Min Mike

Okej, det har väl knappast undgått nån att jag varit arg och irriterad på sistone. Just precis nu känns det lite bättre. Ringde min Mike och vi pratade om ditt och datt en stund och kom in på "grabben". Han gav sin syn på saken och mina tårar kom, inte för att jag egentligen var särskilt ledsen, utan antagligen bara för att jag fick nån sorts utlopp för allt som bunkrats upp inuti de senaste dagarna. Det var så himla skönt att få släppa ut allt. Känner mig typ två kilo lättare och ungefär 100 gånger trevligare, för att inte tala om att jag känner mig gladare.

Mike ställde bra frågor. Han är bra på sånt.

Antagligen skulle ingenting förändras om jag pratade med grabben nu. Det skulle förmodligen inte göra varken till eller från för hur det skulle kännas om vi sågs. Det skulle nog vara obekvämt oavsett. Mike påminde mig också om att det kan finnas fler anledningar till varför en person inte hör av sig än att de skulle hata en eller tycka att man är en idiot. Det KAN givetvis vara så att de gör det, men det MÅSTE inte vara så. Vad gjorde jag utan Mike?