ledsen.
Åt frukost vid halv sju och kollade på Luciatåget kl 7. Varför kan inte SVT visa ett vanligt traditionellt Luciatåg? Det verkade vara nån sorts musik- eller estetgymnasieklasser, och de var verkligen jätteduktiga, men poängen med att kolla på luciatåg (för mig iaf) är ju att man vill minnas hur det var förr, hålla traditionen levande och väcka en slumrande julstämning till liv. Av den timmeslånga sändningen kanske 20 minuter bestod av sånger man kände igen, resten var nya låtar som iallafall jag aldrig hade hört... Visst, det är ett tag sen jag gick nåt riktigt luciatåg, men SÅ gammal är jag inte att de pensionerat alla de gamla låtarna. De sjöng ju några av mina favoriter också, men mestadels var det nytt och en massa olika intrument och solister som skulle visas upp.
Krångla inte till det i onödan!
Jo, och så somnade jag till eftertexterna och sov tills klockan var nästan 12. Sköööönt!
Man kan ju inte vakna klockan fem på en söndag? Bevisligen kan man ju det, men jag är besviken på mig själv. Vad ska jag göra nu? Knappt nån uppe på vare sig FB eller MSN. TVn ska vi inte tala om... Vaknade av Åsa-Nisse. Det blir inte ljust förrän om typ tre timmar.
Nånstans i huset hör jag en basgång. Undrar om det är en efterfest eller om nån just vaknat, eller om det är sexmaskering? Oavsett vad så är det en dum tid att ha på musik såpass högt att grannarna hör det. Inte för att det egentligen hörs så mycket in till mig, låter som att det är längre bort i huset, men jag tänker på dem som bor precis intill. Jag skulle i varje fall blivit irriterad.
Förresten, jag ÄR irriterad. Vad fasen ska man hitta på den här tiden?
Nu är jag klar med allt, utom porslinet, och utom att duscha och fixa i ordning mig själv. Ska strax hoppa in i duschen, och jag hade tänkt att det skulle passa fint att kolla på TV sen, tills jag somnar... Men nu är det ju för i h*vete ingenting bra på TVn!!! Här har jag fejat runt som en idiot för att så småningom efter avslutat slit få en välförtjänt belöning i något underhållande och sevärt på TV och så visar de bara SKRÄP!
Jag är så himla bra! Nu har jag snart städat hela lägenheten. Dammsugit, skurat, dammtorkat, diskat, tvättat upp all smutstvätt och badrumsmattorna, och nu ska jag lägga in tvätten i garderoberna och i byrån. Och så ska jag lägga upp min resväska på garderoben. Jag är BÄST!
En sak som jag också är bra på är att göra illa mig. Jag är nog en ganska klumpig person. Har mosat två fingrar nu medans jag städat, ett lillfinger och ett ringfinger. På var sin hand. Jag är SÄMST.
När jag flyttade in här förundrades jag över hur korkat det var att de satt alla lamputtag på väggen istället för i taket, men idag kom jag på en vettig anledning till att ha sladdar hängande tvärs över rummet. Mina BHar hänger där på tork, som färgglada fladdermöss...
Lite lustigt är det är de hänger i färgordning... Jävla dekoratörssjuka...
Jag försöker vara flitig. Det går ganska bra. Har packat upp min kartong med underkläder, strumpor och bälten, lagt in all ren tvätt i garderoberna och lådorna, sorterat upp alla scarves och lagt dem i lådor. Har diskat undan allt som stod på diskbänken, både sånt som var smutsigt och sånt som bara ska diskas upp innan det ställs in i skåpen. Ska snart rensa diskstället och sen kanske jag ger mig på tallrikarna som jag (fortfarande) inte packat upp. Sen har jag dammtorkat, och börjat dammsuga, men inte hunnit riktigt klart för jag var tvungen att springa ner och sätta igång ett par tvättmaskiner nere i tvättstugan. Borde svabba av golven också. Får väl se hur långt fliten räcker...
Jo förresten! Det snöar, och det är vitt på marken..! Tjohoo! Nu är det jul! Eller?
Jo, jag var ju på julfest med jobbet i tisdags. Vi samlades utanför hotellet i Varberg i tron att vi skulle promenera upp till fästningen för att ha lite vinprovning och laga en middag ihop, men när vi står där på trappan och väntar så kör det upp en buss som vår chef säger åt oss att kliva in i. Vi kliver på men har ingen aning om vart vi ska. Det har vid det här laget blivit bra mörkt och vi ser ingenting. Vi lyckas lista ut att vi åker åt Ullaredshållet vilket bjuder på ett och annat skämt. Efter många kringelikrokar befinner vi oss plötsligt mitt ute i ingenstans, och där, ur mörkret, dyker plötsligt ett litet, litet nästan-slott upp. Vi befann oss på Villa Stenhuset.
Bilden har jag lånat från Svenska Mäklarhuset, så om du har sådär 14-15 miljoner som ligger och skräpar nånstans så kan du köpa dig en gård med tillhörande bostadshus, stall, skog och betesmarker...
Planen var den samma som tidigare, men platsen hade ändrats. När vi klev in i huset möttes vi av två glada kockar som skulle assistera och guida oss genom kvällen. Köket var gigantiskt med svarta marmorbänkar, en gigantisk köksö och en gasspis med 4 lågor, 4 induktionsplattor, en häll och tre ugnar (dreggel). Vi delades in i tre lag; lag 1 hade ansvar för drinktilltugg och dessert, lag 2 förrätterna och lag 3 varmrätten. Det var en otroligt lyckad kväll som bjöd på fantastisk mat, goda viner och trevligt sällskap i en spektakulär miljö. Tyvärr tog jag inga bilder på maten, men tro mig när jag säger att det inte bara var gott utan vackert presenterat också. Total lyx!!
Efter maten bad vi ägaren till Villa Stenhuset att få ta en titt på rummen på övervåningen (Villa Stenhuset är ett B&B), och vi fick kika i det stora rummet. Oh, my! Vill man bo lyxigt ska man checka in på Villa Stenhuset. Inget överdådigt, men vilken atmosfär..! I rummet stod två enorma fåtöljer och jag frågade om det var okej att jag provsatt i den ena, och just som jag satte mig säger han "Du skulle bara veta vems fåtölj du sitter i..."
Jag blev såklart lite skraj, men så började han berätta: Han hade varit i Belgien (tror jag det var) och åkt runt för att leta möbler till Villa Stenhuset och där hade han stött på en möbeldesigner och han fick komma till hans verkstad för att kolla om det fanns nåt som han gillade och då såg han de här fåtöljerna. Han föll för dem direkt och frågade om han fick köpa fåtöljerna, men där blev det nej, de var specialbeställda till ett brittiskt par, han hade tillverkat en massa möbler åt dem till ett flertal av deras hus, och just de här fåtöljerna var beställda till deras nya hus i Dubai. Vem var då paret? Ledtråd: Han har spelat fotboll i Manchester United och i Real Madrid, och har varit engelska landslagets kapten, hon har varit med i ett världskänt tjejband, och deras söner har namn efter de platser där de blev till...
Välkomstdrink
Privat Cava Spanien
Drinktilltugg Råraka med löjrom och crème fraiche Skagen canape
Ebner-Ebenauer Weis Borgunder -07
Förrätt Jordärtskockssoppa med kallrökt hjort, äpple och pepparrot Halstrad pilgrimsmussla med blomkålskräm
Ebner-Ebenauer Grûner Veltliner -08 Cono Sur Sauvignon Blanc -08
Varmrätt Gårdslamm från Himledalen med potatispuré, bakade rödbetor och gremolata
Pio Cesare Nebbiolo Alba -07 Torres Nerola Syrah Monastrell -05
Dessert Choklad crème brûlé med färska bär Vit chokladparfait med limemarinerade frukter
Domaine Gardiés Muscat -07 Marco Felluga Moscato Rosa -07
Jag tror att jag precis fattade vad killar menar när de säger att en osminkad tjej i mysbyxor och en vanlig t-shirt är det sexigaste som finns. Jag tror dock inte att de menar vilken tjej som helst. Jag tror de menar den där tjejen som när de träffades första gången var jävligt uppiffad och snygg, men som när det kommer till kritan är tillräckligt trygg i sig själv för att kunna slappna av och låta masken falla. Inte att man måste vara sunkig och lukta illa, men att man kan vara vanlig och sig själv. Vacker på riktigt. Utan en massa hårspray, mascara, rouge och läppglans, utan glansiga strumpbyxor som håller in på rätta ställena och utan höga klackar, utan tighta kjolar och push-up-BHar.
Idag är jag väldigt mycket mig själv, men det är ingen som ser det. Ingen som bryr sig. Men jag undrar om det är därför brandmannen hänger kvar? För att jag typ slutat anstränga mig mer än att vara hel och ren när vi ses? Jag har liksom ingen anledning att försöka imponera på honom, vi är way pass that, för länge, länge sen. Jag låtsas inte vara nån annan än den jag är när vi ses.
Det är onekligen attraktivt när människor är sig själva. Missförstå mig rätt, självklart ska man inte sluta bry sig, men att våga vara sig själv är bra. Det borde inte vara så svårt egentligen, jag menar alla är ju sig själva - det är svårt att vara nån annan, men att våga visa sig som man är, utan den fasad vi alla drar på oss så fort vi kliver utanför dörren, är nog svårare än man tror.
Jag har ändrat min banner här på bloggen. Jag vet inte om jag gillar det.
Jag tror att Journey's "Don't stop believing" kan vara det ulitmata sättet att starta dagen på. Jag kanske kommer att tjata om det fler gånger, och det får ni helt enkelt ta, det lär väl gå över så småningom det också.
Jag känner mig sopig. Ska försöka motverka det med en dusch och lite ompyssling av kroppen senare (typ peeling, hudlotion, måla tå- och fingernaglar) men jag tror att jag ska försöka dammsuga och diska undan innan dess. Jag blir alltid så himla varm när jag dammsuger så det är ingen idé att fräscha upp sig innan. Senare idag har jag tvättstugan. Det verkar bli en huslig lördag.
Som svar på mitt förra inlägg säger jag kort och gott: Chokladglass till middag.
100% garanti på uppfyllda förväntningar
0% risk att trassla till det känslomässigt
Nu tänker jag inte påstå att det på något sätt går att ersätta fysisk närhet eller sex med chokladglass, men längtan efter dessa ting svalnar lite (för en stund iaf) när man får annat att tänka på. Som chokladglass till exempel.
Jag vill ligga. Inte med vem som helst utan med en specifik person, för att det är sjukt bra, vi funkar bra ihop (fysiskt) och han är heeeeet och får mig att bli helt pirrig. Men det är svårt, av en hel hög med anledningar. Det kommer helt enkelt inte att hända. Not in a million years.
Då är frågan; Hur viktigt är det att ligga? Ska man ta det man vet att man får trots att man egentligen vill ha nåt annat? Är det shysst? Och dessutom, kommer det att vara tillräckligt bra? Jag menar, när man ligger med nån bara för liggandets skull bör det ju vara bra, eftersom man då inte har en massa varma känslor för varandra som slätar över eventuella missöden...
Är det bättre att satsa på ett säkert och beprövat kort där man vet vad man får, no strings attached, men som kanske inte är 100% tillfredställande, än att testa nåt helt nytt där man inte vet nånting alls? Med andra ord - det kan vara värdelöst men det kan också vara hur bra som helst - men det kan också resultera i en massa onödiga komplikationer som kallas "känslor" som jag definitivt inte kan leva upp till..?
Det är visst fredag idag. Jag är hemma. Lyssnar på Journey. Min temperatur är otroligt pålitlig, den ligger stadigt på 36,6 eller 36,7. Då har man inte feber. Kroppen skriker så fort jag rör mig. Hostan hänger fortfarande med, även om det inte är lika mycket en sån där irriterande torrhosta längre. Hostade sålunda mindre inatt än de tidigare tre nätterna, men likafullt har jag ont i halsen och känner mig risig. Min nacke är stel och gör ont hela tiden, oavsett om jag är stilla eller inte.
Jag sover inte alltid så bra på nätterna. Den här veckan har varit exceptionellt dålig på grund av att jag hostat och hållit på hela nätterna. Härom natten hade jag slumrat ifrån TVn vilket jag gör i stort sett varenda natt, men just den här natten när jag vaknade till så var det Cold Case på TVn. Jag hajade till för att de spelade en underbar låt, och i mitt något yrvakna tillstånd skrev jag ner några ord som jag skulle kunna tänka mig var en del av refrängen och att det var Cold Case som jag hört den i. Nu googlade jag Cold Case och "don't stop believing" och hittade igen låten på första träffen. Så himla bra. Den platsar direkt in bland mina låtar för olika tillfällen och känslor.
När jag känner mig blå och lite ledsen och längtar bort, kanske till en varm famn som vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom.
Jag har sovit i mindre än två timmar och vaknade alldeles nyss av att de sprängde igen. Jag trodde att jag sovit hela natten. Jag känner mig lite förvirrad.
Huvudvärken from hell, men min värktablett verkar (haha) ha fungerat på det övriga symptomen. Har bara lite ont i halsen, och bara lite ont i...näe förresten, jag har fortfarande ganska ont i kroppen. Min muskler är helt ömma. Och jag har definitivt INTE träningsvärk.
Jag har ingen matlust och är inte hungrig, men jag vet att jag borde äta. Så därför kokar jag spagetti i detta nu, för att sen avnjuta delikatessen med ketchup. Det är väl skit samma vad man äter när det ändå inte smakar gott oavsett vad man äter? Mat är mat, god mat bör man äta när man kan uppskatta den ordenligt. Det vill säga, inte nu, för det spelar ingen roll om det är världens godaste mat, jag skulle inte tycka det var gott iallafall.
Jag är sjuk. Hemma från jobbet. Jag brukar inte vara sjuk särskilt ofta så jag vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med idag. Jag har en massa säsonger av House på min externa HD men den ligger i min datorväska på kontoret. Där gör den verkligen ingen som helst nytta. Jag antar att det blir till att zappa sig igenom dagen; Smallville, How I met your mother, That 70's Show, Project Runway och en massa andra halvunderhållande, eller inte underhållande alls, program...
De spränger saker här utanför. Det började pipa för ett tag sen, och så blev det tyst, och så kom en jättesmäll och hela huset skakade, och så pep det lite igen. Först trodde jag att ett tåg krockat eller nåt, men när pipet efteråt kom så mindes jag att de brukar använda såna signaler vid sprängningar. Undrar varför de spränger? De ska bygga nya hus här i krokarna så det har säkert med det att göra.
Jag har hostat hela-halva natten, vaknat med panik för att jag inte kunnat svälja, och nu har jag ont i kroppen, ont i nacken framför allt. Jag är helt matt i kroppen, orkeslös. Men jag har ingen feber, temperaturen verkar ligga stadigt på 36,7. Men jag kommer nog inte gå till jobbet imorgon heller, inte om det känns så här. Då är det bättre att stanna hemma och bli frisk.
Det är synd om mig. Jag är sjuk, har varit krasslig i flera dagar och hostig i två, och har ont i halsen och så är jag alldeles mosig i huvudet. Jag har precis kommit hem från Varberg. Har bara borstat tänderna och sen krupit ner under täcket, kollat lite mail och sånt. Vi hade julfest med jobbet igår och det var skitbra verkligen, hur lycket som helst! Tyvärr är jag alldeles för trött och sliten för att orka berätta, så ni ska få en uppdatering av detta vid ett lite senare tillfälle, tillsammans med lite shyssta blider också.
Ruggigt väder och jag fryser lite. Funderar på möten och relationer man har eller inte har. Jag har bara vänskapliga relationer i mitt liv. Eller bara och bara, det är väl kanske den bästa sorten?
Jag lyckas alltid välja "fel" personer som föremål för min affektion. Visst finns de bra killarna där också, men av nån outgrundlig anledning är de inte intressanta. De blir på sin höjd ett trevligt tidsfördriv tills jag faller för nästa odugling. Nja, så kanske verkligheten inte riktigt ser ut, eller gör den det? Men det verkar i hög grad vara så om man ska utgå från de olika personer jag träffat de senaste åren.
Hur många gånger kan ett hjärta brista innan man slutar tro på att kärleken finns nånstans därute? Själv har jag trott att det var sista gången flera gånger och jag har alltid haft fel hittills...
Jag anser inte att jag är den traditionellt romantiska typen direkt, men jag vet en sak och det är att jag inte vill vara ensam för alltid. Jag vill dock inte ha ett förhållande där jag blir reducerad till en hälft, utan jag vill fortsätta vara min egen, en hel person. Jag vill inte bli som de där paren som sitter ihop, som siamesiska tvillingar, utan en egen vilja, och jag vill definitivt inte bli uppassad och satt på nån piedestal. Jag vill träffa nån jag kan skratta och gråta med. Nån som jag kan prata med. Nån som kan ta att jag reser mycket, iallafall i nuläget. Ja, man skulle kunna skriva en önskelista, men det tänker jag inte göra. Inte idag iallafall. Puss!
Det blev Hootchy Kootchy Club för hela slanten igår. Det var skoj. Det var kalejdoskop-porr på filmduk, det var strippor i alla storlekar (dvärgar och gravida, rödhåriga, blonda, helt eller halvt avklädda), det fanns silors, cowboys, transor och andra obestämbara, det var nakna bröst sånär som på ett par tassels, det var skamgrepp, korsetter, jättetuttar, riktigt bra musik och roligt folk. Det var helt enkelt en skojig kväll i dekadensens tecken.
Idag har jag inte gjort nåt. Kollat på "Annie Hall" från 1977, en ganska bra film faktiskt. Ätit lite pizza. Nu ska jag strax slå på TVn och bara slappa tills jag somnar. Imorrn åker jag till Varberg i några dagar. Så kan det gå.
Det är bra märkligt med den här brandmannen. På nåt konstigt sätt så har vi tagit upp kontakten. Alltså när vi sågs tidigare i höst så var det ju verkligen "vi har inte hörts på evigheter, kul att höra av dig", men det har hänt nåt sen dess. Vi har setts ett par gånger och vi hörs på telefon nån gång i veckan, ibland oftare. Det betyder säkert ingenting, och jag tror inte att jag vill att det ska göra det heller, men med tanke på hur vi lärde känna varann och vad som hände sen så hade jag nog aldrig trott att vi skulle börja umgås igen. På sin höjd höras via MSN nån gång ibland.
Har ju funderat på att gå på Hootchy Kootchy Club ikväll, och jag funderar fortfarande. Jag är dock lite opeppad just för tillfället. Hade gärna fått med mig en tjejkompis, men det verkar inte som att det kommer bli så. Karaokekillen ska visst dit tror jag så jag behöver nog inte känna mig ensam, men det vore skönt att ha med sig en side kick också. Vi får väl se vad som händer...
Idag ska jag göra nåt som jag aldrig gör. Jag ska åka in till stan och gå i affärer. Jag går nästan aldrig i affärer länge. Tycker inte det är särskilt roligt, utan mest jobbigt faktiskt. Men nu har jag ett mission, eller rättare sagt tre. Ska fixa två jobbrelaterade julklappar, och så ska jag se om jag hittar den där underkjolen. Men jag kan ju faktiskt ha min klänning utan underkjol också, det är ju inget måste. Fast jag funderar lite på om jag ska köra lottakjolen istället? Men den är i ull och är rätt varm... Men om jag tar den kjolen så behöver jag bara fixa ett par shyssta strumpor med söm, som de här till exempel (från Sivlettos hemsida):
Jag fick höra för ett tag sen att jag har ett typiskt manligt köpbeteende. Då pratade vi om IKEA. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska strosa omkring på IKEA en hel dag. Det är ju skitjobbigt, långt att gå, mycket skräp och rätt så tråkigt. När jag åker till IKEA har jag en färdig lista över vad jag ska ha, bockar av sakerna en efter en och sen tar jag snabbaste vägen till kassan - klartt och betartt!
Därför förstår jag inte fenomenet med Ullared heller. Varför åker man skitlångt för att trängas med en miljarrd människor och slåss om skräp och förbrukningsvaror som ändå inte är så mycket billigare än på andra ställen?
Jag klarar inte av utförsäljningar. Jag tycker det är skitjobbigt att leta i stökiga reor. Blir totalt oinspirerad av röriga golvställ och hyllor, och i ärlighetens namn förstår jag inte hur folk gör för att hitta saker på rea. Visst kommer jag hem med en eller annan prissänkt vara ibland, men då är det mera slumpen som gjort att jag snubblat över den och inte att jag faktiskt letat.
Näe, om man skulle ta en dusch och kanske äta lite frukost?
Zappade precis över till "Idol" från "På Spåret" och hörde Erik leverera en helt galen version av Iron Maidens "Run to the hills". Skojja inte att killen kan sjunga!
Jag har haft en toppendag idag. Har inte varit trött, inte haft särskilt ont i höften (jag tror hotet om vårdcentralen funkade) och jag har varit på osedvanligt gott humör. Har inte varit på så bra humör på över 1½ månad..! Ett steg i taget är jag på väg mot nåt bättre. Jag gillar det. De här känslorna som spökat rätt länge nu, ja de rasslar fortfarande omkring med sina kedjor, men de håller sig lite mer i bakgrunden. Jag är definitivt inte redo för nåt nytt, det märkte jag härom dagen (det fanns väl iofs inte riktigt nåt gammalt heller), men det känns som att saker och ting kanske kanske kanske... Äh, det där lär jag väl få äta upp att jag skrev...
Var och rekade efter en underkjol idag men den kostade 800(!) spänn, fast nu hade de 25% rabatt så den skulle bara kosta 600... Yikes, vad dyrt. Men den skulle å andra sidan säkert komma till användning fler än en gång, så man kanske måste se det som en investering? Jag ska fundera på saken till imorgon. Jag tänker inte köpa en syrénlila, utan troligtvis en svart eller en vit.
Fick ett sms som frågade om jag skulle haka på till "Öppen scen", men jag blir hemma. Det är ju premiär för "På Spåret" och det får man ju inte missa! Även om jag är lite sur (näe, det är jag ju såklart inte) på Anders för att han skulle på kalajs ikväll och därmed dissade, och missade, starten av min nya fredagstradition. His loss. Jag traditionar utan honom. "Bra flicka reder sig själv", eller hur var det nu?
Nu ska den här tjejen mysa ihop sig med ett glas rött och kolla på när underfundiga och kända svenskar tävlar om vem som är smartast.
Det finns två datum. Två platser. Men jag vet inte om jag ska gå dit. Tystnaden är så total och jag vet inte vad den betyder. Vet inte om jag vill veta.
Jag tänker för mycket, som vanligt.
(Intressant detalj: Tystnaden inleddes den 13e oktober 2009, exakt 13 år efter det här klippet spelades in)
Månen gör sitt bästa för att kika in genom mitt fönster. Är det fullmåne ikväll? Nej det var visst igår. Men den är närapå full iallafall och den är jättefin. Men molnen skymmer den en stor del av tiden.
Har jobbat i Södertälje med Jenny idag. Det var kul och bra. Överexponering/överlager = check! Södertälje är som en egen liten stad, ungefär som Umeå eller Luleå. Det var ganska fint där. Kändes som hemma.
Det är bara skräp med min kropp. Haltar omkring hela dagarna. Min höft är värdelös och jag har haft ont konstant i två veckor nu. Jag knaprar Ipren för brinnande livet. Om det inte är bättre till imorrn ska jag ringa vårdcentralen, för då behöver jag nog få utskrivet nåt starkare (inflammationsdämpande) eller få en kortisonspruta. Men sprutan är jag helst utan då nästan alla jag känner som fått ta såna oftast fått tillbaka sina problem dubbelt upp nästa gång. Hua. Men till dess är det Ipren och stretching som gäller.
Imorgon ska jag gå och inspektera den här affären. Jag ska leta en "fluffig" underkjol.
1. På fredag är jag medbjuden på "Öppen Scen" som jag inte riktigt vet vad det är, men det är nån sorts livegrej. Men jag tror inte jag ska gå, ska försöka få Anders att se premiären av nya "På Spåret" tillsammans med mig. Starta en ny tradition, kanske.
2. På lördag ska jag eventuellt på "Hootchy Kootchy Club" på Södra Teatern. Det skulle vara lite annorlunda och kul, men jag vill nog gärna få med mig nån. Kanske ska höra med Petra och flickerna? Om nån som läser det här vill haka på kan ni ju hojta till. Jag tänker mig lite utklädnad/piffning kvällen till ära.
3. På söndag är jag inbjuden till ett parti poker tillsammans med ett gäng grabbar. Jag känner bara en av dem och vi känner inte varann särskilt bra, så jag är lite osäker på om jag ska hänga med eller inte. Vi får se. Det lutar åt inte, tror jag.
Det har nog inte undgått någon att jag numera bor på lite sydligare breddgrader, observera ordet "lite" i det sammanhanget, för jag skulle för tillfället hellre bo på "mycket" sydligare breddgrader. Inte så att jag egentligen klagar, för så jädra kallt är det inte, bara runt 3-5 minus, men det skulle kännas bättre om man fick lite snö för att komplettera minusgraderna. Folk fick skrapa rutorna på bilarna. Hehehe... Jag har ingen bil. Jey! Jag saknar min bil...
Så idag kom vintern till Stockholm, skulle man kunna säga.
Man skulle också kunna säga att det är trevligt att umgås med vänner, vilket jag gjorde en stund efter jobbet idag. Eller rättare sagt, en vän. Jag och Johan gick på Waynes och käkade en toast och pratade om västvärlden, kolonialism och biståndsorganisationer. Det har lätt en tendens att handla om sånt när Johan är med. Det är intressant, men jag känner att jag tappat mycket sen jag pluggade kulturanalys. Då var jag betydligt mer insatt i såna frågor än jag är nu. Det är synd.
Jag tror att jag sov förut. Fast jag är inte riktigt säker. Jag känner mig iallafall lite väl pigg med tanke på att klockan snart är elva och att jag var så sjukt trött förut idag.
Så jag vet inte, men jag misstänker starkt att jag sovit en stund.
Stel i nacken, ont i huvet, fryser som en hund, men ingen feber. Ska kolla klart på "That 70's Show", sen ta en varm dusch, fixa lite te och en macka och sen krypa ner under täcket.
Runt 11.30: Det här med följetongerna; de kräver ju en uppdatering då och då. En av mina följetonger är kärlekshoroskopet, och det förutsätter ju att min källa (Aftonbladet) publicerar horoskopet den dag jag ska lägga in det, dvs. den första dagen varje månad, med andra ord – idag. I vanliga fall brukar de lägga ut det ett par dagar innan månadsskiftet men nu verkar de ha missat det helt. Hur ska då det här gå, frågar jag mig? Jag brukar ju inleda varje månad med ett horoskop-inlägg. Det här liknar ju ingenting…
På grund av detta missöde kan jag ju inte blogga om annat, vilket innebär att jag i skrivande stund sitter och skriver det här inlägget i Word… För senare publicering. Beige.
I morse stod pendeltågstrafiken helt stilla i Karlberg, i båda riktningarna. De sa att det berodde på nån gasflaska, men oftast är det ju mest omskrivningar när någon hoppat. Fasen vad kall man blivit, nån som hoppat… Det är ju otroligt tragiskt och hemskt, men det enda man tänker på är att det blir besvärligt och att man kommer försent till jobbet… Fast de säger ju i och för sig aldrig att nån hoppat, det är ju ledningsfel, elproblem och gasflaskor, så hur ska man då kunna veta att man ska vara medkännande och att det är opassande att bli irriterad?
Jag sitter på jobbet och har lite lunchrast. Eller rast och rast, jag har inte nån rast direkt, jag åt min lunch på tio minuter, och nu sitter jag och läser igenom företagets ”lilla röda” som heter ”Fötterna är huvudsaken”. Emellanåt läser jag lite på Aftonbladet, svarar på mail och skriver frågeformulär till butikerna. Jag fryser som en liten hund och jag känner mig trött och har lite ont i huvudet. Känner mig inte riktigt kry. Jag hatar att vakna och ha ont i huvudet. Idag var en sån dag. Jag kanske känner efter för mycket? Funderar på att gå ut på stan en sväng, men det känns mest jobbigt eftersom vi har kontoret mitt i smeten och klockan har passerat tolv = sjukt mycket folk i farten.
Näe, det blir nog till att sitta här istället, och sen gå hem lite tidigare och bädda ner sig under täcket och inte vakna förrän imorrn.
En ganska trasslig månad väntar dig. Dramatik, konflikter och knepiga val duggar tätt och ditt kärleksliv kommer troligen att bjuda på mer stress än både julhandel och festförberedelser. Men det kommer samtidigt att vara mycket givande för vi talar om stora känslor här. Passion och ren lusta, sann romantik, hopp och förtvivlan. Att kombinera dessa känslostormar med att du har väldigt mycket att göra är inte det enklaste. Det är tur att du är en flexibel och snabbtänkt person av naturen för det blir många snabba ryck.
Bästa chansen: Skytt, Stenbock. Bästa stället: Utomhus. Bästa datumen: 1-2/12
Måndag, och jag har varit i Stockholm hela dan. Jag ska fortsätta vara det skitlänge nu. Bara två bortadagar nästa vecka. Det är allt. Tills jag går på julledighet. Då åker jag bort i två veckor.
Idag gick jag förbi på Nilsonbutiken där den charmiga killen från Placebokonserten jobbar. Jag skulle kolla på skor, men hoppades såklart att han skulle jobba, vilket han gjorde. Så vi pratade en stund, kanske inte så proffessionellt, men ändå, det var inte supermycket folk i butiken. Jag köpte ju dessutom ett par skor sen. Ett par gråa Converse. Funderade på svarta, men så kom jag på att jag ju nästan aldrig använde mina svarta Cheap Monday-pjucks som jag hade förut, så därför tog jag grå istället. Hade ett värdebevis, och med personalrabatten och värdebeviset avdraget så betalade jag 205 spänn för ett par Converse. Det är rätt kurs.
Nu får jag alldeles strax besök. Jag och karaokekillen ska göra ett nytt försök med "Cry-Baby". Kom just på att "karaokekillen" är rätt långt att skriva, men jag kan ju inte förkorta det till "KK", jag menar, hur skulle det se ut?
Hade tänkt mig iväg till Strand i Hornstull för att kolla på fotbollen, men det blev inget så jag såg matchen hemma istället. Zlatan är kung!
Idag är det som sagt 1a advent och det är ganska precis ett år sen jag var i Uppsala. Jag föll den helgen och det tog ett tag att repa sig från det. Det tog ett ännu längre tag att släppa det helt, kanske tre månader efter att det blev definitivt, så det tog alltså nästan 5-6 månader från det vi sågs första gången. Men det gick till sist. Sen föll jag igen, för nån annan. Historien upprepar sig. Men det bästa med det här är att eftersom jag repade mig då borde jag repa mig nu också.
En rolig sak som hänt idag är att jag i ren nostalgi skickade ett litet mail till T, bara för att höra hur han hade det. Förväntade mig inte nåt svar direkt, så det var jätteroligt när han faktiskt svarade. Skönt att kunna höras igen.
Jag undrar hur länge det kommer ta innan det känns så nu? Det är så himla svårt att bara vänta på att tiden ska gå.
Okej, några punkter på listan checkade: trådgardiner i köket upp, plus lampa i köksfönstret, adventsstjärna monterad och tänd (tänk att lampan klarade flytten, jey!). Bara resten kvar nu.
För att få i ordning det elektriska till stjärnan var jag dock tvungen att klättra in bakom TVn ett par gånger och när jag skulle ut sista gången hade jag liksom lite bråttom och tänkte ta en genväg - typ genom TV-bänken. Bänken höll, mitt vänstra smalben är det sämre med. Till saken hör att jag tidigare i veckan försökte modellera om en stege med samma smalben, men även där vann tingen över människan. Så nu har jag inte mindre än två shyssta blåmärken och två matchande, svullna bulor på mitt stackars smalben. Ser helt misshandlad ut.
Jag kanske skulle ta och hänga upp ett par gardiner i köket och kanske få upp den där jädra julstjärnan? Det är ju ändå första advent idag. Städa lite kanske? Vore ju skönt efteråt. Jag har ju ändå inget särskilt för mig.
Mensvärk, kan man amputera svanken? Eller byta ut den?
Första advent. Det är dimma ute. Förra året var jag i Uppsala den här helgen. Det var dimmigt då också. Kollade på fyrverkerier tillsammans med Thomas. Det känns som att det var ett liv sen. Tänk vad mycket som hinner hända på ett år. Vilka toppar och dalar man hinner vara med om, och hur människor både hinner komma in i ens liv likväl som de hinner försvinna.
Man kanske skulle ge sig ut och kolla på julskyltningarna, men jag tror inte att jag ids, det lär väl vara sjukt mycket folk i farten. Idag är det El Clasico - FC Barcelona vs. Real Madrid. Märkligt att jag bryr mig, det hade jag aldrig gjort om det varit för 6-7 år sen.
Saknar. Fan. Hur kan man sakna nåt som man egentligen aldrig haft?
Fredagskvällen spenderades framför Idol tillsammans med Anders. Det var trevligt. Runt klockan nio ringde Petra och frågade om vi skulle komma ut, så vi funderade en stund och sen åkte vi. Hamnade på Marie Laveau, och jag kände mig som morsan på stan. Bara en massa småglin. Prövade dansa en stund och i gammal Kickis-anda så hade grabbarna ingen aning om vart de skulle hålla händerna - TO THEM SELFES! Jävla idioter. Inget höjdarställe, men kidsen hade nog roligt.
När Anders for hem åkte jag och träffade en kille som jag lärde känna i höstas på karakoekvällen i Fruängen. Han var på nån svartklubb på en båt, Vieille Montagne, vid Söder Mälarstrand. Det var trevligt, och billigt. Hängde med till honom efteråt och vi började se "Cry Baby", men jag somnade efter kanske en kvart. Fail.
Igår hade jag egentligen tänkt gå på Miike Snow med Petra och brudarna, men jag stannade hemma istället. Sov lite middag, kollade på TV, slösurfade, kollade på "Factory Girl" som var rätt okej, men inte så bra som jag hade hoppats. Somnade framför TVn nån gång runt midnatt och blev väckt strax efter två av en riktigt packad brandman. Kontentan av samtalet var att han var kramsjuk och ville att jag skulle vara där.
Längtar efter en pizza men jag vågar inte gå in på pizzastället. Det sitter jämt en massa stammisar där inne och glor på en när man går förbi fönstret. Det är läskigt med stammisar.
Det är lördag, jag är hemma och gör inget alls, jag borde statistiskt och historiskt sett blogga ihjäl mig, men jag är inte inspirerad. Jag har saker att skriva om men jag tror det får vänta till en annan dag.
Funderar på att gå ut en sväng, eller så ska jag kanske hänga med Anders och kolla på Idol. Har inte bestämt mig ännu.
Idag är en sån där dag då allt känns precis som vanligt och jag lätt skulle kunna slänga iväg ett sms eller nåt av "gammal vana", men jag blir tvungen att påminna mig om att jag antagligen skulle bli rätt så ledsen om jag inte fick nåt svar, så det är nog bäst att låta bli.
Det är också en andledning till varför jag tvekar om ifall jag ska gå ut, för går jag ut lär jag ju ta mig en öl eller två och jag verkar ju bli totalkorkad när jag gör det. Alltså, korkad i bemärkelsen "skicka sms som jag sen önskar att jag aldrig hade skickat".
Näe, jag vet inte. Det lutar åt att det blir en lugn kväll.
Nu medan jag suttit här och filat på det här inlägget har jag känt att jag inte känner mig helt kry. Är ganska sliten efter veckan. Vore nog bra att ta sig ut från läggan och umgås med nån, men jag vet inte om jag orkar. Har en lätt huvudvärk och min temperatur som vanligtvis ligger stabilt runt 36,5 har letat sig upp till 37,1.
Pratade just med Anders. Det löste sig på det bästa sättet: Han kommer hit, så jag behöver inte ta mig nånstans, och jag behöver heller inte vara själv. King.
Hemma. I flera veckor nästan. Ska bara en sväng till Varberg under de närmsta tre veckorna, Resten tillbringar jag i Stockholm. Det kommer nog kännas lite konstigt. Men väääldigt skönt.
Lyx!
Nu ska jag lägga mig och glo på TV. Jag har lite saker jag tänkte skriva om men jag ids inte blogga mer idag.
Det är tur att jag är en sån blid människa... Planet kom iväg 10 min efter utsatt tid. Flög med ett par som hade en liten unge som gastade på barnspråk hela flygningen från Luleå, 70 minuter. Sen tog det ovanligt länge att få bagaget, och när jag väl fick min väska skyndade jag iväg till tågspärrarna, bara för att missa mitt tåg med EN YNKA MINUT! GAAAH! Jag vill ju bara hem...
Sitter på flygplatsen i Luleå och väntar på mitt plan. Jag kom hit tidigt, för flygbussarna går så dåliga tider i förhållande till Norweigans avgångar. De senaste två dagarna har jag jobbat i Piteå och Luleå, hälsade på Mike i tisdags kväll och Jessica och Peppe igår. Ändå har jag varit här i mindre än 48 timmar. Det har varit ganska intensivt.
Är som sagt på väg hem. Det ska bli skönt. Jag är trött. Trött. Inte i huvudet utan mer allmänt, mitt generella tillstånd är att jag är trött. Jag vet inte riktigt varför jag är trött, det är nog en kombination av en massa olika saker. Årstid, väder, avsaknaden av närhet, tungt på jobbet, saknad...en massa saker helt enkelt. Nu ska jag inte resa så mycket på att tag. Det ska bli skönt att få vara hemma. Är dock lite rädd att jag ska tycka det blir för jobbigt att börja om att resa igen sen. Den dagen - den sorgen, som mamma skulle ha sagt.
Det är nog ett av de bästa uttryck jag vet. Den dagen - den sorgen.
Ingen mening att ta ut saker i förskott. Att oroa sig är bara slöseri med energi. De slutsatser man drar när man tar ut saker i förskott eller om man försöker föreställa sig hur något ska bli i framtiden är ändå oftast fel och då har man gått omkring och reagerat på nåt som aldrig hänt, hänger ni med? Så man kanske är förbannad på nån för att man tror att de ska säga en viss sak och sen visar det sig att de inte alls säger den saken och så har man hetsat upp sig i onödan... Äh, det kanske bara är jag som håller på med sånt? Hur som helst så är det ruskigt onödigt. Och tröttsamt.
Häromdagen satt jag och funderade lite och då beslutade jag mig för att boka av tågbiljetten och boka om flygbiljetten som jag egentligen skulle ha använt för att ta mig upp till Piteå idag. Istället bestämde jag mig för att åka Kustbussen i 7 timmar, och vara framme en timme tidigare än jag skulle varit annars. Ett lyckosamt drag, verkar det som.
Läste precis i tidningen att de stängt Luleå Airport på grund av ett elfel. Så frågan är vart jag skulle fått landa då, eller om jag ens hade fått lyfta från Arlanda? Nåja, kollade Luftfartsverkets hemsida nu och trafiken verkar vara igång och de tar ner plan i Luleå igen. Men jag sitter hur som helst på bussen, så det gör detsamma.
Sitter här och känner mig lite vemodig. Umeå. Saknar verkligen att prata med den där grabben nu och då.
Har suttit och tänkt på hur saker och ting skulle kunna bli framöver, men så kom jag på mig själv med att sitta och förutsätta att allt skulle bli bra, att vi skulle kunna umgås som vanligt folk. Men det är ju inget som säger att det skulle funka. Så jag tvingade mig själv att sluta sitta och fundera på vad man skulle säga, vad jag skulle ha på mig, yada yada yada.... För det är ju totalt meningslöst att sitta och slösa energi på. Ses vi så ses vi, och då får jag väl lov att improvisera, helt enkelt.
Nu har bussen lämnat Umeå (jag också för den delen), och det är ungefär tre timmar tills jag är framme i Piteå. Då ska jag ta bilen ut till Svensbyn för att umgås med Mike en stund innan jag lägger mig och sover. Han skulle visst ha vaknatt lät det som.
Jag brukade avsky hans vaknätter medan vi var tillsammans. Jag hatade verkligen att somna innan honom och att sedan vakna nån gång mitt i natten för att upptäcka att han fortfarande inte kommit och lagt sig. Nu borde det ju vara annorlunda, eftersom vi inte brukar dela säng när jag sover där, och vi är ju såklart inte ihop längre heller. Men ändå, när han sa att han skulle vaka så högg det till av igenkänning. Mycket märkligt. Fördelen med att han ska vaka inatt är att då får jag ta sängen, istället för att sova på soffan som jag brukar göra när jag är där :)
Jag åker buss. Länge. Drygt 7 timmar ska jag sitta här, ungefär 5 kvar med andra ord. Jag har sovit ett tag. Det gör att två timmar känns ungefär som 30 minuter. Om jag kunde fortsätta sova resten av vägen skulle det kännas som en dryg timme bara. Den jättebraiga planen går nog tyvärr i stöpet, för jag tror inte jag kan sova mer.
Örnsköldsvik, minsann. Det är grått och trist här också, precis som i Sundsvall. Precis som överallt för tillfället. Vintern lyser med sin frånvaro och på söndag är det första advent. Känner ni julstämningen? Gäsp. Undrar hur ont jag kommer ha i kroppen när jag stiger av bussen i Piteå ikväll? Jag gissar på "ganska".
Ungefär 75% av kvällarna jag bor på det här hotellet är kvällsbuffén en besvikelse. Okej, den är gratis, men det kunde ju fortfarande få vara god? Gratis är inte alltid gott. Idag serverade de skittråkiga köttbullar och potatis. Jag tycker inte ens om köttbullar. Det är en sån där sak som man kan äta för att överleva, men som jag helst undviker. Om de inte är hemmagjorda, och goda förstås. Jag åt 6-7 stycken, sen fick det vara nog. Resten av buffén var också konstig. Näe, ikväll var det inge kul att äta middag. Frukosten brukar dock vara bättre.
Bor i ett riktigt shysst hotellrum (dubbelsäng med bautakuddar, två fåtöljer, platt-TV, DVD, badkar och fransk balkong). Tappade upp ett bad tidigare och låg och kollade på "Vänner" i badet. Ganska skönt. Synd att jag blir så himla rastlös bara. Lyckades ändå ligga i blöt i säkert en halvtimme innan jag blev less. Bra gjort av mig! Värktabletten och badet verkar göra sitt, och det känns ju skönt iallafall, så kanske jag får sova i natt.
Är så sjukt hungrig!! Antar att det blir så när man äter frukost 04.30, lunch vid 10.30 och inte får äta middag förrän klockan 18. Bara en dryg timme kvar alltså... Tur att jag inte måste vara trevlig mot nån.
Har roddat butik hela dagen. Det var ganska tungt. Kommer ha träningsvärk i hela kroppen imorrn. Har haft ont i min högra höft sen i fredags eller lördags, och det blev inte bättre av att sitta still i tre timmar på tåget och sen springa omkring på stengolv resten av dagen. Har ingen aning om vad det är för tokeri med höften, men jag hoppas att det inte är inflammationer på gång. Hade det i båda höfterna för några år sedan, och det tog skitlänge innan jag blev bra igen. Dessutom felbelastade jag en massa i resten av kroppen så till sist hade jag inflammerade leder lite här och var. Riktigt, riktigt jobbigt, och ont. Ska ta en värktablett sen, och så ska jag tappa upp ett varmt bad innan jag slutligen somnar framför CSI eller nåt annat. Jag undrar hur många hela avsnitt jag sett de senaste två åren?
Klockan är 06.37, jag har varit vaken i över 2½ timme och jag sitter på X2000 upp till Sundsvall. Jag tycker det kränger mer än vanligt, vilket känns oroväckande eftersom jag dessutom åker baklänges... Jag känner mig som en gammal tant, för jag har ont i höften, och det har jag haft hela helgen. Hoppas det blir bättre. Inte världens bästa grej att sitta stilla i över tre timmar kanske, men vad gör man?
Är inte lika trött idag som jag var förra veckan, men jag måste säga att det känns högst onaturligt att stiga upp den här tiden. Jag längtar redan till sängen, men inte för att jag egentligen är så trött i vare sig huvud eller kropp, men jag har bara en sån dag, ni vet, då man helst bara skulle stannat kvar under täcket.
Jag är rätt så nöjd med mig själv: Jag kom ihåg att ta med raggsockar. Brukar alltid bli så frusen på tåget.
Jag orkar inte hålla på med datorn. Mobilt bredband fungarar inte ultimat när man åker tåg. Det är bättre för humöret att låta bli helt enkelt. Jag tror jag ska försöka vila lite istället. Varför måste de ha på så mycket lampor? Jag vill att det ska vara lite mörkare. Kan man inte vänta till klockan åtta med att slå på taklamporna, alla har ju ändå läslampor ovanför sitt säte?
Ja, jag har visst utvecklat en gnällig sida. Jag kanske borde börja boka biljetter i tysta salonger och införskaffa en sån där sovmask? Jag reser ju hela tiden och då vill man ha lugn och ro så att tillvaron blir lite drägligare. Ungefär som med hotellrummen; jag vill inte bo på nåt sunkhotell, det är ju för tusan mitt andra hem. Jag vill ha en shysst standard, jag förtjänar det. Därför är det ju himla bra att jag har det här platinumkortet. Lite sämre när jag ska övernatta i Ö-vik dock. Då är det antingen Jesushotell eller Elvisdekorerat polskt entimmeshotell som gäller... I det fallet går Jesus vinnande ur striden, tro det eller ej (hahahaha, jag är så himla rolig...! Oh, jag gjorde det igen! Ingen hejd på lustigheterna denna morgon...!).
Om man skulle ta och sammanfatta helgen? Jag kom hem, somnade, vaknade, somnade igen, vaknade i lördags, tittade ut på solen, gick och handlade, kollade film, somnade, vaknade av telefonen, somnade, vaknade i morse, tvättade kläder, lagade lite mat, diskade, packade och nu ska jag strax sova. Och så bloggade jag såklart en massa.
Jag har varit ensam hela helgen, vilket har känts allt ifrån värdelöst till helt underbart. I det stora hela bara bra. Men jag måste nog ta mig ut nån helg snart. Men jag vill inte GÅ UT, jag vill bara träffa folk. Alla ska bara var fulla hela tiden... Jag orkar inte. Jag behöver mina helger för att jag ska kunna vila upp mig... Okej, när saker och ting är ur världen kommer jag säkert att ha både mer energi och mer pepp till att gå ut och svänga mina lurviga, men jag har inte haft så mycket av vare sig det ena eller det andra på sista tiden.
Näe, väckarklockan ringer klockan 04.00 imorgon så nu ska den här katten krypa ner under täcket och se om sömnen har lust att göra henne sällskap. Prrrrrrr.
Imorgon inleder jag min sista riktiga resvecka på ganska länge. Stiger upp senast 04.30 och vid 06.15 sätter jag mig på ett tåg till Sundsvall. Tar den ena butiken imorrn och den andra på tisdag, för att sen på tisdag eftermiddag ta bussen norrut. Onsdag jobbar jag i Piteå och torsdag i Luleå. Jag vet - skitdumt planerad resvecka - men det finns en anledning till varför jag inte tar flyget direkt från Sundsvall till Luleå: Jag sparar typ 3500 på att ta bussen istället. Det tar lite tid, men det får det vara värt. Det är ju bara den här enda veckan jag reser så här. Brukar försöka planera bättre i vanliga fall. På torsdag kväll flyger jag ner till Stockholm igen, och sen har jag bara en enda jobbresa inplanerad under december månad. Går på julledighet den 18e december. Sen är det 2010!
Crazy.
På tal om nåt annat. Handlade lite smågrejer på mataffären igår, och jag brukar för det första aldrig köpa saft, och definitivt inte lightsaft, men tror ni inte att jag kommer hem med en Fun Light iallafall, trots att jag vet att jag oundvikligen får halsbränna av den? Hur korkad är man egentligen på en skala? Ganska, skulle jag nog svara.
OOOOH! Jag vill klä upp mig! Jag vill vara docksöt med lockar, tyllkjol och höga klackar..! Jag vill få komplimanger. Jag tror det är dags för mig att inhandla ett par fina festpumps som kan komplettera min garderob inför alla fester i december. Eller så får mina favvisar som jag hittade på Tattoo Meltdown i Trollhättan hänga med istället. De är ju verkligen JAG, eller hur? Plus att med de skorna kan man ha på sig nästan vad som helst, det känns festligt iallafall.
En bra grej är att jag inte kommer att tillbringa hela jul och nyår på samma plats, vilket innebär att jag kan "återanvända" festkläderna och inte behöver ha med mig lika mycket grejer. Kanske skulle man investera i en liten, svart väska också?
Nåja, vi får väl se vad som händer. Lön om några dagar.
Blev nyss väckt av telefonen. Det var en rätt så slirig brandman som var lite pratsjuk. Han lät förvånad när jag svarade, och undrade varför jag var uppe. Vilket jag inte direkt var, men jag hade inte hunnit somna till ordentligt efter att jag vänt på mig i sängen ett tag innan han ringde. Vi brukar ringa till varann ibland när vi varit ut. Oftast när jag ringer till honom är jag i behov av lite uppmärksamhet och han brukar kunna bidra med det, men jag vet egentligen inte vad han ville inatt. Bara prata tror jag, eller så ville han ha lite uppmärksamhet också, vem vet? Han hade tydligen fått ragg fast hans brorsa tyckte inte att tjejen var så fin så det blev nog kanske inget, det lät inte så. Han skulle iallafall sova i en dubbelsäng med sin bror. Han sa att han tyckte att jag skulle lägga ner mina känslor för grabben. Det har han nog rätt i. Jag försöker. Det går ganska bra trots allt, men det tar en jädra tid. Jag tycker ändå det är lite charmigt att brandmannen tänker på mig mitt i natten när han är full... Jag tar det som en komplimang.
Hade han ringt på det viset för snart tre år sen hade jag antagligen nästan dött på fläcken. Jag var rätt nykär då. Det gick över sen. Men jag gillar honom.
Så börjar vi på en ny dag. Det blev en sjuhelvetes massa inlägg på gårdagen. Jag tycker ju då fortfarande att det är lördag, för jag har ju inte lagt mig ännu, men tidsmässigt är vi nu inne på söndag. Har precis sett klart "Up". Det var en mycket bra film. Jättefin och smårolig. En härlig film helt enkelt. Min favoritscen var nog "väckargrodan". Småskrattade rätt länge åt den. Så himla bra! Hahahaha!
Jag vet inte om jag kommer kunna somna. Drack ju en del kaffe tidigare, plus att jag sov rätt mycket i natt. Jag antar att om jag slår på TVn och det råkar vara ett CSI eller nåt liknande så lär jag väl somna relativt snabbt. Känns inte som nån panik dock. Är ju faktiskt ledig imorrn (idag) också. Det enda jag har inplanerat imorrn (idag) är tvättstugan. Sen ska jag fixa undan lite här också. Ska vara borta nästan hela veckan och det är mycket roligare att komma hem om det inte ser ut som...det gör just nu.
Nu stänger jag ner det här för idag. Alltså igår, det beror på hur man ser det.
Hahahaha.... Hur man reagerar egentligen.... Hehehe.
I alla fall. Satt alldeles nyss och fixade med nåt på datorn och så hade jag MSN på också. Den annonserar ju när folk loggar på. Plötsligt så nös jag, och samtidigt loggade grabben in och jag kom av mig alldeles. Till saken hör att han inte har varit online på typ en månad, därav min reaktion. Mycket märkligt. Har typ aldrig kommit av mig mitt i en nysning förut. Konstig känsla.
Det känns lite konstigt att inte prata med honom eftersom han uppenbarligen sitter vid en dator nånstans. Vi pratade rätt ofta på MSN innan det här blev skevt. Men nu får det vara nog. Det får vara upp till honom.
Jag fortsätter väl med min blogg-bonanza, när jag nu ändå är igång. Det händer inte mycket hos mig idag. Har varit och handlat lite och sen har jag ätit lite också. Jag har fuskat å det grövsta när det gäller en näringsriktig middag, det blev chokladglass och kaffe... Det var gott men det är nog inte att rekommendera till middag varje dag. Jag undrar vad glassen, som dessutom innehöll massor med choklad, är ett substitut för..?
Väldigt märkligt det där med samtalet med Mike. Det känns som en enorm tyngd lyfts från mina axlar. Jag behövde nog helt enkelt grina lite. Tur att han finns.
Nu har jag intagit mysläge; mjukisbrallor, T-tröja (så sa farfar) och strumporna har förpassats till golvet, och jag har gosat in fötterna i mitt täcke. Har lite ont i huvudet, men det är säkert bara spänningar från gråten, även om den var stillsam.
Okej, det har väl knappast undgått nån att jag varit arg och irriterad på sistone. Just precis nu känns det lite bättre. Ringde min Mike och vi pratade om ditt och datt en stund och kom in på "grabben". Han gav sin syn på saken och mina tårar kom, inte för att jag egentligen var särskilt ledsen, utan antagligen bara för att jag fick nån sorts utlopp för allt som bunkrats upp inuti de senaste dagarna. Det var så himla skönt att få släppa ut allt. Känner mig typ två kilo lättare och ungefär 100 gånger trevligare, för att inte tala om att jag känner mig gladare.
Mike ställde bra frågor. Han är bra på sånt.
Antagligen skulle ingenting förändras om jag pratade med grabben nu. Det skulle förmodligen inte göra varken till eller från för hur det skulle kännas om vi sågs. Det skulle nog vara obekvämt oavsett. Mike påminde mig också om att det kan finnas fler anledningar till varför en person inte hör av sig än att de skulle hata en eller tycka att man är en idiot. Det KAN givetvis vara så att de gör det, men det MÅSTE inte vara så. Vad gjorde jag utan Mike?
Så där ja. Så har man slösat bort de enda 6 soltimmarna på raken under hela november med att sitta inomhus och inte göra nånting.
En stund var det nära att jag drog till Jönköping, men Des tentapluggade så det blev inget av med det. Brandmannen skulle till Linköping en sväng och jag skulle få åka med honom dit, och sen hade jag tänkt ta bussen resten av vägen. Men nu blir det en kväll i Ulriksdal istället. Kanske framför "Up", vi får se. Ska väl dra på mig mina bästisar mysbrallorna och gå ner och handla lite småsaker. Kanske röja upp lite i köket. Har ju inte kunnat städa tidigare idag för att det varit så himla fint väder...
Men nu har soljäveln gått ner och man kan med gott samvete låta bli att vara utomhus. Okej, jag är egentligen inte så bitter att solen förtjänar ett sånt påhopp. Det är nog mera så att jag är en jävel själv som inte hann se solen idag....
Det verkar bli bloggmarathon idag. Jag har ju några läsare, om än ni inte är en miljon direkt, så till er säger jag: Håll till godo. Intressefaktorn i dagens inlägg lär inte bli så hög tror jag.
Jag har ganska tråkigt och jag våndas över att det är så fint väder ute. Jag sitter för närvarande och väntar på att mitt hår ska torka lite, sen ska jag göra mig i ordning och troligtvis åka in till Söder. Jag funderade ett tag på att gå på bio i eftermiddag, jag har kvar en biocheck sen förra julen - och jag tänkte gå ensam, för det har jag aldrig gjort förr (ett litet socialt test, liksom), men det finns inga filmer jag är sugen på att se. Typiskt.
En rolig sak som jag inte kommer ihåg om jag skrivit om tidigare är att jag typ kommer få "tillökning". För ungefär ett år sen köpte jag en orkidé vid ett besök på IKEA. Den blommade jättefint när jag tog hem den och efter ett par månader torkade blommorna ut och jag klippte av stjälkarna, vilket gav den lilla plantan en rätt så ful look, orkidéblad är inte så spännande. Jag kan härmed meddela att den lilla gynnaren inte överlevt bara flytten från Umeå ner till Stockholm, utan även min kärlekslösa behandling (minimalt med vatten, ingen ny jord eller kruka). För nån månad sen noterade jag en liten grön dutt som börjat växa bland bladen, och jag trodde först bara att det var ytterligare en rot, de har ju såna där konstiga rötter... Men så strävade sig den lilla gröna dutten vidare och nu har den vuxit sig drygt 20 cm lång, och den har alldeles tydligt minst 4 knoppar.
Det här visar att somliga saker överlever trots att de inte får den kärlek och omtanke de behöver. Livskraften är ibland större än man tror...
Det är sol ute idag. Jag får ångest! Jag borde var ute och vara...ute i solen. Det är 10 grader varmt i skuggan. Varför är jag inte ute? Svar: Jag måste duscha. Mitt hår...är inte av denna världen. Inte smutsigt, men helt ostyrigt. Bör åtgärdas innan jag beger mig ut.
Jag vill inte göra mig snygg för att spankulera omkring i solen och vara ensam. Jag vill hålla nån i handen och hitta ett mysigt café där jag kan dricka latte och vara semikulturell.
Det ser nästan ut som att trädet utanför mitt fönster har knoppar på kvistarna. Jädra växthuseffekt till att förändra klimatet. Det är ju faktiskt den 21 november och vi har 10 grader i skuggan och strålande sol. Skönt, men väldigt läskigt på samma gång. Inte konstigt om träden blir förvirrade.
Alltså... Jag är så förbannat trött på hela grejen. Jag är less på att inte vara glad. Less på att tänka på saker jag inte kan påverka längre. Trött på mig själv som bara FASTNAR i sånt här och inte kommer vidare. Jag är arg för att jag inte kan ställa saker och ting till rätta och det är så otroligt frustrerande när man verkligen vill göra nåt för att rädda en dålig situation och så får man inget gehör...
Jag har gått från att vara sjukt ledsen och vilja ha tillbaka nåt som fanns förut till att bara vilja veta att jag kan träffa den här personen utan att känna att jag vill försvinna, gå upp i rök, få ångest för att han ignorerar mig etc. Vill bara att vi ska kunna vara civiliserade människor, såna som känner och respekterar varandra, ifall vi råkar på varandra. Jag skulle gärna ha lite mer kontakt än så, men det kanske får komma sen i så fall, om det nu nånsin kommer nåt alls.
Jag är ett stort fan av att reda ut saker. Jag har väldigt svårt att bara släppa allt och gå vidare. Särskilt om det handlar om någon som kommit mig nära.
