.....

Okej, jag kanske är lite låg för tillfället, och då är det kanske så att man känner efter lite extra. Men det om mobilen är sant. Ibland ringer jag till den från min jobbtelefon bara för att kolla om den fungerar. Tragiskt.

Ilskan håller i sig. Jag får inget utlopp för den. Vågar inte försöka ta kontakt igen, har ju inte gått så bra hittills. Dessutom vet jag inte vad jag skulle säga. Det som känns lite (ytterst lite, men ändå) skönt är dock att det mest är ilska och inte lika mycket ledsenhet längre. Baksidan av det är att jag verkligen inte vill förknippa allt som varit tillsammans med honom med det jag känner nu, men det flyter liksom ihop; det bra blir dåligt och det dåliga fortsätter att vara dåligt - allt blir skit.