Fotspår i sanden

Idag hade jag ett missat samtal från min bror. Jag blev både rädd och nervös och fick en dålig känsla i kroppen. Min brorsa ringer typ aldrig till mig, utom när det verkligen krävs, det vill säga när nåt dåligt hänt eller när jag fyller år. Jag fyller inte år idag, så när jag ringde upp var det inte med glada fjärilar i magen om vi säger så, snarare fågelspindlar eller nåt annat läskigt. Min magkänsla stämde. Han hade dåliga nyheter.

Jag läste igår kväll en notis om att en 9-årig flicka i Piteå-trakten hade omkommit i en olycka med en traktorskopa som lossnat med flickan åkandes i. Skopan föll över flickan och hon klämdes till döds. När jag läste detta gick mina tankar först och främst till min vän Jessica som har en 9-årig dotter som jag älskar, och jag hoppades verkligen att det inte var Kis som var flickan i artikeln. I morse hade jag nästan glömt bort det hela, tills jag ringde upp min bror. Flickan i artikeln var dotter till en gammal barndomsvän till mig. Det var hennes farfar som körde traktorn. Helvete. Som om inte den familjen drabbats av tillräckligt med sorger som det är.

Jag måste ju säga att jag på ett sätt drog en lättnadens suck över att det inte var min Kis, men det känns lite extra tungt att andas när jag tänker på min barndomsvän och hans familj. Jag har inte träffat honom på massvis med år och jag har aldrig träffat hans dotter, men jag känner familjen sen jag var liten, vi har lekt tillsammans, han och jag är lika gamla. Vi har en historia. Och nu har han förlorat sitt barn. Livet är inte rättvist. Och hur ska man som farfar kunna leva vidare med vetskapen om att ens barnbarn inte finns längre på grund av nåt man själv gjort? Oavsett om det är grund av nån säkerhetsaspekt man förbisett, men allra troligast bara på grund av en olycklig slump - det spelar ingen roll. Hur ska man nånsin kunna förlåta sig själv?

Det är förbjudet att köra människor i traktorskopor. Det är väl det man kan klandra mannen för. Men jag är uppvuxen på landet. Jag vet hur vanligt det är att man åker i skoporna. Jag har åkt i traktorskopor själv. Det hade kunnat vara jag, eller vilken unge som helst som vuxit upp på landet. Oftast förstår man inte hur illa det kan gå förrän det är försent.

Det är ett högt pris att betala.

Min farmor sa alltid "Den Gud älskar dör ung". Hon förlorade själv ett barn. Ibland önskar jag att jag hade hennes gudstro. Tänk att våga lägga sitt liv i nån annans händer... Att finna sig i Guds vilja... När vi ändå är inne på gudstro och prövningar skulle jag vilja dela med mig av nåt som jag sparat, trots att det var länge sen jag sökte min tro eller var aktiv i kyrkan:


Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.


- Författare okänd