Tuffar norrut...

Klockan är 06.37, jag har varit vaken i över 2½ timme och jag sitter på X2000 upp till Sundsvall. Jag tycker det kränger mer än vanligt, vilket känns oroväckande eftersom jag dessutom åker baklänges... Jag känner mig som en gammal tant, för jag har ont i höften, och det har jag haft hela helgen. Hoppas det blir bättre. Inte världens bästa grej att sitta stilla i över tre timmar kanske, men vad gör man?

Är inte lika trött idag som jag var förra veckan, men jag måste säga att det känns högst onaturligt att stiga upp den här tiden. Jag längtar redan till sängen, men inte för att jag egentligen är så trött i vare sig huvud eller kropp, men jag har bara en sån dag, ni vet, då man helst bara skulle stannat kvar under täcket.

Jag är rätt så nöjd med mig själv: Jag kom ihåg att ta med raggsockar. Brukar alltid bli så frusen på tåget.

Jag orkar inte hålla på med datorn. Mobilt bredband fungarar inte ultimat när man åker tåg. Det är bättre för humöret att låta bli helt enkelt. Jag tror jag ska försöka vila lite istället. Varför måste de ha på så mycket lampor? Jag vill att det ska vara lite mörkare. Kan man inte vänta till klockan åtta med att slå på taklamporna, alla har ju ändå läslampor ovanför sitt säte?

Ja, jag har visst utvecklat en gnällig sida. Jag kanske borde börja boka biljetter i tysta salonger och införskaffa en sån där sovmask? Jag reser ju hela tiden och då vill man ha lugn och ro så att tillvaron blir lite drägligare. Ungefär som med hotellrummen; jag vill inte bo på nåt sunkhotell, det är ju för tusan mitt andra hem. Jag vill ha en shysst standard, jag förtjänar det. Därför är det ju himla bra att jag har det här platinumkortet. Lite sämre när jag ska övernatta i Ö-vik dock. Då är det antingen Jesushotell eller Elvisdekorerat polskt entimmeshotell som gäller... I det fallet går Jesus vinnande ur striden, tro det eller ej (hahahaha, jag är så himla rolig...! Oh, jag gjorde det igen! Ingen hejd på lustigheterna denna morgon...!).

Mjau.