Före f*n...

Jag skickade meddelandet. Det känns på några sätt bättre. På vissa sätt lika illa. Men inte på nåt sätt sämre. Klockan är i skrivande stund 05.28 och jag står och väntar på pendeln till centralen. Tåget mot Falun går 06.14. Vilken tur att jag kollade en extra gång, för jag hade fått för mig att det var 06.30. Hade jag åkt hemifrån den tid jag planerat hade jag med all säkerhet missat tåget. Nåväl. Det här innebar då att jag - eftersom jag snoozat i en kvart - bara hade en halvtimme på mig att stiga upp och göra mig klar.

Så här sitter jag nu på pendeln. Inte utvilad alls. Har lite tandvärk och har haft det hela natten. Hoppas det inte är nåt allvarligt, utan bara en sån infektion jag hade förra vintern. Läste nånstans att tandvärk kunde vara nåt helt annat, men nu minns jag inte vad, kanske bihålorna? Jag vet inte. Kommer inte ihåg. Otrevligt är det iallafall. Ingen humörhöjare direkt.

Nu är klockan 05.59 och jag har satt mig till rätta på tåget till Dalarna. Huvudvärk och tandvärk, trött som ett litet djur. Less på att känna saker för personer som inte känner tillbaka. Önskar att jag bara kunde lägga ner, trycka på en knapp och avsluta alltihop. Kanske är jag på väg dit? Jag börjar vara ganska less som sagt. Mer benägen att ifrågasätta än tidigare. Mina kort ligger på bordet. Nu är det upp till honom. Och känner jag honom rätt så kommer han nog aldrig att höra av sig. Överhuvudtaget.