Nutid och dåtid

Sitter här och känner mig lite vemodig. Umeå. Saknar verkligen att prata med den där grabben nu och då.

Har suttit och tänkt på hur saker och ting skulle kunna bli framöver, men så kom jag på mig själv med att sitta och förutsätta att allt skulle bli bra, att vi skulle kunna umgås som vanligt folk. Men det är ju inget som säger att det skulle funka. Så jag tvingade mig själv att sluta sitta och fundera på vad man skulle säga, vad jag skulle ha på mig, yada yada yada.... För det är ju totalt meningslöst att sitta och slösa energi på. Ses vi så ses vi, och då får jag väl lov att improvisera, helt enkelt.

Nu har bussen lämnat Umeå (jag också för den delen), och det är ungefär tre timmar tills jag är framme i Piteå. Då ska jag ta bilen ut till Svensbyn för att umgås med Mike en stund innan jag lägger mig och sover. Han skulle visst ha vaknatt lät det som.

Jag brukade avsky hans vaknätter medan vi var tillsammans. Jag hatade verkligen att somna innan honom och att sedan vakna nån gång mitt i natten för att upptäcka att han fortfarande inte kommit och lagt sig. Nu borde det ju vara annorlunda, eftersom vi inte brukar dela säng när jag sover där, och vi är ju såklart inte ihop längre heller. Men ändå, när han sa att han skulle vaka så högg det till av igenkänning. Mycket märkligt. Fördelen med att han ska vaka inatt är att då får jag ta sängen, istället för att sova på soffan som jag brukar göra när jag är där :)