Minusgrader, ögondroppar och långfilm

Idag är det juldag och årets första, riktigt kalla dag i Stockholm. Inte superkallt men -8 grader och så lite snålblåst på det. Brr!

Har varit till St Eriks Ögonsjukhus idag, för att kolla så att inflammationen på näthinnan i mitt öga inte blivit sämre, och det hade den inte :) Skönt! Ska fortsätta droppa i ögat i 25 dagar till, men jag börjar trappa ner dosen idag. Jag inbillar mig att grumligheten blivit pyttepyttelite bättre, men jag vet inte. Kanske är det önsketänkande? 

Nu sitter jag själv i soffan och kollar på Härskarringen. Har köpt en julskinka idag som jag griljerat, det blir gott till kvällsmackan senare. Till middag blev det rester från igår: långkål, prinskorv, potatis, köttbullar och ägg. Helt okej idag också. 

Imorgon är det en vecka tills jag åker till värmen. Känns inte alls tråkigt :)

Sidoeffekter

Har försökt att komma i en trivselvikt i ett år snart, inte för att jag är stor eller nåt, men jag har velat hamna runt 60-63kg istället för 66-67kg. Det har gått hyfsat och jag har börjat träna och hade börjat se lite resultat. Så i slutet av november bestämde vi oss för att separera och nu säger vågen 62, och ibland under. Jag har inte tränat på över tre veckor, har inte haft nån ork varken mentalt eller fysiskt. Många av mina kläder är för stora, särskilt underkläderna. Har bara en BH som passar för tillfället, allt annat är för stort. Kanske måste införskaffa en eller ett par nya så jag åtminstone kan välja färg? Tur iallafall att det är inne med tighta byxor med stretch, annars skulle jag inte ha nåt att ta på mig.

Det är en sak att vilja tappa några kilon. Då tänker man sig det över en längre tid, man hinner vänja sig och anpassa garderoben därefter. Men när det blir så här så hinner man inte med. Kroppen hinner inte med heller. Har inte fått i mig tillräckligt med mat under stora delar av den här processen, och därigenom har jag inte heller haft nog med energi för att fortsätta ta hand om mig själv med träningen, vilket är jättesynd eftersom jag kommit in i ett så bra flow. 

Så ja, jättetrist att jag tappat bort träningen, men jag är samtidigt så glad över att jag äntligen lärt mig träna den här hösten! Jag vågar pressa kroppen, jag har lärt mig mer om vad jag klarar av. Jag kan och jag orkar en hel massa mer än jag trodde innan. Kanske är det så att kroppen behöver vila, kanske går min energi åt till annat just nu? Jag hyser stora förhoppningar om att återgå till att träna 3-5 dagar i veckan igen, bara det här får lugna sig och jag får hitta en vardag, nånstans. 

Jäkla öga

Mitt öga trilskas rejält för tillfället. Det började så smått i torsdags, då jag upplevde att jag ville ta bort skräp ur ögat hela tiden, skräp som inte fanns. Jag anade vad som var på gång och mycket riktigt, på fredagsmorgonen var grumlet där. Ringde Ögonläkargruppen men de hade inga tider, och jag bestämde mig för att avvakta till deras drop in tid på måndagen. På lördagen var det såpass mycket sämre att jag åkte till Ögonakuten på St Eriks Ögonsjukhus. Jag hade en inflammation i glaskroppen och något som skulle kunna vara en uppblossande inflammation på näthinnan. Den på näthinnan satt sämre till än tidigare, och om den skulle bli större kanske vi måste sätta in behandling. 

Jag hoppas det lugnar sig ganska snabbt och att jag slipper behandlingen. Jag droppar kortison i ögat 6ggr/dag nu för att behandla inflammationen i glaskroppen. Men den andra behandlingen är visst ganska tuff för kroppen, så kan jag undvika det men bli frisk ändå så är jag glad. 

Jag åker på tjejresa till Thailand om mindre än tre veckor så jag har inte tid med en massa läkarbesök och behandlingar. Fan. 

På väg nånstans

Kanske är det meningen att jag äntligen ska kasta loss, segla själv, utan den nyckfulla vinden från andras bekräftelse i seglen? Våga tro på att min egen vind kommer att föra mig rätt? 

Att inte enbart identifiera mig med mitt jobb får väl vara den lärdom jag drog av att bli av med tjänsten som RCC. Det var ett brutalt uppvaknande att inse att jag inte hade en aning om vem jag var, förutom i min yrkesroll. Det enda värde jag såg hos mig själv var det jag gjorde i butikerna. Gjorde inget på min lediga tid, inga hobbies, ingen träning, försökte träffa vänner men det blev nästan uteslutande i krogmiljö med alkohol i bilden. Ett finfint sätt att varva ner och ladda batterierna på... Söndagarna kännetecknades av ångest, inför att packa väskan igen och ännu en vecka av ensamma middagar och nätter på olika hotell. 

När jag träffade Daniel var jag tveksam till en början. Jag tyckte att han var för ung och jag kände mig inte redo för ett förhållande. Hans beslutsamhet fick mig att trots allt välja att vara med honom, och såhär i efterhand är jag väldigt glad att det blev så. Vi har haft det riktigt bra tillsammans. Visst har vissa saker varit mindre bra, och vi har såklart stött på motgångar längs vägen, men i det stora hela har vi haft fem fina och roliga år tillsammans. Kanske var min första magkänsla rätt? Kanske var skillnaderna större än likheterna mellan oss? Men en sak är säker, jag hade aldrig velat ha vår tid ihop ogjord. 

Nu har det gått en liten tid sen beslutet togs och jag känner mig tillfreds. Vi är på väg åt olika håll och vi kommer att ta med oss mycket ifrån vår tid tillsammans. Men det är dags att göra andra saker nu. Vad han vill göra vet jag inte, men jag vill vara närmare min familj, jag vill göra saker för MIN skull, saker jag tycker om och som får mig att må bra. Så det är vad jag tänker göra. Ska bara lösa en massa praktiska saker först...

8 december

Nu börjar saker falla på plats, och den värsta, förtvivlade ledsenheten börjar avta. Det känns verkligen som att vi tagit rätt beslut. Det är ju såklart jättetråkigt att bryta upp ifrån varandra, vi har ju trots allt delat fem år av våra liv, men det känns ändå okej. Jag har nånstans börjat blicka norrut så smått, och för varje dag som går känns det mer och mer riktigt. Det enda som egentligen står i vägen för en flytt är sysselsättningen. Vill inte flytta hem till Piteå och ställa mig i arbetslöshet. Hade jag jobb skulle jag nästan kunna flytta imorrn (eller nja, kanske inte, men ändå). Jag vill ju inte säga upp mig heller, inte utan att ha ett jobb. Karens hos A-kassan och sånt skit. A-kassan förresten. Det vill jag i mesta möjliga mån undvika. Usch. 

Idag fyller Daniel år, och jag hade köpt en present till honom som jag var rädd att han inte skulle gilla, men det gjorde han. Skönt! Både för mig och för honom, för nu slipper han frysa. En ny vinterjacka fick han, en sån som han aldrig nånsin skulle kommit på tanken att köpa själv. Han skulle hellre lägga pengar på att försöka avskaffa vintern...

En vecka

Nu har det gått en vecka sen vi bestämde att vi verkligen skulle separera. Jag har valt att inte vara offentlig med vad som hänt på nätet. Vill inte ha, och orkar inte med, medkännande människors hälsningar och vetskapen att många nästintill främlingar sitter och funderar på vad som egentligen hänt men inte frågar, eller för den delen, frågar fast de inte har ett skit med mitt privatliv att göra. Sen finns ju den lilla klicken av skvallerkärringar som gottar sig åt andras vardagsdramatik och som spekulerar och säger "Vad var det jag sa?" till varandra, de som nästan hajfajvar när det går åt helvete för nån annan. Fy fan. 

Mesta tiden har gått åt till att jobba, vara ledsen, läsa på om praktiska saker som att köpa ut varandra från lägenheten och så Thailand, för min del. 

Jag åker den 2 januari, tillsammans med Jessica, Caprice, Jossan och Sylvia. Vi åker till Bangkok via Dubai, och vi börjar vår semester på underbart vackra Koh Mak. Sen åker vi till Koh Chang där vi först ska bo i utkanten av White Sand Beach, sen i Klong Prao. Resan avslutar vi med några nätter i Bangkok på Khaosan Road. Det ska bli sååå skönt att åka bort och ta en paus från allt jobbigt. Sen att det bara blir vi tjejer ska bli riktigt kul! 

Natt 6 december

Näe fy fan vad det här är jobbigt. Dela lägenhet men inte vara ihop längre. Att vara ensam i Sveriges största stad. Försöka att inte bli så ledsen när han drar iväg på egna grejer med sina vänner. Försöka övertala sig själv att det inte är nån annan därute som han hellre vill vara med. Försöka förstå sig på hur man köper ut varann ur en bostadsrätt. Lån hit och dit. Fiktiva mäklararvoden och skattesatser. Värderingar och alla som ska tycka saker om hur vi ska göra. Alla frågor om hur, när och vart jag ska ta vägen. Ska jag flytta inom stan eller norröver, byta jobb, dra härifrån?

30 november

Det är bestämt nu. Vi ska lämna varandra. Vi har brutit vår förlovning och vi är inte ihop längre. 

Hur gör man nu? Ska vi bo kvar här? Hur länge då? Vart ska jag ta vägen? Hur gör man för att sluta vara så förtvivlat ledsen? Hur går man vidare efter fem år? Hur får man tillbaka matlusten? 

Känner mig plötsligt så ointressant och gammal. Oattraktiv och ful. Osäker. Oälskad. Vet att det grundar sig mestadels i mitt bekräftelsebehov. Medans vi varit tillsammans har jag alltid känt mig så trygg i att Daniel älskar mig så mitt gamla behov av att bli bekräftad har liksom skrumpnat ihop och nästan försvunnit, men nu... Usch vad det är jobbigt. För jag inser nu att jag gjort många saker i mitt tidigare liv enbart för att fylla det där behovet, saker som jag egentligen inte alls mått bättre av i slutändan. Jag vill inte göra samma misstag igen, men längtan efter närhet och att känna mig intressant, vacker och älskad är stor. Fast det är väl bara mänskligt? Att vilja känna sig älskad och behövd? Att jag är medveten om min historia och kan se på den med klarare ögon nu kanske ändå kan leda till att jag klarar mig bättre ur det här. Utan tillfällig bekräftelse för stunden, som sen får mig att känna mig som nåt man har ett tag och sedan kastar bort. Förbrukad. 

27 november

Plötsligt vänder livet så snabbt, och det man trodde att man visste visade sig inte alls stämma. Att dela sitt liv med nån är enkelt, tills man upptäcker att man kanske vill ha ut olika saker av livet. Då blir allt svårt. Då försvinner marken under fötterna. Den trygghet jag kände nyss visar sig vara väldigt skör nu och mitt liv som jag kände till det är helt upp- och nervänt. Jag är så rädd för vad som ska hända eller inte hända att jag känner mig helt förlamad. Jag vaknar och gråter. Vi ska gå skilda vägar, och det föder en massa frågor. Såna jag inte har några svar på. 

Att vi vill olika och att vi inte funkar ihop i framtiden, det kan jag på nåt sätt ändå acceptera, även om det känns sjukt jobbigt och ledsamt. Det som skrämmer skiten ur mig är det andra, det praktiska och det känslomässiga i att bli ensam igen, ensam i en stad där jag inte egentligen vill bo där jag har ett jobb som jag kanske egentligen skulle vilja byta mot nåt annat, nåt som känns mer som jag. Om jag inte ska vara här med Daniel, vart ska jag då vara? Vart är min plats? Hur ska jag klara mig i den här stan? Vart ska jag ta vägen? Vem är jag?

Jag vet inte ännu om jag måste ta vägen nånstans men tankarna snurrar, tårarna rinner och jag får ingen ordning. 

Skulle verkligen behöva prata med nån men hur gör man när man inte har någon man brukar prata med? Känns så otroligt svårt att ringa nån när jag redan känner mig i ett sånt förtvivlat upplösningstillstånd att jag redan gråter och hulkar. Hur ska jag kunna förklara varför jag är så ledsen utan att halvt skrämma ihjäl dem först? Och vem ska jag ringa? Ingen finns i närheten, alla är så långt bort, och jag vill inte oroa dem i onödan. Vem tar hand om dem när vi lagt på och jag gråtit i deras öra? 

2-5 och 60

Nu är telefonen på väg till mig. Leveranstiden var 2-5 arbetsdagar, så jag borde väl ha den om en vecka kanske. 

Och jag är på väg till jobbet. Den senaste månaden har varit grågrågrå. Jättetrist och utmattande. Hur jag än gör blir jag liksom aldrig riktigt pigg. Tränar och står i och jag tycker själv att jag är riktigt duktig som pallrar mig iväg till gymet eller tar mig ut och springer. De hundra passen är sen länge glömda och uppgivna, men fortsätter jag som jag gör nu borde sextio vara inom räckhåll. Och sextio pass är jäkla bra tycker jag! :)

Snart är det jag!

Köplats nr 3...woop woop!!

Brist på sol

Ledig måndag och jag har gjort minsta möjliga hittills idag. Kollat på film, Maffiabröder, och på senaste avsnittet av The Walking Dead. Diskat lite har jag också gjort, och ätit en hamburgare till lunch. Spelat lite Farm Heroes och tänt värmeljus som jag sen sett brinna ut. 

Under november månad har vi hittills bara haft två soltimmar totalt här i huvudstaden, och det känns verkligen vill jag lova. Det blir liksom aldrig ljust på dagarna, och man går konstant och längtar tillbaka till sängen och täcket och kuddarna. Det är svårt att känna sig peppad och motiverad till just nånting för tillfället och det känns riktigt trist. Min träning har blivit lidande på grund av bristen på pepp och ork, och det känns verkligen inte roligt alls. Igår tog jag mig i kragen och släpade mig till gymet efter jobbet. Körde 30 minuter på Crosstrainern och så styrketränade jag i 50 minuter med fokus på axlar, bröst och skuldror. Jag har en skön träningsvärk idag, och funderar på att springa ut en kortare sväng senare i eftermiddag/ikväll. Kanske jag får med mig Daniel när han kommer hem, men annars springer jag ut själv. 

Har tecknat mig på ett 7 veckors träningsprogram i RunKeeper, och jag tänkte försöka följa det så gott det går. Det är skönt att ha en träningsplan att luta sig mot, så att man vet vilka dagar man ska göra vad och får en bra variation. Utmaningen börjar egentligen imorgon men passet igår var det första av ca 30st. Vi ska åka på en dygnskryssning med jobbet om ett par veckor och då lär det ju inte bli så mycket träning så jag tänkte att då körde jag det passet igår istället, så är det iallafall gjort :)

Och passet jag funderar på idag ska egentligen göras imorgon, men jag har en så lång dag på jobbet imorgon att jag inte vet om jag kommer orka, eller hinna träna för den delen. Ikväll får det bli!

Bästa gänget!

Plats 124. Undrar hur länge till det dröjer innan telefonen kommer? Vill ha den nu :)

Snart dags att stiga upp. Lördag och jobb på schemat. Gäsp. 

Vi ska rodda om butiken i veckan som kommer, och det är alltid ett stort projekt. Det tar oss tre hela dagar (måndag, tisdag och onsdag) och det måste vara klart när vi öppnar på torsdagen. Förut var vi två som hjälptes åt dessa dagar, men nu jobbar vi ensamma med exponeringen, medan de andra tar hand om kunderna. Då känns det inte jättekul att få reda på att vi får prisändringar nån gång under måndagen, som är dagen vi egentligen skulle gjort vår största avdelning. Förra gången fick vi en sån lista dagen EFTER vi gjort samma avdelning och då fick vi göra om hälften. Det känns ibland som att de som fattar besluten lite högre upp inte riktigt förstår vad deras beslut innebär i butik, och vilket arbete det ligger bakom att exponera om en hel skobutik. Det är som sagt en förbättring gentemot förra månaden men för att det skulle funka för oss i praktiken hade vi behövt all information senast i torsdags eftermiddag, eftersom vi avsätter tid för att planera nya kampanjer den kommande veckan på fredagen (dvs igår).

Det kommer säkert att lösa sig den här gången också, men det känns lite hopplöst ibland. Det är tur att jag har så fina kollegor och att vi alla hjälps åt för att underlätta för varandra. Utan det samarbetet hade det aldrig funkat. Bästa gänget!

Ska jag väcka tuppen eller?

Att vakna 03.30 och inte kunna somna om känns inte jättekul när man har en lååång dag på jobbet framför sig. Det är inte roligt ens när man är ledig och kan vila hur mycket man vill dagen efter. Nu är klockan 05.27, jag är fortfarande vaken och om en timme ringer väckarklockan. Jag funderar på att stiga upp och ta en löptur, när jag nu ändå är vaken. Kanske kan den friska luften och själva aktiviteten bidra till att jag håller mig piggare resten av dagen? 

Om jag tar mig ut nu så hinner jag duscha och så kan jag äta frukost med Daniel sen. 

Eller så ligger jag kvar under täcket ett tag till. 

Långt ifrån familjen

Idag fyller min lilla pappa 71 år. Hans hälsa går lite upp och ner men i det stora hela är han rätt så pigg. Det är när jag tänker på honom som det känns lite extra dåligt att bo så långt bort ifrån familjen. Ibland undrar jag vad det är jag gör här i Stockholm som är så viktigt att jag måste bo så himla långt ifrån dem jag bryr mig om. Vem vet hur länge till vi har på oss att ses ett par gånger per år?

Ledig helg, träning och nya skor

Nu i helgen var både jag och Daniel lediga för första gången på fem veckor. På fredagen efter jag slutat jobba gick vi till gymet, och efter en riktigt skräpig eftermiddag på jobbet spöade jag skiten ur både crosstrainern och benmaskinerna. Nytt längdrekord på tio minuters uppvärmning, och extra vikter på nästan alla övningar. Tänk vad lite utskällningar, personliga påhopp och hot kan göra för resultaten. Sen att jag inte kunde sova, och att jag kände mig illa till mods hela kvällen, ja det är väl sånt man får ta när man jobbar i serviceyrken... Näe, dåliga skämt åsido, jag vet att den här personen var helt oresonlig, extremt otrevlig och att hon inte hade nåt att komma med egentligen och att jag gjorde allt rätt, men det är svårt att skaka av sig när man blir behandlad som skit.

Iallafall, det blev ett bra gympass på fredagkvällen, och på lördagen var det dags igen. Men först gick jag och handlade nya inneskor (som egentligen är uteskor), ÄÄÄNTLIGEN! Vilken skillnad det gör att ha på sig skor som man inte får ont av efter tre minuter. Ytterligare ett par medlemmar ur Asics-familjen, det verkar vara det märke som passar bäst på mina fötter. Fast inte alla modeller, för mina förra inneskor var också Asics och de funkar inte alls! Alldeles för smala, plus att jag blir varm som en kamin i dem. Här är mina nya dojjor! Och för att inte bryta trenden jag skrivit om tidigare, ROSA såklart.

Gympasset blev lite lugnare än dagen innan, mest för att vi tränade mindre muskelgrupper. När vi kom hem ringde Jocke och frågade om vi skulle hänga med och spela biljard, vilket vi gjorde, och sen hängde vi med på nåt litet uteställe som hette typ Morfar Ginko, eller nåt. Där var vi kvar tills de stängde och sen åkte vi hem. Promenerade från Gullmarsplan, och så gjorde vi varma mackor när vi kom hem, så vi var inte i säng förrän kl 3 på morgonen. 

På söndagen vaknade jag sent, runt 12, och vi gjorde ingenting alls förrän vid 17 då vi åkte ut till Fruängen och åt sushi på 66 Kvadrat med Jocke, som sen bjöd hem oss på kaffe en stund.

Igår, måndag, var jag ledig i stort sett hela dagen. Jag snörade på mig uteskorna och bestämde mig mig för att ta Årstaviken runt i duggregnet. Efter ungefär halva vägen slutade det regna, men det var fortfarande blött och lerigt. Av de nio kilometrarna runt viken sprang jag 7, vilket är nån sorts rekord. Jag sprang inte i ett sträck utan jag hade några kortare vilopromenader då jag stängde av min gps-tracker, så jag mätte bara de bitar jag sprang. Totalt blev det 7km på 45min vilket jag tycker är helt okej för att vara jag. Stannade till på utegymet också och gjorde lite utfall och axelövningar. Jag tror jag skulle kunna springa längre om jag inte fick så ont i knäna när jag sprang. Vet inte riktigt varför jag får det, men jag gissar att det kanske kommer sig av att jag inte är så van vid att springa.

På kvällen igår åkte jag in till jobbet för att vara med på inventeringen av barnavdelningen. Det gick jättebra! Jag tror inte att inventeringen gått så bra som det gjort i år nån gång tidigare. Nu är det bara utensilierna kvar, och sen är det klart. Idag har jag varit ledig, och jag har verkligen inte gjort nånting. Eller jo, jag hade tvättstugan i morse, men det var bara en maskin så det gick fort. Skulle egentligen vara med på nåt musikquiz ikväll men det blir inget så det blir nog en fortsatt lat dag i pyjamas för mig...

Orkeslös

288. Fortfarande en bit kvar innan en ny lur anländer. 

Har hamnat i en svacka eller nåt i min träning. Har varken varit på gymet eller rört på mig det minsta sen i fredags. Eller var det i torsdags? Jag vet inte riktigt, men det var några dagar sen. Har varit på väg ut flera gånger, och har bokat platser på pass och så men det blir liksom inte av. Varje morgon när jag vaknar känner jag mig helt död, lederna värker och kroppen protesterar. Vill bara fortsätta sova, oavsett vad klockan är. Jag har lite svårt att komma till ro på kvällarna och klockan hinner oftast bli alldeles för mycket innan jagvlägger bort boken och somnar, vilket förmodligen är en av bovarna i dramat. 

Nåväl. Jag ska försöka komma till rätta med sovtiden och sen får man hoppas att orken infinner sig igen, och det snart!

Det går framåt :)

Från köplats 399 igår till 292 idag. Woop! Det går framåt. Hoppas det inte dröjer8 veckor innan den nya luren kommer. I den här takten har jag den ju jättesnart, men det är klart, det är ju förmodligen bara en uppskattning av Halebop utifrån ett leveransbesked från Apple. Oavsett vad, hundra platser upp sen igår känns bra!

Sexan

Beställde en julklapp till mig själv idag. Har slutligen bestämt mig för att uppgradera till en ny mobil, med bättre kapacitet och större lagringsutrymme. Jag har tröttnat på att vara tvungen att radera bilder eller låtlistor för att ha plats med grejer i telefonen. Jag valde att byta leverantör från Telia till Halebop i samma veva, och jag tror det kommer bli jättebra. Telias nät är en förutsättning för att kunna ringa uppe i Norrbotten, iallafall om man vill att det ska funka så problemfritt som möjligt, och då är ju faktiskt Halebop ett alternativ då de använder samma nät. Som jag förstått det är de i princip samma bolag i grund och botten, så det känns ju bra, eftersom jag egentligen är rätt nöjd med Telia. Anledningen till att jag byter är helt enkelt en kostnadsfråga, jag får mer för pengarna hos Halebop.

Det är väntetid på telefonen, mellan 6-8 veckor, så jag hoppas få den till jul kanske. Woopwoop!

Turkos istället för rosa

Mera sportmode, fast den här gången är det inte rosa. En superskön, tunn running-tröja i ull/acrylblandning. Håller mig sval och torr, men ändå värmer den. Tröjan kommer från ett annat favoritfabrikat, Nike. Den var riktigt dyr, plånboken kved lite, men såhär i efterhand är den värd varenda krona. 

Nike 849kr på InterSport

Pink power

Jag har ju som ingen kan ha missat börjat träna lite. Förut kunde jag inte förmå mig att springa för jag tyckte det var det tråkigaste som fanns. Tråkigheten kom sig av att jag inte orkade springa särskilt långt och det gjorde mig omotiverad och uppgiven. Nu har jag kommit igång så smått med jogg/löpning, och till och med såpass att jag insett att jag behöver kläder som är anpassade efter väder och vind. Förut visste jag inte riktigt vad jag behövde, men nu märker jag ganska snabbt vad som funkar och inte. I början av veckan åkte jag med Daniel till Kungens Kurva, och då passade vi på att besöka XXL-sport i Heron City. Där hittade jag ett par vintertights från Asics som jag tidigare ratat för att jag tyckte att de var lite för dyra, men nu kostade de 299kr istället för 699kr. Mycket bra! Jag köpte även ett par handskar som är vindtäta och som har smartphone-touch på tummar och pekfingrar, skönt att slippa ta av sig vantarna när man ska fixa på telefonen. Handskarna kostade 149kr, också från Asics. Förra vintern fick jag en Asics windstopper-tröja av Daniel, och nu i höst har den verkligen kommit till användning. Superskönt material, som värmer utan att man blir svettig. Ja, inte svettigare än man blir när man springer då, såklart. 

Man skulle kunna tro att jag var sponsrad av Asics, då jag till och med har deras skor att springa i. Om det ändå vore så väl, säger jag då... Icke det, men jag tycker deras grejer är bra, och de passar mig. Det enda som stör mig lite är att hela min outfit går i svart och rosa, och det känns lite tjejigt och förutsägbart. Det är riktigt svårt att hitta träningskläder för damer som inte är rosa eller har detaljer i rosa. Varför är träningsvärlden så stereotyp?

En femtedel

Igår gjorde jag pass 20/100 och det var ett tungt, och aningen oinspirerat pass, sent på kvällen på utegymet nere vid Årstaviken, det som ligger närmare Liljeholmskajen. I söndags sprang jag mina första fem kilometer, på en helt okej tid, även om det också gick tungt. Jag måste tajma bättre med mat innan träning, för att känna sig mätt när man ska springa är inte ett dugg roligt. Urk. 

Det känns som att träningen ger resultat, även om det sker i små steg. Igår jämförde jag med mått jag tog i våras, kanske i mars nån gång. Min rumpa har minskat med 2cm, min midja med 8cm(!), fast där måste jag ju ha mätt fel. Kan ju inte ha varit på samma punkt jag mätt... Nåväl. Vaderna minskar och ökar i omfång, och låren också. Men på vågen händer inte mycket. Fast det kanske är sunt? Att det inte blir några dramatiska förändringar, menar jag. Hållbar förändring måste få ta tid. 

De hundra passen har jag övergett i tanken, jag är nöjd om jag får till fyra givande pass per frisk vecka. Det ger mig ett resultat på ca 60 pass innan årsskiftet och det tänker jag vara nöjd med. Skulle det bli färre så är det inte hela världen. Jag har insett att jag inte kan köra på hur hårt som helst. Jag får lätt ont i leder och muskler, även om jag stretchar ordentligt. Jag behöver vilodagar då jag inte gör nåt utöver den vardagsmotion jag får på jobbet till exempel. Jobbet brukar ju innebära runt 20000 steg så det är väl inte fy skam iallafall. Nu är det uppstigning och frukost!

16/100

Kommer nog inte hinna med 100 pass innan nyår. Känns inte superviktigt heller, utan jag vill hitta rutiner som fungerar för mig, som gör att träningen blir av, och så vill jag gärna se att jag förbättrar mina resultat och prestationer. Idag sprang jag 2,5km utan att stanna, och det har jag aldrig gjort förr. Detta trots att jag var beredd att ge upp efter 4 minuter, då mina luftvägar drog ihop sig alldeles och det pep när jag andades ut. Men jag bet ihop och fortsatte springa, och jag stannade inte förrän jag var hemma igen. Jag ökade till och med på slutet! 

Ny bästa snittid/km: 6.23min/km. 

Förut kunde det ta mig nästan en halvtimme att tillryggalägga 2,5km, eftersom jag oftast fick gå större delen av sträckan, men ikväll tog det mig bara en kvart. Och jag har mer att ge, bara min kondition blir lite bättre!

WTF?

Shit! Vad hände? 

Klockan är tolv och jag har just vaknat. Jag har enligt min Polar Loop sovit i 12h40min. Galet. 

Jag skyller det på gårdagens överdos av aktiviteter och frisk luft. 

Grisberg, folkrace och hästar

Idag har varit en lång och skön dag, fullspäckad med aktiviteter. Steg upp strax efter klockan sex för att vid sju skjutsa mamma till en buss hon skulle åka med, och sen tog jag bilen till elljusspåret på Grisberget. Där sprang jag två rundor på den kortaste slingan, vilket blev ca 4km. Det tog precis under en halvtimme, 29 minuter, vilket inte är nåt fartrekord men inte snigelfart heller. Efter en kortare stretchstund åkte jag hem till huset, åt frukost och sen begav jag mig till Rönnberget. Där hoppade jag in i Sofies bil och hon, jag, Pernilla och lilla Melina åkte upp till Älvsbyn för att kolla på folkrace. Både lillebror och Patrik körde, och brorsan tog sig till final, där han blev femma (eller var det fyra?). Kul men kallt om fötterna. Gummistövlar må vara bra på många sätt, men varma har ingen beskyllt dem för att vara. Efter tävlingarna for vi tillbaka till Rönnberget och åt lite. Sen åkte jag tillbaka till stan där jag försökte vila i typ en kvart. Sen åkte jag ut till Lakafors för att rida ut en stund med Jessica och Jossan. Jag fick rida på fjordingen Malte, som var jättesnäll och hyfsat lättriden för en nästan-nybörjare som jag. Det blev en del skritt, några galopper och ganska mycket trav. Jag lär väl veta att jag lever imorgon, misstänker jag. Nu har jag varit hemma hos mamma en stund, tagit en välbehövlig dusch och ett par mackor, och nu ligger jag i sängen och känner benen kvida av all träning. Gonatt!

O-o-ooh!!

Den 12e oktober är The Walking Dead tillbaka! Yey!!

Den bästa träningen är den som blir av

Efter fyra veckor av utmaningstiden avklarade ligger jag endast på 12 pass. Om man räknar bort veckan jag var sjuk blir det 4 pass i veckan, vilket jag ändå tycker är klart godkänt. Kommer förmodligen inte att komma upp i några 100 pass på det viset, men då må det väl vara hänt i så fall. 

Igår blev det dubbla pass, först benpass på gymet, sen en rask promenad hem (4km) och det kändes helt okej. Gympasset gick otroligt segt, kände mig tung och svag i kroppen. Tre minuter in i uppvärmningen ville jag lägga ner, men fortsatte ändå. Fick kämpa mig igenom varenda övning och det var jättetungt, kändes mycket tyngre än förra gången. Har dock träningsvärk idag, så trots att det känns tungt kan man få resultat, bara man ser till att träningen blir av :)

Åka hem :)

Jag har bokat en resa upp till Piteå, och jag åker redan på fredag!

Inte lika spektakulärt som förra höstens weekend i Paris men minst lika välbehövligt. Jag kommer inte att kunna åka upp över julen, så därför känns det bra att åka hem och träffa familjen nu istället. Vad vi sen hittar på till jul, ja det får bli en senare fråga. Orkar inte ha ångest över det redan nu. 

Kvalitetstid och träning

Inte meningen att det här skulle bli en träningsblogg, men det är det jag pysslar med mest just nu, alltså som är värt att skriva om. Förutom att träna jobbar jag, och så är jag ledig däremellan. Jag och Daniel jobbar om varandra den här månaden så det finns inte så mycket tid för att hitta på saker tillsammans. Vi tränar ju båda två så då försöker vi få till tider då vi kan träna ihop, vi äter middag hemma och vi kollar på film och serier när det inte blir för sent, ja det är ungefär vad vi hinner med. Skittråkigt, men vi försöker göra det bästa av det. 

Jag är äntligen helt frisk. Har haft tre lediga dagar nu (idag är tredje) och jag har både gymmat och konditionstränat. Nu har jag träningsvärk ungefär överallt och jag har bestämt mig sen tidigare att jag ska ut och röra på mig idag också. Springa eller gå vet jag inte riktigt. Jag har en hälsena som krånglar, och jag vet inte riktigt hur jag ska få ordning på den. Det känns med andra ord lite motigt, fast ändå lite kul, för det är ju faktiskt roligt att träna. Jag kämpar som vanligt med att hitta träning som jag tycker är rolig, men ju mer jag tränar desto mer nöje finner jag även i sånt jag tidigare tyckte var pest.

Mina svindyra inneskor från Asics måste jag nog tyvärr ge upp. Lästen är alldeles för smal för mina ankfötter och jag får så himla ont när jag har dem på mig. Det blir nog till att investera i nya uteskor till våren istället, för jag misstänker att det kommer behövas ett par Icebugs i vinter, om jag ska fortsätta träna såhär. Och då kan jag ju använda mina nuvarande uteskor inne, så länge. Inneskorna får nog vänta till nästa höst. 

Eller vi får se. Om jag ska börja köra pass kanske jag får tänka om. Så länge jag bara kör styrka så funkar det ju. 

Igår handlade jag nya runningbyxor och en reflexväst. Man måste ju se till att synas i höstmörkret :)

Frisk nu?

Min förkylning gör sig fortfarande lite påmind, men nu tror jag att jag kommer att orka träna ett pass utan att jag vill lägga mig ner och självdö. Därför har jag stämt träff med Daniel när jag slutar jobba och vi ska gå iväg till gymet. Det blir första gången sen jag pajade revbenen. Ska bli spännande att se hur det känns, både under själva träningen och efteråt. Jag känner ju fortfarande av revbenen ganska mycket. Kan inte ligga på höger sida några längre stunder, höga byxor och liknande kan rentav göra  ont ibland, om jag sitter ner länge känner jag ett molande obehag. Det är de saker jag kommer på såhär på rak arm. Men vi får väl se ikväll hur det gått. Oavsett hur det går ska det bli kul att gå och träna med Daniel, han är bra träningssällskap. Sjukt fokuserad. Vilket inte jag är alltid...

6/100 och förkyld :(

Mina första pass i den här 100-utmaningen har satt sina spår. Förutom att jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efter att för första gången lyckats springa ca tre kilometer på raken så har jag dragit på mig nån sorts överansträngningsgrej eller nåt i min högra fotled. Inte skönt alls, och det begränsar mig nåt kolossalt. Mycket frustrerande när jag helst av allt skulle vilja springa varje dag, så att jag får in springet i benen, så att säga.

Passen har inte blivit lika många eller lika intensiva den här veckan, och igår höll jag mig bara runt knuten. Mitt sjätte pass bestod av att jogga uppför trapporna i dungen bakom vårt hus, och jag hade bestämt mig innan för att köra de femtio trappstegen tio vändor. Efter fem var jag redo att ge upp. Efter sju tänkte jag nästan gå hem igen, men så tänkte jag att jag skulle gå på vilja och envishet, och tro det eller ej - jag klarade det! Släntrade sakta hemåt, flämtande med svetten drypande, och sen säckade jag ihop på golvet i vardagsrummet, efter att ha varit ute i bara tjugo minuter.

Där på golvet kände jag efter en stund en välbekant raspighet i halsen och ett plötsligt behov av att svälja hela tiden, och jajamensan! Förkylningen hade kommit som ett brev på posten! Kunde nästan känna hur det blev värre för varje timma, och sen på kvällen hade jag lite feber, huvudvärk, och snuva. Halsontet gör att jag hostar lite, men det är inte den där skrälliga förkylningshostan man kan ha ibland. Idag är det samma lika, ont i halsen, snuvig, fryser, men positivt är att jag inte har särskilt ont i huvudet iallafall, vilket känns bra! Träna känns dock uteslutet, då jag blir helt andfådd bara av att gå sakta uppför de två trapporna till lägenheten. Kanske kan få till en långpromenad senare i helgen om jag tar det lugnt och vilar kroppen nu. Ska ju jobba i helgen också, så vi får väl se hur det känns.

Ikväll ska vi gå ut och äta för att fira en jobbarkompis som fyllde 30 igår, men jag tror inte det blir nån lång kväll, måste hem och sova så jag orkar jobba imorgon. 

3/100

Tidig morgon, målet var att jogga tre hela kilometer utan att behöva växla till gång, men det blev nog runt två bara. Resten promenerade jag, tillsammans blev det 3,3 km. Kroppen känns sliten, och jag måste nog göra nåt annat än att springa de närmsta dagarna. Min högra fotled värker, liksom runt fotknölen på insidan, och baksida lår på vänster sida känns stum. Låret har jag nog slarvig stretching att tacka, men foten vet jag inte. Imorgon är jag ledig så då kan jag åka till gymet en sväng. Kontrollerade rörelser i lugnt tempo. Är dock lite rädd för hur det ska gå med mina revben, för de är ju fortfarande inte som de ska...

2/100

Igår gjorde jag mitt andra pass i 100-utmaningen. Det känns idag, vill jag lova. Träningsvärk överallt utom i axlar, armar och rygg. Jobbade hela dagen (gjorde ca 21000 steg) och när jag kom hem åt vi middag och kollade på Idol. Efter det tvekade jag om jag skulle ge mig ut på en runda eftersom det var så mörkt, men då erbjöd sig Daniel att följa mig och då kändes det bättre. Så vi drog på oss träningskläderna och reflexerna och for ut och sprang en sväng. Jag sprang mina första 3 km!! Så långt har jag aldrig sprungit förr! Sen fick jag lov att promenera resten, så det blev fem kilometer totalt. Nästa gång tar jag med mig Bricanyl. 

När jag la mig i sängen stod stegmätaren på 28800, och jag hade gjort 170% av dagens aktivitetsmål. Fy fan vad jag e bra!

Och vilken jättesnäll sambo jag har som drar på sig träningskläderna och följer med mig ut i mörkret för att han inte vill att jag ska misslyckas med mitt mål. Trots att han förmodligen bara kände sig knappt uppvärmd när jag var helt slut... 

100 pass innan 2015 - here we go!

Idag är det ännu en ledig måndag. Bestämde mig igår för att ge mig ut på en liten motionsrunda på morgonen idag, och i vanliga fall är jag ganska bra på att hitta på orsaker att låta bli när latmasken sätter klorna i mig. Men idag åt jag en liten kvarg, drack ett glas vatten och sen gick jag ut. Det blev en runda på drygt 4 km, och jag fixade inte att springa hela vägen, men ungefär halva. Träffade en kompis längs vägen och stannade och pratade en stund, och efter det kom jag inte riktigt igång igen. Och springa kanske är att ta i, jag lufsar mest fram, inte mycket snabbare än jag promenerar, men pulsen och syresättningen blir en annan. Hur som helst, skönt att ha tagit mig ut på en runda, nu ska jag bara försöka se till att det blir fler. Hade gärna velat hoppa på en sån där utmaning med 100 pass innan årsskiftet, men jag är rädd att min värdelösa karaktär skulle stjälpa mig, och då tror jag att misslyckandet skulle kännas jobbigt. 

Fast frågan är om det egentligen skulle göra nåt om jag inte hann med 100 pass? Är det verkligen ett misslyckande om jag till exempel skulle lyckas göra 80 pass istället för 100? Nej, för alla pass räknas, alla gånger man gör nåt istället för att låta bli är att lyckas! Det är 114 dagar kvar. Nu kör vi!

Sol, bad, regn, tatueringar och skygglappar

Hela augusti har passerat utan ett enda inlägg här. Det har inte berott på att inget hänt eller inget funnits att skriva om, det har bara inte blivit av. 

Vi har haft semester i två veckor, Daniel och jag, och de första tio dagarna var vi uppe i Piteå och hälsade på. Det fina vädret bjöd på sol och bad och ljumma kvällar. Det blev bad i älv, hav och pool, äta pitepalt, fika, grilla, äta kräftor, tatuering, och så umgicks vi med alla mina nära och kära. Sen tog vi bilen ner till Jönköping över helgen där vi hälsade på Daniels mamma och hans bror. Vi höll på att regna bort. 

I helgen som var stundade i vanlig ordning den årliga tatueringsmässan på Münchenbryggeriet. Lefthand Tattoo var där och jobbade och jag fick äntligen avsluta min överarm. Tatueringen är inte helt läkt ännu, så vi får väl se om det är nåt som måste fixas till i efterhand, men i det stora hela är jag jättenöjd och glad att det äntligen ser ut som att allt hör ihop lite mera. 

I övrigt är jag bara så hejdundrande less på allt som har med höstens riksdagsval att göra. Missförstå mig rätt, jag är inte obrydd utan bara såååå trött på alla rubriker, debatter, all smutskastning, all rapportering, på alla som frågar hur man ska rösta och som vill diskutera politik. Jag TYCKER att det är viktigt, men jag vill i ärlighetens namn bara att det ska vara över, så att man slipper de aldrig sinande spekulationerna, opinionsmätningarna och all propaganda som slår emot en överallt. Jag är givetvis också nyfiken och spänd över vad resultatet i valet ska bli, precis som alla andra. Men personligen tänker jag nog ta skygglapparna på fram till kl 20.00 den 14e september. Ja, förutom när jag ska rösta då såklart.

Ljust, mörkt och orutinerat

Tja tja bloggen! som man tydligen säger. 

Idag har jag varit till frisören. Jag bestämde mig för att ge upp den korta luggen och spara ut den istället. Det innebär i praktiken att jag kommer att ha en skitjobbig frisyr i ett par månader. Men sen blir det bättre. Jag passade på att jämna till hårfärgen lite, så nu är jag fint sommarblond från rot till topp. Jag färgade även mina fransar och ögonbryn så att jag inte behöver sminka mig så mycket till vardags. Det är så gräsligt varmt på jobbet att det är helt omöjligt att hålla ordning på ens en liten gnutta mascara en hel dag. På det här viset slipper jag se dödstrött och färglös ut, utan att behöva hålla på och kladda med en massa smink. Eller ja, smink. En massa brukar det ju inte vara i vanliga fall heller. 

På vägen hem gjorde jag misstaget att gå och handla när jag var hungrig. Förutom det jag skulle ha (smaksatt créme fraiche) så handlade jag bland annat vårrullar, hamburgare, chips, glass och mazariner...

Orutinerat. 

Ensam

Jag är ledig i helgen. Jätteskönt men också en grund för dåligt samvete för att jag inte hittar på nåt. Igår när Daniel åkte till jobbet rensade jag garderoben. Idag har jag inte gjort nånting alls. Bara legat i soffan, passiv och uttråkad, helt utan initiativförmåga. Det vackra vädret gör mig deprimerad, jag borde vara ute i solen, men här ligger jag och längtar ut, längtar efter sällskap. Hade tänkt ta bilen till nån badplats nånstans, men vill inte åka ensam. Och jag vem ska jag ta med mig? Jävla Stockholm vad du är svår att leva i ibland...

Bilen Magnus

Idag köpte Daniel en bil. Han var dock jättetrött efter att ha sovit dåligt så jag fick premiärköra! :)

Det är en trevlig liten bil han köpt. En vit, i stort sett ny Volvo V40. Egentligen ville vi ha en diesel, men det blev en bensinare istället. Den är pigg och lätt att köra. Lätt att köra för fort med också, men det är väl en vanesak. Nu väntar jag bara på att vi ska ha lite ledig tid så att vi får åka iväg nånstans tillsammans. I den nya bilen!

Traska runt viken

Igår promenerade jag ganska långt. Bestämde mig för att knata Årstaviken runt, bara för att kolla hur långt det var och hur det kändes. Det var en helt okej promenad på ca 8,5 km. Mina dumma joggingskor ger mig som vanligt blåsor vid sidan av hälen, och på kvällen fick jag ont i insidan av högra knät. Jätteont, fast utan någon uppenbar anledning. Mycket konstigt.

Lunchpaus på promenaden igår

Idag skiner solen och jag är ledig. Jag har inga direkta planer för eftermiddagen men jag borde åka och köpa en ny dagcreme för min gamla tog slut igår. Nå. Då kanske jag gör det, helt enkelt. Men först lite mellanmål :)

Dom gör kaos i butiken

Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men under våra Thailandsresor har vi stött på en del kinesiska turister, särskilt första året vi var iväg. De är väldigt märkliga. De färdas i stora grupper, pratar ingen som helst engelska, är otroligt högljudda och skräpar ner nåt enormt där de drar fram som svärmande gräshoppor. Jag gillade inte att vara i närheten av dessa stora grupper av kineser, för det kändes som att så fort de dök upp så tog de över stället, nästan svärmade, och sen lämnade de stället och det såg ut som en tornado dragit fram, oavsett om det var en strand eller en restaurang. 

Härom dagen kom det in en sån grupp till grannbutiken, som också säljer skor. Butiken är liten så en busslast med femtio kinesiska turister gjorde rätt snabbt så butiken blev överfull med människor. Till råga på allt arga, otrevliga människor som inte hade minsta hyfs i kroppen. Anledningen till att jag vet att den andra butikens utländska kunder var arga och otrevliga är att kunderna, när den andra butiken blev full med folk, kom över till oss istället. De struntade fullkomligt i att vi redan hade andra kunder som stod i kö, de trängde sig före utan att blinka. Väl framme vid kassan skrek de 4-5 stycken samtidigt på sitt språk (Kinesiska? Kantonesiska? Mandarin? Eller heter det nåt annat?) och viftade med skor, eurosedlar och kvitton. När vi inte förstod vad de ville skrek de högre och viftade mer. Sen skällde de på oss. Sen handlade de skor, och då skällde de på oss för att vi inte gav växel i euro. Sen gick de. Sen kom en äldre dam tillbaka och ville lämna tillbaka skorna och få tillbaka euro. Vilket vi inte kunde ge henne eftersom vi bara kan ta emot euro, inte ge tillbaka. Då skällde hon och skrek ännu mera. Då kom en annan kinesisk turist fram som kunde lite engelska och han lyckade förklara för den jättearga kinesiska damen att vi inte använder euro som valuta i Sverige och att hon därför bara kunde få tillbaka pengarna i svenska kronor. Då tog hon pengarna och gick. En kvart senare la sig lugnet över de båda butikerna, men vi i personalen var helt färdiga. Det blir ett sånt kaos i butiken när kunderna struntar i/inte känner till svenska seder och bruk. Och efteråt är man helt matt och omtumlad, för man är ju inte van vid att bli skälld och skriken på när man bara försöker göra sitt jobb. 

Hur som helst, jag har väldigt svårt att gilla kinesiska turister i grupp, oavsett om jag är utomlands eller hemma. Jag fattar inte hur de tänker när de inte ens FÖRSÖKER anpassa sig efter den miljö de befinner sig i. Åker jag utomlands försöker iallafall jag ta seden dit jag kommer och anpassa mig och respektera det folk jag besöker. Jag är ju faktiskt en gäst i deras land, och jag vill ju gärna vara välkommen tillbaka, liksom...

Det finns trevliga kineser också såklart, men de trevliga blir man inte upprörd av när man råkar på, precis som med vilka andra människor som helst. Det blir bara så tydligt när man träffar på dem i den här typen av grupp. Och på sommaren kommer det många busslaster. Som tur är handlar de hellre i grannbutiken än hos oss :)

Hemma hos mig

För dem som känner mig är det nog ingen överraskning att jag gillar att inreda. Att leka med färger och material är, förutom att det är vansinnigt roligt, ett enkelt sätt att förändra en miljö eller ett rum. Mitt bästa tips när man inreder är att försöka hitta en röd tråd så att man känner helheten även om man inte ser tex alla rum i ett hem samtidigt. Jag ska visa lite hur jag tänkte när jag inredde vårt hem. 

Vi bor ganska litet, i en tvåa på 42kvm. När vi flyttade in var väggarna i hallen blodröda, köket hade en vitgrå tapet i ett grafiskt mönster, och vardagsrummet hade en chokladbrun fondvägg till i övrigt lattefärgade väggar som nästan bröt i rosa. Det låter ju förskräckligt, man kan ju undra varför vi köpte lägenheten egentligen...  Nåväl. Vi kände att vi behövde fräscha upp lite och när vi väl var i färgbutiken valde vi ganska neutrala färger till alla väggar. 

Vi valde en ljus olivgrön/grå nyans på väggarna i vardagsrum och hall, och en fondvägg med ljust turkos tapet med mönster i silver, vitt, ljusgrått och svart. 

I vardagsrummet har jag använt mig av textilier, blockljus och lite pelargoner, från balkongen för att göra rummet varmare och hemtrevligare, och för att binda ihop vardagsrum, hall och kök. På golvet har jag en svart ryamatta. Den rosa, gula och orangea färgen är den röda tråden jag nämnde tidigare.

De knallrosa gardinerna har jag försökt hitta i över två år, verkligen LETAT efter den perfekta rosa nyansen, det rätta materialet och ljusgenomsläppet. Ugglor finns det några stycken och rosor också... :)

På bilden ovan är det mönstret på vår hallampa till vänster och hallmattan till höger. Hallmattan är övergången mellan vardagsrum och kök, då den är lite kraftigare i färgen. 

I köket satt det limegrön glasmosaik och väggarna var vita med en grå mönstrad fondvägg. Här valde vi att måla fondväggen i en mellanmörk turkos nyans för att binda ihop de två rummen. Mattan på köksgolvet tar upp det vita i de övriga väggarna i köket, samt går igen i en kudde i vardagsrummet. Kaffeburken är ett loppisfynd som hängt med mig i många år. Här finns det också ugglor... :)

Sovrummet ändrade vi inte så mycket, utan målade i en mellangrå nyans som låg nära den befintliga, och som matchade den vita tapetens silvergråa mönster. 

Även i sovrummet har jag plockat in den rosa färgen. Och ja, det är rosor. Jag ville att sovrummet skulle vara mysigt och romantiskt, och därför blev det en himmelsäng med spetsgardiner runt om. I taket hänger en kristallkrona med svart, tunt tyg, och på golvet nedanför sängen ligger ett grått, mellanglansigt lammskinn från Gotland. 

Nu påstår jag inte att mitt hem är nån sorts rättesnöre för hur det ska se ut, men det är såhär jag valt att göra för att få till en ombonad och hemtrevlig känsla. 

När man ser alla små bilder känns det lite splittrat, men helheten är jättefin och jag är verkligen nöjd. Jag trivs!

Pearl Jam i mitt hjärta

I lördags var det dags för sommarens musikaliska höjdpunkt - Pearl Jam! Skulle egentligen gått med Emma den här gången också, men det verkar inte som att det är tänkt att vi ska se Pearl Jam tillsammans. Förra gången opererade hon bort blindtarmen på konsertkvällen och nu hade hon dubbelbokat sig och kunde inte följa med. Så jag gick med Jenny istället. Vilken tur att hon kunde tänka sig att haka på med så kort varsel!

Det var ett Pearl Jam i högform och de spelade alla låtar jag ville höra, plus några till. Kvällens överraskning för mig var den briljanta covern på The Who's "Baba O'Riley". Shit vad bra de gjorde den! I övrigt spelade de nästan hela Ten-albumet, till min stora glädje. Konserten innehöll allt från punk till finstämda akustiska ballader. Eddies röst fick som vanligt håret på mina armar att ställa sig i givakt, den mannen kan verkligen sjunga. Minnesvärda låtar (dvs de jag just nu minns var riktigt bra) var bland andra Why Go, Jeremy, Just Breathe (där Eddie drack vin ur någons sko), Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town, Alive, Better Man, Even Flow, Corduroy...men allt var fasen bra. Vissa partier där bandet jammade iväg hade väl kanske kunnat vara något kortare, men de såg ut att ha så kul på scenen att det inte gjorde så mycket. 

En fantastisk kväll, och ännu en magisk Pearl Jam-konsert till samlingen (än så länge bara två, men jag tänkte dryga ut den ifall möjlighet ges). 

Konserten var på Friends Arena, som fått mycket kritik för dåligt ljud. Detta märkte iallafall jag ingenting av. Muy Bien!! 

Sommarväder?

Känns som att jag varje sommar skriver om hur dåligt väder det är. Kanske är det så att jag bor i fel del av världen?

Idag känns det ganska fint trots allt, klarblå himmel och en prognos för dagen med hela 17 (!) grader att vänta. Men sommar, nja... Den verkar ha kommit av sig alldeles. Och inte ser det bättre ut framöver heller. Kanske är det så att det sparar sig till i augusti? Låt oss hoppas på det. 

Städdag på Borensvägen

Försöker städa idag, men det blir liksom bara rörigare. Ett vanligt fenomen när jag är i farten. Det enda jag egentligen lyckats slutföra hittills är att putsa fönstren och speglarna, duscha blommorna och hängt upp en tavla. I övrigt har jag dammtorkat ungefär halva lägenheten och städat verktygslådan (jättenödvändigt eller?)

Det jag skulle vilja ha gjort är (utan inbördes rangordning):

Dammsuga golven - check

Skura golven - check

Damma mattorna - de blev dammsugna istället (revbrnsbesparande)

Bädda rent i sängen - på agendan för kvällen

Rensa garderoben

Städa badrummet

Rensa undan prylar i vardagsrummets prylhörna

Med mina revben är det dock lite halvjobbigt att göra allt det här själv. Bara att dammsuga och våttorka under sängen är en liten pärs. Samma att bädda rent i sängen. Damma mattorna kan jag glömma. Men jag har ju en sambo också. 

Kanske kan delegera lite till honom? Fast det är klart, han förväntar sig nog nån sorts mat när han kommer hem och då blir det lite tight med tid att hinna med särskilt mycket. 

Ännu ett år äldre

Jag har fyllt år. Igen. Det är inte långt kvar till fyrtio och det känns...sådär. Men nog om det. Jag fick ju presenter! Först fick jag ett presentkort på ett spa här i närheten, och så fick jag en gadget, en pryl, en mojäng, kalla det vad man vill. Det är ett armband som är en klocka, stegmätare, kalorimätare och aktivitetsmätare. Hittills har jag gått ca 20300 steg idag. 

Sen åkte vi till Gotland över helgen, men det får nog ett eget inlägg lite senare. 

Hålla andan lite då

Idag är det verkligen en omväxlande dag, iallafall vädermässigt. Tog mig en promenad till Rusta i Västberga för att köpa en matta, och under de fyrtio minuterna han det vara sol och regn om vartannat säkert en tre-fyra gånger. Åkte förbi jobbet på vägen hem och hämtade lite grejer och vid Gullmarsplan sken solen, fem minuter senare i Årsta var himmelen öppen och regnet vräkte ner. Nu är det strålande sol igen. 

De senaste veckorna har varit helt okej ur smärtsynpunkt, och då tänker jag såklart på mina revben. Hade en kväll då vi var ute och åt med Nina och Frida, och då på vägen hem från Hornstull hade jag så ont att jag inte kunde sitta ner på bussen utan var tvungen att stå upp. Idag är det riktigt jävligt. Eller det blev det på väg hem från stan. Kan inte ta ett djupt andetag ens för det gör så galet ont. Vet inte riktigt vad jag ska göra så jag tog två Alvedon 665 för tjugo minuter sedan och hoppas att det ska kicka in snart, för det här är inte roligt. 

Det är jättejobbigt att inte kunna ligga på höger sida när jag ska sova. Visst, det är jättejobbigt att vara tvungen att frångå sin favoritställning, men jag överlever. Jag överlever förmodligen den här smärtan också, det är bara att härda ut. Och låta bli att röra mig...eller andas. 

WTF

Näe, jag vill reklamera. Det påstås att det ska vara sommar, men med tio ynka plusgrader och isande vindar känns sommaren långt borta. Hurvas vad jag fryser! Brrr!

Positiv :)

Idag tänkte jag börja medicinera enbart vid behov, istället för att vara maxdoserad dygnet runt. Har ju tagit jättemycket tabletter nu i 1,5 månad och jag vill verkligen inte göra det längre. Anledningen till varför jag tror det kommer funka är att jag de sista 2-3 dagarna inte haft lika ont, vare sig i rörelse eller i vila. Igår missade jag dessutom mina vanliga tider för att ta tabletterna, och bestämde mig för att testa en natt utan. 

Och det gick bra!!

Jag lindar inte heller bröstkorgen under nätterna, jag upplever inte att det behövs längre. Innan var det väldigt obehagligt, kändes väldigt instabilt, men jag har inte alls den känslan i samma utsträckning längre. Visst kan jag känna ett visst obehag emellanåt, men det är uthärdligt nu och det gör inte så ont. Jag tror också att lindan i sig gjorde att jag fick mer ont efter ett tag, även om det var skönt att ha den i början, för att stabilisera lite. 

Kanske, kanske kan det vara så att jag är på väg att bli bra? Jag vet att det kommer ta jättelång tid att läka helt och att jag måste ta det lugnt med vad jag gör resten av sommaren, men det känns som att det är på väg åt rätt håll iallafall. 

Nu håller jag tummarna att det får fortsätta kännas bra!

Inget särskilt

Så var det juni och nu är sommaren officiellt här. Jag hoppas det blir varmare snart också, för än så länge är det inte jättemycket sommar. Det var i och för sig fint förra helgen, men den senaste veckan har varit bedrövligt kall. 

Jag har jobbat i helgen och ska göra det även imorgon, trots att det är måndag som normalt är min lediga dag. En kollega ska flytta så jag gissar att det är därför jag jobbar imorrn och är ledig på tisdag istället. Sen jobbar jag ett par dagar och sen drar jag och Daniel till Gotland! Min födelsedagspresent till mig själv!

Min lugg har blivit alldeles för lång. Det är väldigt märkligt att en lugg kan vara lång men ändå helt okej, men så plötsligt, från en dag till en annan, så är den helt enkelt bara för lång och helt omöjlig att göra nåt fint med. Måste ringa frisören imorgon och kolla om de kan fixa min lugg på tisdag. Måste få det fixat innan vi åker iväg till helgen.  

Nu ska vi visst kolla på fotboll. Jag ska koka te och äta en mazarin. Sen ska jag lägga mig och läsa Harry Potter. Men först lite fotboll, som sagt. Får väl se om det är nån bra match eller om jag tröttnar. Tja!

Bakslag

Det är jättefint väder ute. Inte ett moln på den klarblå himlen. En frisk vind som blåser. 

Svinkalla vindar. Det känns typ som oktober. Kul. 

Hoppas det blir varmt igen snart. 

- Sommarn, kom tillbaks!

The pain

Det här med revben. Det känns lite tjatigt, som om jag inte skriver om nåt annat, men då är det ju också så att jag tänker på min lilla skada en väldigt stor del av min vakna tid. Jag tänker på det när jag tar mina tabletter tre ggr om dan, och där emellan när jag kollar på klockan ett par gånger för att kolla om det snart är dags att fylla på igen. Varje gång jag böjer mig ned för att plocka upp nåt eller ta på eller av mig skorna, varje gång jag sträcker mig efter nåt, alla gånger jag springer in på lagret för att hämta skor till kunder och måste akta mig för att krocka med någon, alla tunga lyft som jag försöker be om hjälp med att göra istället för att försöka ensam. När jag hostar, nyser, gäspar, sträcker på mig, vänder mig i sängen... Listan kan göras hur lång som helst. Att välja kläder är inte helt enkelt, då jag helst inte vill ha nåt som smiter åt i midjan, eftersom det känns som det pressar på revbenen efter några timmar. 

Att försöka röra på sig känns omöjligt i nuläget, då jag inte får lyfta tungt och då minsta stöt känns i hela bröstkorgen. Åka buss med dåliga stötdämpare är inte skoj, över huvudtaget så är ryckig lokaltrafik ingen favorit för tillfället. Vet verkligen inte vilken sorts träning jag skulle kunna fixa just nu, och det känns skittråkigt, rent ut sagt. 

De sista två dagarna har inte varit jätteroliga. Jag har haft ganska ont och känt av mina ömmande revben mer än jag gjorde för några dagar sedan. Jag provade minska ner dosen igår men har varit tvungen att gå tillbaka till maxdos igen. Det funkar inte ännu. 

Suck. 

Balkongfix dag 3

Ledig dag nr 3 och idag har jag fixat på balkongen och här hemma för tredje dagen i rad. I övrigt har jag inte gjort så mycket alls, åkte och lämnade tillbaka ett pärldraperi som var alldeles  för kort i vår lägenhet, letade också en "solskärm" till mig själv (eftersom jag är så ljuskänslig). Jag hittade en som var "onesize", vilket när det kommer till huvudbonader nästan alltid betyder att de är för stora. Istället handlade jag en fin blommig kudde, en liten matta (som kanske egentligen var nåt slags duk/tablett), och så hittade jag nåt jag letat efter i ett par år: de perfekta knallrosa gardinlängderna. Jag skojar inte, jag har verkligen letat och letat och letat. Har aldrig hittat några där material, färg och ljusgenomsläppet varit som jag ville, förrän idag då! Hemma i Årsta gick jag förbi på torget och köpte några pelargoner som jag sen planterade i blomlådan jag införskaffade igår. Nu är balkongen klar och vardagsrummet har fått sig lite välbehövligt piff. 

Nu är det bara städningen kvar...

Balkongfix dag 2

Idag åt vi frukost ute på vår superfina balkong. Riktigt mysigt! 

Innan Daniel började jobba åkte vi till Hornstull och Tantolunden där vi köpte varsin glass i kiosken vid minigolfbanan. Sen promenerade vi sakta över Söder tills det var dags för Daniel att börja jobba. Då åkte jag in till Blomsterlandet på Sveavägen och handlade en balkonglåda och en pelargon, plus diverse tillbehör. När jag var tillbaka i Årsta gick jag och röstade, handlade och sen åt jag lite mat. Efter det planterade jag min lilla pelargon i en större kruka, ställde ut den på balkongen och vattnade den. Nu håller jag tummarna för att den överlever ett tag iallafall. Imorgon ska jag köpa några fler pelargoner som ska få bo i blomlådan. Det blir morgondagens projekt!

Balkongfix!

Idag har det varit soligt och fint och jag har besökt en av mina favvobutiker, Coctail. Där handlade jag en massa saker till balkongen och sen tillbringade jag resten av eftermiddagen med att städa, pyssla och fixa i ordning där ute. 

Så här såg det ut före...

...och så här såg det ut efteråt! :)

Vi har suttit ute och druckit kaffe på balkongen tidigare ikväll. Riktigt najs!

Jobb och skelettdelar

Idag har det varit mycket på jobbet. Vi sålde för 16% mer än vad vi var budgeterade till, och då tyckte vi ändå att budgeten kändes lite hög redan från början. Det var roligt med lite tempo i butiken, som det var förr. Riktigt kul :) Men som vi fått springa..! Långa köer hela dagen trots att vi haft tre kassor öppna. Skönt med ledig helg, och riktigt najs att det ska va goväder hela helgen. Kanske kan thai-brännan få sig en liten uppdatering? 

Idag var jag sugen på ett glas rosévin när jag kom hem, men vi hade inget hemma och så är det ju de där tabletterna jag tar tre ggr om dagen för att vara smärtfri i revbenen. Ingen toppen-kombo. Har hittat en bild som visar ungefär vart mitt revbensbrosk gått sönder nånstans. 

Det är den stora delen längst ner i bröstkorgen, den blå biten som delar sig i fem grenar. Jag tror det är mellan det tredje och fjärde revbenet nerifrån som det är av, men jag vet inte helt säkert. 

Bilden har jag norpat från www.1177.se/Stockholm/Tema/Kroppen/Rorelseapparaten/Skelett-och-leder/

Fortfarande trasig

Igår var det fyra veckor sen rutschbaneincidenten i Pattaya och jag har fortfarande ganska ont i revbenen. Det värker inte lika mycket längre, men i vissa lägen gör det betydligt ondare, och det känns instabilt. Det gör ont när man trycker på vissa punkter, och tidigare upplevde jag mest smärta i främre delen av bröstkorgen men nu är det fram, men också bak och i sidan. Höger sida, långt ner i bröstkorgen. 

Från och med idag ska jag försöka minska ner tabletterna, kanske till och med prova vara helt utan när jag är ledig. Måste ju kolla hur det känns egentligen, har ju ätit smärtstillande mer eller mindre dygnet runt i en månad nu. 

Kanske borde ta mig ut en stund och röra lite på mig. Att sitta still är inte optimalt, ur smärtsynpunkt.

Lunchleverans och promenad

Nu har jag levererat lunch till Daniel, och så har jag promenerat mellan Hornstull och Skanstull. Och jag har fått blåsor på lilltårna. Jävla skor. Jätteont i fötterna vilket bidrog till att halva promenaden mer bestod i att fundera på hur långt det var kvar, istället för att njuta av det fantastiska vädret vi har idag. Nu är det dags för en sen lunch och sen får vi se vad dagen bjuder på. Mina revben är inte jättesnälla idag så jag ska nog inte ta mig för några stora projekt. Kanske diska lite, kanske handla lite också så att jag kan laga middag ikväll. Glömde grädden igår, och ska man göra korvstroganoff är det ju bra om man har grädde eller nåt liknande hemma. Annars blir det ju bara korv och chili. Nu plingade micron i köket så nu är det lunchdags!

Piteå, värk och eventuell sol

Jo, jag åkte till Piteå en sväng. Åkte i lördags och kom hem i tisdags. Det var en lite spontan vistelse utan en enda grej inbokad. Umgicks en del med mamma, åt middag hos Bäckmans på lördagen, hängde med Pörnajl hela söndagen och vi besökte först pappa och sen bjöd mamma på palt. Senare kom lillebror hem från Kiruna och vi kollade film på kvällen. Var på stan på måndagen och hälsade på Sanna i studion och drack kaffe med Jessica. På måndagkvällen var vi hemma hos brorsan och Pernilla och tog det lugnt (och pappa bläddrade i Jula-katalogen) och på tisdagmorgonen åkte jag hem igen. I vanliga fall brukar jag bo hos mamma inne i stan när jag är uppe, men det funkade inte den här gången, så då bodde jag i Stridholm istället. Jag fick låna bil av mamma och Hasse så det funkade ju jättebra. 

Jobbveckan hittills har varit både upp och ner. Har känt mig lite låg emellanåt och då är det svårare att hitta motivationen. Mina revben har känts lite bättre de senaste dagarna, men idag känns det sämre igen. Jag tror jag tagit i för mycket och belastat lite för hårt. Jag har lindat bröstkorgen den senaste veckan och jag upplever att det hjälper, ger lite stöd. Om inte annat känns det inte lika instabilt i högersidan. Det funkar bäst med lindor när jag sover, för när jag är i rörelse blir det veck på lindorna och efter ett tag börjar det göra ont. Jag tror att värken i bröstkorgen mildrats något men jag ska fortsätta med min dosering av tabletterna veckan ut hade jag tänkt. 

Imorgon är jag ledig och det ska visst bli goväder! Det betyder att jag ska stiga upp tidigt och stöka undan här hemma, sen ska jag åka förbi med lunch till Daniel och efter det ska jag njuta av sol och värme :) Hoppas min plan funkar!

Regntungt, kallt o grått

Jag trodde det var maj, men det känns typ som mars-april. Kallt och jävligt. Regn. Grått. Torsdag. Jobb. Trött. 

Fast det kan ju bara bli bättre, om man ska försöka se det positiva. Och så har jag lagret idag, vilket är skönt när jag knappt orkade bry mig om hur jag såg ut när jag gick hemifrån...

Läkarbesök x2

Igår var jag på återbesök hos ögonläkaren. Jag blev friskförklarad för den här gången, och vi bokade in en rutinkontroll först i slutet av augusti. 

På eftermiddagen var jag på vårdcentralen för att kolla mina revben och de verkar vara intakta, inga brott alltså. Däremot har jag en kontusionsskada på bröstkorgens högra sida. Det innebär att tre av mina revben släppt från sitt gemensamma broskfäste. Detta är ett mycket smärtsamt tillstånd (japp) och det tar lång tid att läka. Enda behandlingen är att ta smärtstillande, eventuellt stabilisera genom att linda bröstkorgen, samt att försöka att inte fresta på i onödan med tunga lyft och sånt. Som tur var gör det inte ont exakt hela tiden, men i vissa lägen är det inte alls roligt. Att vända sig i sängen, att sätta sig upp från liggande, att lägga sig ner, att knyta skorna, när man rör sig lite hastigt, nyser, hostar eller sträcker på sig, alla dessa saker är mer eller mindre obehagliga. 

Med lite sunt förnuft klarar man sig genom vardagen med värktabletter, och jag behöver inte vara sjukskriven. Lite tröttare än vanligt, förmodligen på grund av värken och pollensäsongen i kombination. Nu är det dags för lite jobb. Hejs!

Ajajaj

Det är pollensäsong och jag har trasiga revben. En väldigt obra kombination. Serienyser flera gånger om dan och det känns, kan jag lova. Knaprar värktabletter dygnet runt, och försöker göra allt jag normalt brukar göra. Men jag kan inte träna, vilket stör mig en del. Hoppas att det ska kännas bättre om en vecka eller så...

Trädtoppar, apor och dödsångest

Nu har jag varit hemma i några dagar, hunnit landa och dessutom jobba lite. Vi avslutade Koh Chang-vistelsen med en eftermiddag på Treetop Adventures, där man klättrar omkring på olika banor bland trädtopparna. Man går på hängbroar, åker linbanor och svingar sig i lianer. Det var riktigt roligt, men efter ett par timmar fick vi sällskap. Av myggorna. Shit vad jag blev myggbiten, och det kliar fortfarande jättemycket fastän det gått över en vecka. Efteråt åt vi lite på en restaurang nedanför djungeln, och sen klättrade vi tillbaka upp för att kolla på aporna. Det var hur många som helst, och i alla storlekar. De var precis överallt omkring oss, men på ett respektfullt avstånd. Riktigt mäktigt att sitta mitt i en apflock och få iaktta deras små maktkamper, vardagspyssel med varandra och så alla småapor och bebisar som busade runt bland hängmattor och linbanor. Dagen efter var det dags att åka till Pattaya, men först njöt vi av en dag på stranden, nästan längst norrut på Klong Prao. 

Vi kom fram till Pattaya ganska sent på kvällen så vi gick egentligen bara och la oss. I Pattaya bodde vi hos Petras pappa Christer och hans fru Noi. De hade ett jättestort hus med pool, och varje sovrum hade eget badrum. Som ett litet hotell. 

Dagen efter åkte vi till Splashdown Waterpark Pattaya, en sorts actionpark med vattenrutschkanor och hinderbanor, typ WipeOut. Det var ganska roligt, men jag gjorde illa mig flera gånger. Den värsta gången var när jag åkte en rutschkana där jag tappade luften när jag slog i vattnet. Det var nog det obehagligaste jag varit med om. Jag fick verkligen ingen som helst luft, och jag låg i vattnet med panik, och tog mig ingenstans. Jag nådde inte repet de slängde ut, och vid sidorna fanns ingenting att ta tag i. Efter vad som kändes som en evighet återvann jag fattningen nog för att inse att jag var tvungen att slappna av för att få tillbaka luften, så jag la mig på rygg och flöt i vattnet, fokuserad på att slappna av i kroppen och minska paniken. Det fungerade litegrann och jag fick tillbaka tillräckligt med luft för att pipa ut lite ljud så att de runtomkring skulle förstå att jag behövde hjälp, men Daniel var vid det laget redan på väg. Han sprang runt till sidan av poolen och sträckte ner en hand till mig. Så fort jag fick tag i hans hand släppte paniken och jag kunde fokusera på att försöka få igång andningen igen. Jag har nog aldrig varit så rädd tror jag. Det gjorde dessutom riktigt, riktigt ont. Jag hade landat helt fel, typ ett rejält magplask kan man säga, så hela magen och min bröstkorg kändes som att nån hade hoppat jämfota på mig en stund. Nu, en vecka senare, har jag fortfarande lite ont i nedre delen av magens högra sida, och mina nedre revben på höger sida är troligtvis av. Jag är helt blåslagen. Så, det var en till viss del rolig dag. Alla hade kul, men jag hade ju helst undvikit alla blessyrer jag ådrog mig. 

Sista kvällen i Thailand blev lite av ett magplask den med, med missförstånd, arga fruar, oroliga respektive och grabbar på vift på Walking Street i Pattaya. Inte den roligaste avslutningen, men sånt som händer. På dagen innan vi åkte badade vi lite och så gick jag och Caprice och letade shopping, vilket inte gick så jättebra. 

Vi åkte taxi till flygplatsen, där väntade vi på att få checka in, och sen hade vi 13000 baht att spendera. Det gick sådär, för vi handlade så dyra grejer att de ville ge oss rabatt hela tiden. Jätteirriterande :) Jag handlade trosor i mängder och en weekendväska på Victorias Secret, och Daniel köpte en skinnplånbok på Hugo Boss. Sen fick vi skynda oss till gaten. 

Vi mellanlandade i Dubai på vägen hem också, och det var stressigt vill jag lova. De släppte av oss mitt ute på flygfältet nånstans, och sen fick vi åka buss i typ en kvart-tjugo minuter. Sen skulle vi passera säkerhetskontrollen och sen hitta vår gate, som låg ungefär så långt bort den kunde ligga. När vi kom till gaten var det ca 5 minuter till boardingtime. Flighten till Stockholm var odramatisk, och vi var hemma i Årsta runt klockan två på dagen. 

Vilken fantastisk semester vi haft!

Koh Chang

Nu har vi varit på Koh Chang i nästan en vecka och imorgon blir sista dagen på ön. Sen följer vi med familjen Bäckman till Pattaya där vi ska bo hos Petras pappa. Här på Koh Chang har vi faktiskt inte gjort nästan nånting alls. Under Songkran kände jag mig lite seg och mådde lite illa ett par dagar, men Daniel härjade med ungarna och var med i det gigantiska vattenkriget som utspelades längs vägarna. Vi körde moppe den första dagen och vi blev mer eller mindre dränkta. En dag åkte vi med Bäckmans till Bang Bao, en fiskeby som numera mest är en shoppingby. Sen vi var här förra året har man verkligen piffat till piren rejält. Man hade byggt tak över vissa delar och satt upp "staket", fast inte i trä utan i betong. Även fyrtornet hade fått en ansiktslyftning. En dag promenerade vi längs Klong Prao upp mot floden där vi bodde förra året, och vi åt på Tiger Hut och sen gick vi till den lilla baren utan namn och där hängde vi hela eftermiddagen. Efter ett tag kom Ian, som vi bodde hos på Baan Rim Nam, med sina hundar Santa och Brownie så vi gick ner och hälsade och han verkade komma ihåg oss. Nu är klockan strax tio och det börjar vara dags att stiga upp. Idag kan det hända att vi klättrar lite i träd...

4 april - Angkor Wat, mer tempel och en kväll på stan

Idag var det så äntligen dags för mig att få se Angkor Wat. Jag var lite rädd innan att jag skulle ha för höga förväntningar och att jag kanske skulle bli besviken, men jag oroade mig i onödan visade det sig. Det var magnifikt, storslaget, makalöst och helt fantastiskt! Vi hade bokat en guide för hela dagen, bara jag och Daniel, och det är nåt jag verkligen kan rekommendera, för att gå omkring ensamma hade inte alls gett oss samma behållning. Vi besökte även Angkor Thom, den gamla, kungliga huvudstaden, som även den innehöll ett tempel som jag tror hette Bayon. Sen åkte vi till ett tredje tempel, Ta Prohm, där delar av Tomb Raider spelades in. Och som avslutning åkte vi till ett yngre, litet tempel som jag glömt vad det hette, men det var också fint. Det fanns otroliga figurer karvade i stenen i det templet. Jättefint! 

Efter alla tempel hade klockan blivit runt två på eftermiddagen och vi åkte hem till hotellet, slappade och badade lite, och sen gick vi ner till Old Market där vi strosade runt och kollade på butiker och folk, tog några öl och åt middag. Inte mindre än fem gånger blev Daniel erbjuden att köpa kokain eller hasch, trots att det är olagligt. Undrar om det bara är så rent generellt, eller om hans tatueringar drar till sig den sortens uppmärksamhet?

Bilder från tempel och annat kommer att läggas upp när vi kommit hem igen. 

Koh Samet

Nu är vi på Koh Samet och här har vi varit de sista fyra nätterna. Vi bor på ett ställe som heter Samet Ville Resort, som ligger på Ao Wai, en av de mest avlägsna stränderna längst söderut på den här lilla ön. Resorten är gammal och lite sliten, och "trädgården" är lite väl vildvuxen för att egentligen kunna kallas trädgård, vi bor typ i djungeln. Vi har råttor, ekorrar, vanliga små och så jättestora geckoödlor, massor av olika insekter, myror, fjärilar och stooora spindlar, sjungande paddor och så har vi sett ett par ormar. Ormarna var vi lite oroliga för, men det visade sig när vi frågade på resorten att de är ofarliga, och att den som vi såg som var 70-90cm lång var en stor orm, och att de inte brukar bli större. Vi har dock blivit bättre på att lysa upp promenadvägarna framför oss på kvällen, man vill ju inte kliva på nåt. 

Vi har inte gjort så mycket här, mest tagit det lugnt och slappat, badat lite och läst lite böcker. Maten här på resorten är ingen direkt höjdare och det finns inga andra restauranger i närheten så på kvällarna åker vi oftast in till "stan" och äter och strosar runt i butiker. 

Igår skulle Max börja med sitt dykcertifikat och vi andra bokade en snorkeltur där vi även skulle få gå i land på ön Koh Mannai där de har ett räddningscenter för havssköldpaddor. Ön donerades 1979 av drottning Sirikit för att man skulle skapa en plats där skadade och sjuka sköldpaddor kunde tas om hand. Man föder även upp sköldpaddor och låter dem växa till sig lite innan man placerar ut dem i havet. Detta för att försöka öka chanserna för arternas överlevnad. 

Det var häftigt att se sköldpaddorna på så nära håll, även om de låg i bassänger. Många hade blivit av med ett eller flera av sina ben i olika olyckor, några hade infektioner som behandlades, andra såg friska ut men kanske hade varit sjuka tidigare och behövde återhämta sig lite. Det fanns även bassänger där de hade bebissköldpaddor i olika åldrar, från riktigt små upp till 6-7 månader gamla. Sen fanns det ett par som förmodligen skulle bli föräldrar, för de låg ensamma i en bassäng med en konstgjord strand där honan kunde gå upp och lägga sina ägg. 

Den här anläggningen är inte så välbesökt, för den ligger inte så nära nånting annat och det går heller inga turer dit utan man måste beställa en båt som tar en dit. Vi valde att kombinera turen med lite snorkling, då vi ändå skulle åka ut på havet. 

Efter Koh Mannai åkte vi till en ö som hette Koh Talu där vi snorklade en god stund. Det var riktigt fint, dock inte så mycket fisk men ändå helt okej. Stranden och miljön runt omkring var jättevacker, kritvit sand, svarta klippor, klarblått hav och himmel. Där åt vi också vår lunch och roade oss med att titta på alla kaniner i olika färger och storlekar som hoppade runt överallt. Vet egentligen inte vad kaninerna gjorde där men de såg i huvudsak ut att vara välgödda och må bra. Några var jättetama medan andra var lite skyggare. 

Efter lunchen åkte vi till ett annat snorkelställe, men där var det bara Caprice, Jossan och Amanda som var nere i vattnet och matade fiskarna. Vi såg på från båten. Jag hade blivit ganska röd av solen redan och vågade inte utsätta mig för mer sol. 

Hela dagen blev ganska spontan, vi hade ju inte planerat att åka ut och snorkla, men det kanske var just det som gjorde att det blev så lyckat. Det var en jättefin dag!

5 april - Tempel, fjärilar och minor

Idag var vår sista dag i Siem Reap och vi hade lite mindre grejer på agendan men det lyckades bli en ganska fullspäckad dag iallafall. 

Vi blev upphämtade lite senare, runt 07.30, och så åkte vi ut mot Lady Temple, eller Banteay Srey som det heter. 

På vägen dit stannade vi till vid Angkor Butterfly Center, och där fick vi en liten rundtur i fjärilsfarmen innan vi fick strosa runt och försöka fånga fjärilar. På bild då, såklart. Det var en liten trädgård med massvis av olika fjärilar, blommor, trollsländor och små ödlor som rasslade runt i vegetationen. Tyvärr krånglade min kamera när vi var där, så det blev inte så mycket bilder som jag hade önskat, men jag knäppte några fina bilder med mobilen. Efter en stund kom vår chaufför och sa att vi skulle åka vidare mot templet. Jag blev lite besviken för jag gillar verkligen fjärilar, men nu skulle vi ju få se det vackraste templet, enligt både vår chaufför och guiden vi hade dagen innan. 

Banteay Srey är ett mindre tempel som ligger i ett lummigare område omgivet av djungel, fält, ett litet berg och vatten. Templet var inte så restaurerat utan mycket låg som det hittats. Det var ett väldigt vackert tempel med många fina figurer och etsningar. Det ringades in av en liten vallgrav med en mur utanför. Runt om templet fanns jättestora träd. På vägen från templet kunde man promenera längs en stig där det fanns olika utsiktsplatser. Det var jättevackert och väldigt avkopplande, och skönt att vandra i skuggan av de enorma träden och lyssna till cikadorna som spelade.  

Efter templet besökte vi ett museum, Landmine Museum. Det var ett litet museum/barnhem som startats av en man, Aki Ra, som på egen hand bestämde sig för att försöka rensa bort landminor i Kambodja. Från början var han ensam och använde pinnar och tänger för att hitta och desarmera minorna, men nu är de fem organisationer som samarbetar för att säkra landsbygden från minorna. Varje år skadas människor, även om siffrorna sjunker varje år. Förra året skadades runt 85 personer av minor i Kambodja. Året dessförinnan ca 200. Jag kan minnas lite fel här så ta mina siffror med en nypa salt. En siffra jag minns var dock att 1 av 250 invånare i Kambodja är ett offer för minorna. Aki Ra och hans fru började ta hand om barn som skadats av minorna som sina egna och så startades barnhemmet. Idag bor 32 barn på barnhemmet, samtliga på ett eller annat sätt skadade av landminor. De är helt beroende av donationer och en organisation väl värd att sponsra, om man har några slantar över. Det finns tusen och åter tusentals minor kvar i marken i framför allt norra Kambodja och det kommer att ta otaliga år att göra landsbygden minsäker, om man överhuvudtaget någonsin lyckas helt.  

På kvällen åkte vi till Floating Village, men det har jag redan berättat om i ett tidigare inlägg.