Mjau

Jo. Jag åker till Gbg ikväll. Om 2½ timme ungefär. Bra att få tänka på nåt annat under några dagar. Vi hörs mina vänner. Puss.

Att falla och att fundera

Idag föll jag. Jag orkar inte hålla på och vara stark när allt som händer är att jag känner mig nedbruten och labil. Så kontakten är upptagen, även om den kommer att vara modest.

Jag tvekar inför mitt liv. De val jag gjort och de konsekvenser de fått. Och får. Funderar på en massa saker. Jag hoppas att resandet i jobbet ska kännas bättre snart när vårsäsongen kommer igång, men om det inte blir bättre så kanske jag inte kan fortsätta med det jag gör. Mitt liv gör mig deprimerad. Känns som att allt jag är går att beskriva som jobb, jobb och jobb. Jag har inget (eller ingen för den delen) som väntar när jag kommer hem. Känner mig isolerad och jag saknar att ha vänner och ett socialt liv. Ett jobb är självklart viktigt, men det är inte allt en människa är. Man har andra behov också.

Har kollat runt lite överallt om jobb och bostad och sånt, och märkligt är det. Har aldrig sökt efter jobb i Uppsalatrakten förut, men nu finns det en liten ansamling av tänkbara jobb för mig där. En lägenhet som mina vänner hade för några år sen är ute till försäljning igen och den är såååå mysig, ligger jättebra till i Fålhagen och månadskostnaden skulle inte bli så hög... Ungefär som jag betalar nu. Fast den skulle vara min. Em som bodde där tidigare blev jättepeppad på att jag skulle flytta ner, så där har jag en hejaklack som heter duga. Saknar verkligen Em. Vi tappade kontakten när de flyttade ner till Uppsala, och sen fick de barn och gifte sig och fick mera barn. Men frågan som jag måste ställa mig är varför jag egentligen vill till Uppsala? Är det för jobbets skull och för att inte resa som jag gör, kanske bygga en plattform för att lära känna människor och skapa mig en tillvaro som jag trivs i? Eller är det något annat som drar?

Och jag måste nog känna efter hur det känns med jobbet också, så jag inte gör nåt förhastat. Sundsvall är ju också ett alternativ, om jag fortsätter med jobbet jag har alltså. Om jag inte ska vara kvar på det här jobbet så blir det nog inte Norrland för min del. Jag är trött på Norrland.

Försvinn

Fick ett litet mail idag. Kort och koncist. Inte alla svar jag hoppats på, men jag hoppas att det räcker. Jag vill att allt ska kvävas, stoppas undan och aldrig med se dagens ljus. Jag vill att det jag känner ska dö. Jag vill ha tillbaka mitt hjärta och mina tankar, jag vill bestämma själv.

Om inte det jag känner är besvarat vill jag inte känna alls.

För sent.

Nu är det försent. Försent som "permanentvätska-i-håret"-försent. Som "klippa-sitt jättelånga-hår-i-kort-pojkfrisyr"-försent. Som "blekmedel-i-svartfärgat-hår"-försent.

Bara en massa hårliknelser. Men de är ganska talande.

Nu Law & Order SVU.

Vad är dealen?

Vad fan. Det är nåt fel på mig. Körde mellan Sundsvall och Umeå idag och satt och lyssnade på Christer i P3. De har ett inslag på torsdagar som heter "Sanning eller Bullshit" och förra veckan var det en kille som hette ------ som var bäst med fyra rätt av fem möjliga. Grejen här var att när Christer sa namnet på killen, som råkar vara samma som hajn grabbens namn, så fick jag en sån där alien-känsla i magen, det liksom pirrade till. Han sa namnet 2 gånger, och båda gångerna samma känsla. Skräp. Det är jävligt svårt att lägga ner alltihopa när jag inte alls funkar som jag brukar. Jag vet inte vad som händer med mig, jag brukar normalt kunna släppa taget även om det kan vara jobbigt ett tag. Jag tror att vissa romantiska personer skulle fått nåt rosaskimrande, tindrande i ögonen, lagt huvudet på sned och tittat på mig med den där "Men lilla vän, till och med en blind skulle se vad ditt problem är"-blicken. Men det spelar ingen jävla roll i världen att jag kanske känner som ni tror att jag gör.

It takes two to tango.

Om vikten av att hålla sig sysselsatt

Idag är det onsdag. Jag hade en dålig dag igår. Idag är lite bättre. Har varit sysselsatt med jobbet mest hela dagen och det hjälper faktiskt. Fast när man stannar av är det lätt att tankarna vandrar. När ska det här sluta göra ont?

Fick ett sms för ganska länge sen nu, där det bland annat stod "Skönt att jobba, missförstå mig rätt, men då 'slipper' jag tänka på dig. Finns ingen tid till det..." Funderar på att skicka tillbaka det. Men det kommer jag inte att göra.

Jag hatar att det snart är alla hjärtans dag. Vilken otroligt jävla bitter dag... Jag hoppas att jag har nåt sjukt roligt att göra. Tänk om jag skulle bli sittandes ensam hemma med alla mina värdelösa, ledsna tankar? Ska kolla upp om jag kan åka till CJ eller inte. Men då är det det där med Uppsala. River det upp en massa om jag åker dit? Kommer jag kunna ha kul? Eller kommer jag bara att önska att jag var några kvarter bort?

Känslomässigt störd?

Har skrivit ett långt brev till hajn grabben. Som aldrig kommer att vare sig skickas eller läsas. Tror jag. Idag är en riktigt ledsen dag... Men det känns lite bättre efter jag skrivit ner alla ledsna tankar.

Är i Sundsvall. Sitter på hotellrummet och behöver en kram. Mitt liv är ett ensamt liv. Jobbar i nya städer varje dag och bor ensam på hotell, sover ensam, äter ensam, kör mil efter mil ensam. Kommer hem till en tom lägenhet, där till och med mina krukväxter lämnar mig en efter en. I min stad är jag nästan ensam (inte riktigt, tur att du finns Des!) och jag känner mig som världens mest tragiska person. Visst, jag bor i en fin lägenhet och jag har hyfsat bra betalt, och ett roligt jobb, men resten då? Man är väl inte bara sitt jobb eller? Har ju förstås några personer jag kan ringa till, men inte så jättemånga som jag verkligen kan prata med, bara några få. Särskilt inte när jag är ledsen.

Igår ringde jag till mamma för att berätta om mitt öga. Hon hade druckit, det hörs direkt på henne när hon är onykter. Det behövs inte mer än ett eller ett par glas vin för att det ska höras. Till sist sa jag till henne att jag hörde att hon druckit och att jag inte ville prata mer. Då svarade hon att hon inte ville att det skulle höras att hon hade druckit och att hon bara hade druckit litegrann. Det gör mig så arg. Och ledsen. Och besviken. Fan också. Jag VET ju att hon dricker. Känns värdelöst att hon försöker dölja det för mig. Jag skiter väl i hur mycket hon dricker. Det spelar ingen roll längre. Hon gick över den gränsen för så länge sen att jag inte ens kommer ihåg när det var. Helvete.

Jag vill inte bry mig. Om nåt alls, just nu. Men jag vet inte hur man gör.




Och så blev jag så arg på mig själv när jag pratade med mamma. Innan vi la på sa hon:

- Jag älskar dig, gumman.

Och jag vågade/kunde inte svara detsamma. Jag har en spärr. Och jag kunde inte säga det till henne, för det kändes som att hon bara sa det för att hon var full. Vi säger inte sånt i min familj, och har aldrig gjort, det är liksom underförstått. Det kändes som det värsta jag nånsin gjort mot min mamma. Jag har aldrig kallat henne för någon fult, jag har aldrig svurit åt henne, men jag svarade inte att jag älskade henne tillbaks, och jag känner mig som världens sämsta dotter.

Svacka

Det första jag gjorde i morse, innan jag ens klivit ur sängen, var att jag grät en skvätt. Det bara sköljde över mig igen. Ledsenhet, saknad och en känsla av "livet är så orättvist" och så en massa frågor som dök upp i huvudet... Låg där i sängen och författade ett mail som jag antagligen aldrig kommer att skriva och ändå mindre skicka. Lika lite som jag skulle våga ringa upp och fråga. Problemet är att om jag ringer så pratar vi alltid om en massa annat och innan jag vet ordet av ska vi lägga på och så har jag glömt fråga hälften av vad jag hade tänkt. Är dessutom rädd för att bli avvisad och för att mitt samtal ska vara motsatsen till uppskattat. Det är så svårt att prata om såna här saker på telefon. Inte för att det nånsin är enkelt öga mot öga, men det känns iallafall bättre... Men mina tankar kommer förmodligen aldrig att luftas. Det är ingen idé. Det är redan så kört som det nånsin kan bli... Och ingenting jag skulle ha kunnat säga skulle ha förändrat nånting, och det hade inte heller varit poängen. Jag är bara osäker. På en massa. Men jag är inte säker på att jag vill veta.

Seriefigursögon

Jahapp. Hemma från jobbet idag. Ringde ögonkliniken på NUS och jag fick komma dit idag, de hade visst jourläkare eller nåt. Iallafall så gick jag dit och de droppade först bedövningsvätska i mina ögon för att de skulle kunna mäta trycket i ögonen med nån manick som nuddade ögat i typ en fjärdedels sekund. Riktigt obehagligt. Sen droppade de en muskelavslappnande vätska i mitt vänstra öga och efter typ en kvart så slutade min pupill dra ihop sig, oavsett hur mycket ljus de lyste in i ögat. Sen satt de och bländade mig länge och väl och tittade på min ögonbotten, synnerven, gula fläcken, näthinnan och allt annat gojs man har i ögat genom en lins som fokuserade ljuset från mikroskopet på olika delar av ögat. Beskedet jag fick var att jag, som jag trodde, har en glaskroppsavlossning i vänster öga. Blixtarna jag ser ibland beror på att glaskroppen drar i näthinnan. Men sen sa de att om det inte blir värre så gör man inget åt det, och att det antagligen skulle gå över av sig självt. Men om det skulle börja blixtra mera ihållande eller om det skulle se ut som att det dras ner en rullgardin över synfältet så måste jag söka hjälp akut, oavsett vart jag befinner mig just då, för då har jag troligen en näthinneavlossning och det måste man åtgärda med antingen laser eller en operation. Men jag måste säga att det känns bra att de verkligen undersökte mitt öga ordentligt. Läkaren som undersökte mitt öga konsulterade överläkaren också, så båda tittade på mitt öga och de sa att det troligtvis inte är nån fara, om det inte blir värre som sagt. Och de trodde båda att det skulle bli bättre av sig självt. Jag är ganska ung för att ha den här typen av problem, men det kan börja redan i 20-årsåldern och är fullkomligt normalt. Det händer de flesta, förr eller senare, mer eller mindre.

Så nu sitter jag här med en pupill som skulle kunna ta in hela världen, så stor är den. Påminner rätt mycket om ett spökdjur, faktiskt. Ser värdelöst dåligt på nära håll, och rätt så illa på långt håll också. Så jag kör inte bil mer idag. Men imorgon är jag fit for fight igen, så då åker jag ner till Sundsvall, som det var tänkt.

Ser ni likheten?

Ensam är man

Jag saknar och längtar tillbaka. Hud, värme, närhet, små snarkningar, en famn, läppar mot min nacke, ett skratt, tvåsamhet, en liten Bacon, Vänner, små händer, kyssar, mjukisbyxor, kel och gos...

Orolig

Mitt öga lever ett eget liv. Berättade ju om glaskroppsavlossningar förut, de svarta prickarna man ibland kan se, som är helt ofarliga oftast. Nu har jag en stor en, den ligger precis mitt i synfältet och det är riktigt besvärligt faktiskt. Ser inte alls lika bra som jag brukar göra. Mörkerkörning var sjukt jobbigt. Varenda gång jag mötte en bil blev det som en stor ljusblaffa, en gloria eller vad fasen man nu ska kalla det. Men om jag höll för mitt vänstra öga så såg det ut som vanligt. Skitjobbigt. Och så blir jag lite orolig. Kan ju inte vara så bra att köra omkring så här. Jag har ju faktiskt nedsatt syn för tillfället. Jag ska ringa till Ögonkliniken imorgon och höra vad de säger.

Summering och saknad

Hade en trevlig kväll igår. Åkte ner på Kalles en sväng och pratade lite med Sara. Sen gick jag upp på Singstar-fest hos FG (spöade Jimi i Life on Mars) och efter det gick jag ner på Kalles igen. Träffade ganska mycket folk, lill-Carro bland andra, hon är så söt! Roligt att träffa henne. Fick många komlimanger för den klänning jag hade på mig, bland annat av en av vakterna, en snubbe med dreads, Jimi och så var det nån mer också. Det var kul! Mike skulle kommit ut men han blev sjuk så han stannade hemma. Promenerade hem med Jimi och värmde mig en stund i hans trappuppgång, och sen gick jag vidare hemåt, och det var så jävla kallt! Det blåste. Och jag hade ju klänning på mig, och kappa, men det hjälpte liksom inte. Tur det inte är så långt hem till mamsen...

Om ungefär en timme ska jag sätta mig i bilen och köra ner till Umeå. Det småsnöar lite så det lär ju vara snörök längs vägen. Lite jobbigt men det får lov att gå. Måste ju ner.


Jag känner mig lite ensam, och jag saknar hajn grabben.

Poliser och glaskroppar

2½ timme senare, 900 kronor fattigare, ett par stiliga Eccostövlar samt en resväska rikare.

Jo, och så hände det en grej när jag körde tillbaka från Luleå. Jag blev invinkad i mitt livs första poliskontroll. Nykterhetskontroll. Polismannen tittade på mitt körkort och konstaterade att det är precis 2 år sedan jag fick mitt körkort, och på måndag är min prövotid över. Iallafall, jag fick blåsa, och jag var inte full, så jag fick köra vidare. Tjohoo!

Jag tror att jag har en glaskroppsavlossning i mitt vänstra öga. Det är väldigt vanligt och oftast helt ofarligt. Ni har säkert varit med om det också, ni vet när ni upplever att ni ser svarta eller gråaktiga små prickar eller ränder, som i själva verket sitter i själva ögat? Men jag upplever att det dessutom liksom blixtrar till i vänstra kanten av mitt synfält rätt så ofta, och det kan vara ett tecken på att glaskroppen drar i ögats näthinna och i värsta fall kan det uppstå en reva i näthinnan och det är inte bra. Men det går oftast att laga med laser. Ska ringa och prata med rådgivningen på Ögonkliniken på NUS på måndag. Höra om de tycker att jag ska kolla upp det här. Är ju ganska beroende av min syn i jobbet, och på vägen mellan alla butiker...

Jag tror jag ska lägga mig och vila lite. Jag har ont i huvudet.

Vad skulle man ha hittat på?

Men åh..!

Vad ska jag hitta på nu då? Jag var ju pepp på att kanske till och med gå ut ikväll. Men nej, då ska det gås på släktmiddag och skräp... Skämt åsido, klart jag förstår att de vill träffa familjen då hon bara är hemma ett par dar, men trist för mig.

Får väl försöka hitta på nåt annat då. Borde försöka få tag i lill-Carro. Vore så grymt roligt om jag kunde ha åkt ut till hennes brorsas små gullegrisar och tagit lite bilder. Kan inte skriva här vad det är för sorts gullegrisar, eftersom det är en överraskning för en person, och jag vet inte om personen i fråga läser här eller inte.

Om jag skulle ha åkt till Luleå och köpt de där Ecco-stövlarna?

Att sova

Ska alldeles, alldeles strax krypa ner och blunda i några timmar. Hade hellre varit nån annanstans och krupit ner, men nu är jag här. Får väl helt enkelt finna mig i att sova själv. För det är inte sällskap som är grejen utan det specifika sällskapet. Och så stor förändring är det ju inte, har ju sovit själv i stort sett alla nätter sen den där helgen i början av november, och långt före det också för den delen. Det är väl mera så att förut så fanns tanken på att man skulle KUNNA sova tillsammans ibland, fast nu känns det jävligt avlägset, nästintill omöjligt. Rent fysiskt så visst skulle man kunna, men det lär inte hända.

Anywho. Läste ut min bok igårkväll, så jag har ingen aning om hur jag ska kunna somna inatt. Jaja. Är väl lika bra att ta den berömda tjuren vid de berömda hornen...

Mjau-fredag

Fredag. I Piteå. Ska knalla ner på stan för en lunch på Krokodil tillsammans med goda vänner. Har jobbat undan en del. Ska bara skriva ett mail till och sen göra mig i ordning och promenera iväg.

Mjau!

Samma, fast annorlunda

Inget är annorlunda, ändå är allt helt annorlunda. Känslorna är desamma och det känns inte som att de kommer att svalna, men på nåt sätt är det ändå lättare nu. Kunde jag ändra på saker och ting, och kunde jag ordna så att det fanns en chans att pröva om det skulle funka, så lätt - jag skulle göra det utan att blinka, tror jag. Men man måste ju se till hur saker och ting faktiskt är, och det var väl kanske inte min tur - hans tur - vår tur, den här gången. Men visst fasen känns det bittert, det tänker jag inte sticka under stolen med...

Men det viktiga är ändå att nu känns det inte som att jag håller på att gå i tusen bitar längre. Känslorna är samma som sagt, men de ligger tryggt inbäddade, i säkert förvar, och de tar inte över allt annat som de gjorde förut. Jag känner mig lättare till mods, och jag kan sova på nätterna. Jag grubblar inte på samma vis längre, utan jag minns istället. Jag minns och ler, istället för att minnas och rasa ihop i en hög på golvet...

Gäspeligäsp

Jag tror min räknare på nåt sätt kopplat upp sig mot blogger centralt eller nåt (kanske inte ändå, då skulle det nog vara fler träffar, men nåt skumt är det iallafall), för några dryga 2150000 besökare har jag inte haft. Så nu har jag bytt räknare igen, och startat den från 5000, för när den första kejkade ihop hade jag typ 4500, och sen fick jag lite drygt 500 träffar med den andra innan den fullständigt gick balobas.

Så nu håller jag tummarna att det löst sig och att den nya räknaren håller sig i skinnet.

Har jobbat i Luleå idag. Jag är jättetrött, jag kände det när jag körde hem. Skitjobbigt med mörker, slask och blöt, svart asfalt. Så nu ska jag lägga mig och vila en stund.

Vila, min fjäril

Det har huserat en enorm fjäril i mitt bröst en tid nu. I början var den väkommen, med sina klara färger och oberäkneliga sätt att överraska och glädja mig genom att bara finnas där, helt oväntat. På sista tiden har den fladdrat med sina stora, söndertrasade vingar dag som natt - den distraherar mig på dagarna och stör min sömn om nätterna. Den är en ondskefull parasit. Den är giftig och den klöser mig och infekterar allt den kommer åt. Den har hindrat mig från att ringa (vilket var bra till en början - men sen blev det nedbrytande) och den har livnärt sig på min osäkerhet, mina rädslor och min saknad. Idag struntade jag i fjärilen och ringde iallafall.

Jag ringde av rätt anledning. Hade jag ringt för en vecka sen hade det förmodligen bara gjort saker och ting värre, men inte nu, tror jag iallafall. Inget långt samtal, men tillräckligt för att stilla min fjäril. Fick en del svar jag behövde och nu känns det bättre. Inte bra - det kommer nog ta riktigt länge innan det känns helt bra - men bättre. Vi kommer nog inte att höras på ett tag. Han kommer inte ringa på länge, och jag kommer nog inte heller göra det. Det räckte så bra med det samtal vi hade nyss.

Det känns bättre. Visst att jag fick gråten i halsen, men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur spänd jag varit inför detta samtal. Jag var beredd på att få höra det absolut värsta jag kan tänka mig; att han inte ville att vi skulle varken höras eller ses mer (mycket, mycket värre än om han skulle säga att han träffat nån annan, fast det skulle så klart vara jobbigt det med). Men båda de farhågorna slog han undan, och försäkrade mig att det ville han. Ser fram emot en natt utan grubbel.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig

Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig

För Sent För Edelweiss - Håkan Hellström

Rädsla

2167741 - min räknare är psykotisk.

Är i Piteå nu. Ska till Luleå imorrn. I helgen - jag vet inte. Det beror lite på.

Satt med telefonen i handen idag. Med tummen på "ring". Men jag ringde inte. Jag är rädd för att bli avvisad. Rädd för att jag ska säga nåt korkat. Rädd för att få höra nåt jag inte vill.

Regression

aZzå Så HäR zkUlLE mIN blOgG vArA FoRmULERad om ja VA 15 åR oCh Hängde på lunArZTOrm... *smaJL* KANZKe e TuR aTT mAn äNDå växER upP, äVEN OM aTT bLi vUXeN föR mångA e DE LäzKigAzTe ZOm finnZ... *smAJl* siTtER här oCH fUNdeRar På om jA ZkA rInGa De DäR zaMTALET LR oM Ja ZkA LåTA BLi... *SMaJL* Är Både RäDD och InTE......... *SmajL* SkuLle bara viLjA HöRA va zOm GöRZ och HUr DE måz... *SmaJL* En mäRklig ZAk mEd aTT BlI vUXen e aTT Ett ZåRAt hjäRtA KänNz PreCIz LiKAdANT ZOm DE GJOrdE näR Ja Var fEMTon... viZza zakEr kaNZKe aldriG FörändRaZ!?!?? *kjamar*


Regression: När man gör en regression så går man tillbaka till en tidigare erfarenhet. Ofta i syfte att läka en traumatisk erfarenhet man bär med sig. Antingen från ett tidigare liv eller från en annan tidpunkt i livet.

Lunarizer

Onsdagstrött

Hade lite svårt att somna igår. Låg och läste istället. När klockan var över 01 tvingade jag mig själv att släcka ljuset. Sen låg jag och funderade ett bra tag. Lär väl ha somnat så småningom, för i morse när klockan ringde kände jag mig iallafall inte utvilad, och jag hade gärna fortsatt sova en timme till eller nåt. Så nu har jag diskat undan, ifall jag stannar i Piteå till på söndag, och nu ska jag packa lite och slänga i mig nåt ätbart. Sen sätter jag mig i bilen och kör till Piteå. Är så trött...

Vill stänga av

Idag kom det tillbaka. Satt i flygplanet med alldeles för mycket tid att tänka. Mindes saker som sagts, inte löften i ordets rätta bemärkelse, utan sånt som lät lovande för en eventuell framtid. Och sen tänkte jag på hur situationen är nu, och att jag inte ens vet om vi kommer prata med varann, eller om vi kommer ses, eller om ens viljan finns från andra hållet - att prata eller ses mer...

Jag fick tvinga mig själv att inte tänka tankarna fullt ut, kan ju inte sitta och gråta på planet. Så jag pressade tillbaka tårarna som var på väg, och skärpte till mig, helt enkelt. Det här hände kanske 2-3 gånger mellan Bromma och Umeå. Helvete.

Jag försöker vara saklig och att inte känna efter så mycket. Jag försöker lämna och gå vidare. Jag försöker att inte tänka på allt som var som inte finns. Jag försöker att inte tycka om. Hur fan gör man?

Landat

Vill börja med att säga att jag faktiskt skrev ett inlägg igår kväll, när jag satt på tåget, men eftersom jag har Tele2-uppkoppling så gick det sådär att publicera den. Tele2 funkar inte optimalt i de norrländska urskogarna, om vi säger så.

Anlände till Göteborg ganska precis klockan 11 idag. Mötte upp med de andra coacherna på Femman och gick och lunchade och sen vidare till kontoret. Satt och klippte och klistrade hela eftermiddagen och när klockan var ungefär 16 var vi klara, och hade 4 collage med trendinfo - färdigt att scannas in och distribueras till våra butiker. 18.40 lyfte mitt plan från Landvetter, mellanlandade på Bromma och sen åkte vi uppåt, och jag var hemma i lägenheten i Umeå kl. 22.

Jag mår piss. Mest fysiskt. Tror det kan vara nåt jag ätit. Hoppas det iallafall. Sen har jag förbannat ont i ryggen. Har haft det hela dagen. Om det inte blir bättre måste jag nog gå till en läkare eller en naprapat eller nåt. Ska kolla upp om vi har nåt TryggRygg-avtal med nån i Piteå, så kanske jag kan gå till nån där, kanske på fredag.

Träna?

Jag har kollat upp lite om vad som gäller med träningskort och friskvårdsbidrag från jobbet. Om jag skulle köpa ett årskort på IKSU här i Umeå skulle årskostnaden uppgå till 5280kr (440 kronor per månad om man betalar via autogiro, absolut billigaste alternativet för att få ett Guldkort - ett krav för att kunna träna på andra orter med samma kort). Då binder jag upp mig för ett år. Av de pengarna skulle jag få tillbaka 1200 från jobbet. Det innebär en årskostnad på 4080 kr/år (340 kr/månad). Det är ändå rätt så överkomligt, med tanke på att jag kan träna på alla CMS-anslutna gym och träningscenter. Det innebär alla orter där jag har butiker utom Ske-å, plus en massa andra svenska städer och ett gäng andra länder. Det enda jag måste göra (förutom att träna) är att se till att förnya mitt Travel Pass minst en gång i månaden, på mitt hemmagym IKSU. Skulle jag flytta från stan kommer jag ju ändå passera här nån gång då och då, så då kan jag ju förnya mitt Travel Pass när jag passerar. Och när året gått så kan man ju skaffa sig ett medlemskap i ett gym som ligger på den nya bostadsorten.

Jobbmåndag

20.58 går mitt tåg ikväll. Är framme i Göteborg vid 11 imorgon. Jag ska ta en promenad ner på stan strax, tror jag. Handla lite fler plastfickor till min almanacka. Det är min plan. Borde kanske handla nåt att äta på tåget också. Kanske kan göra mackor att ta med mig. Så plastfickor och lite mat, det är dagens uppdrag. Men först ska jag äta lite och ta en dusch.

Sen tror jag att jag ska fixa med lite pappersarbete.

Vela vela veehela

Nu har jag börjat på samma mening 4 gånger. Beslutsångest.

Jag tror jag gör en för stor grej av att höra av sig. Jag analyserar fram och tillbaka när det egentligen bara handlar om ett telefonsamtal. Jag antar att jag är rädd för att bli avvisad, även som vän. Sen är det ju faktiskt så att det är lika många siffror i mitt nummer som i hans (som en vän till mig brukar påpeka), så det är precis lika lätt att ringa till mig som till honom.

Tänker ibland på att saker som sas när vi pratades vid ändå lämnade öppet för att känna varandra sen. Så egentligen kanske det är dumt att bryta helt så här? Eller så är det skitsmart. Jag vet inte. Det kanske är nödvändigt. Jag vet inte. Jag vet inte alls.

6 veckor framöver

Så här ser mitt liv ut. Tur jag gillar mitt jobb. Men pröva försöka kombinera det med ett privatliv. Om ni ser hur det skulle kunna funka kan ni väl skicka en kommentar eller nåt. Jag kan behöva lite pepp på den fronten just nu.

• Vecka 4: Måndag - Nattåget till Göteborg, flyg till Umeå på tisdagkväll, onsdag kör jag till Piteå där jag jobbar, sover i Piteå och jobbar i Luleå på torsdag. Helgen spenderas antingen i Piteå eller Umeå.
  
• Vecka 5: Måndag jobbar jag i Ö-vik och sen kör jag vidare till Sundsvall. Tisdag, onsdag, torsdag jobbar jag i Sundsvall och kör upp till Umeå på torsdagen. Fredag kväll tar jag flyget till Göteborg för att hälsa på Urban.
  
• Vecka 6: Måndag tar jag tåget från Göteborg till Varberg. Tisdag tar jag nattåget till Östersund. Torsdag åker jag till Umeå, mest troligt. Eventuellt åker jag till Stockholm över helgen för att bland annat gå på Debaser Medis och hänga lite med sköna människor.
  
• Vecka 7: Måndag jobbar jag i Stockholm, tisdag tar jag tåget till Falun, onsdag åker jag via tåg och flyg upp till Umeå igen. Torsdag jobbar jag i Umeåbutiken. Umeåhelg.
  
• Vecka 8: Flyger ner till Stockholm på måndag morgon. Jobbar i Farsta hela veckan, flyger till Umeå på torsdag kväll. Helgen blir i Umeå, tror jag.
  
• Vecka 9: Flyger och tågar till Uppsala på måndag morgon. Jobbar i Uppsala Gränby hela veckan, flyger hem på torsdagen. Umeåhelg?

Att vilja och inte

Nyss hemkommen efter att ha suttit på Göteborg i 6 timmar. Bit för bit och en massa Yatzy och nåt slags posh frågespel. Jag tror vi börjar vara igenkända som stammisar på söndagarna. Idag fick vi ett fat med gelehallon, bara sådär.

Idag är en lite jobbig dag. Jag har verkligen fått hejda mig från att ringa idag. Kanske det inte skulle vara hela världen ifall jag gjorde det, men jag vet inte vad jag skulle säga, och jag vet inte heller om det skulle vara välkommet att jag ringde.

Jag misstänker att det här kan bli en sån där kille som jag aldrig kommer över helt, ungefär som det är med Peter. Det blev också kvävt i sin linda, och jag tror det är det det handlar om. Man hann inte se några dåliga sidor, allt var bara spännande och fint. Visst, jag går inte omkring och drömmer om Peter längre, men minnena jag har är glorifierade och idealiserade. Han kommer alltid att vara den han var då, i mina minnen. Även om jag inte finner honom attraktiv nu, eftersom han inte är samma person längre. Men jag kommer nog alltid att vara kär i den han var då.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag är kär just nu, men jag skulle nog inte ljuga om jag sa att jag var på god väg att bli det. Det är svårt att tvingas bromsa upp såna saker. Vet inte ens om det går. Men jag försöker.

Skulle vilja berätta för honom att jag kommer till hans stad, men jag är rädd för att han inte skulle bry sig. Eller att han helt enkelt inte vill att vi ska ses. Men som Des sa, vill han inte det så behöver jag ju inte fundera mer. Då är ju saken ganska klar. Och visst, det vore väl skönt att få den brutala sanningen kastad i ansiktet så att man kan släppa allt och bara gå vidare, men samtidigt så vill jag ju inte att det ska vara så. Skräp.

Drömmar

Jag tycker jag hanterar situtionen rätt bra. Visst - jag är ledsen och det värker stundvis i kroppen bara för att det känns så jävla surt att 57 mil är avgörande för om man ska vara glad eller ledsen. Men generellt så har jag väl hämtat mig. Jag gråter inte längre och jag kan träffa mina vänner och ha roligt utan att diskutera matters of the heart och skulle ämnet komma upp så fixar jag att vara saklig och inte gräva ner mig. Det är ändå bara en vecka sen det blev bestämt att vi skulle lägga ner "verksamheten", så jag tycker det funkar ganska bra. Jag har inte hört av mig och inte han heller. Det känns konstigt och det tar emot. Flera gånger om dagen kan jag känna att "det måste jag berätta för..." men det kan jag ju inte göra. Inte som det är nu iallafall.

Man kan väl säga att så länge jag är vaken hanterar jag situationen bra. Inatt drömde jag dock att vi sågs av en slump. Situationen var likadan som den är i verkligheten, men vi sågs som sagt. Vi pratade om hur saker och ting är och kom fram till precis samma saker som vi kommit fram till redan, att det inte funkar. Men trots det så drogs vi till varann och spenderade natten tillsammans för att sen skiljas åt i vemod och sorg dagen efter.

Varför gör hjärnan så här? Jag blir ju så ledsen. Om ni visste hur sällan jag drömmer nåt jag kommer ihåg... Och när jag då väl minns drömmarna så måste det bli saker som jag bara blir ledsen av. Fast det var fint också, men det gör nästan ännu mer ont.

Jag vill...men nej

Just nu vill jag bara plocka upp telefonen och slå det nummer jag undermedvetet memorerade i samma sekund som jag raderade det. Inte för att jag vill säga nåt särskilt, utan bara för att prata lite, höra den rösten som nästan alltid har ett litet skratt på lut. Prata om ingenting.

Saknar.

Lite senare

Nog har man kanske lite för lite att göra..? TV3 visar ett marathon med den ganska värdelösa serien Crowned. Det är mammor och och döttrar som i par försöker vinna en skönhetstävling. Riktigt kasst. Men jag kollar. Kommer nog spendera hela dagen och kvällen framför TVn. Ska strax fixa lite mat, men det tar ungefär 10 minuter, så det slukar ju inte nån större del av dagen direkt.

Egentligen är det ju perfekt att gå ut på fredagar. Då har man hela helgen fri att bara vila upp sig inför måndagen. Går man ut på lördagen finns ju alltid en risk att man kanske är bakis på söndagen och då blir det inte riktigt samma vila.

Oj! Mammorna började nästan slåss!

Lördag igen

När ska snuvan ge sig? Jag är less.

Hade som sagt en riktigt rolig kväll igår. Idag är jag lite trött i ögat, så nu ska jag nog slå på TVn och kolla om det är nå bra på den, och är det inte det ska jag nog slå på en film (kanske Amelie?) och ligga och mysa i soffan och njuta av att jag inte behöver gå ut i blåsten utanför...

Grym kväll

Har haft en skitbra kväll. Scharinska var jätteroligt och Nikolaj var bra. Ebbot var också bra, och sen, när han DJ-ade så spelade han jättebra musik. Det var skoj. Jag och Des hade en jättebra kväll och det var riktigt skoj att vara ut bara vi två. Jag tror att hon hade roligt också, det kändes så. En riktigt bra kväll.

Hur som, lite att tänka på. Så jag ska tänka. Kanske inte ens finns nåt att tänka på. Men Uppsala flyttar inte på sig så mycket...

Come fill up my senses...

Annie's Song - John Denver

Ödet har humor

Nu verkar räknaren ha återhämtat sig. Back to normal. Undrar om den fick spel för att jag skriver så många inlägg? Hursomhelst, är hemma i Umeå nu, kom precis hem. Ska strax gå ner på hörnet och hämta en pizza jag beställt. Sen ska jag ta en dusch och sen åka och hämta Des. Ikväll blir det Scharinska och några öl, och så Nikolaj och Ebbot förstås. Nu måste jag gå ner och hämta pizzan. Sen ska jag berätta om ett sammanträffande som jag var med om idag. BRB.

Som ni kanske förstått ha mina löst planerade resor till Uppsalatrakten ställts in på obestämd tid. Men livet är bra roligt ibland. Februari månad kommer jag inte att vara hemma mycket. Till att börja med ett besök i Gbg och sen Varberg, och Östersund, veckan därpå Stockholm, Falun och Umeå. Sen ombyggnad i Stockholm hela vecka 8. Och gissa var jag ska på nyöppning hela vecka 9?

Har du gissat det än?

Uppsala förstås. Mycket märklig känsla. Måste nog fundera lite på det. Ska man höras av eller ska jag låta bli att säga att jag ska vara där? Nu måste jag åka och hämta Des. Duschen får jag ta efteråt, pizzan drog ut på tiden...

Mjau!

2140388

Min räknare måste ha fått ett tuppjuck. 2140000 personer har knappast hittat igen min blogg sen i förrgår. Och har de det....Hmm. Ja. Mycket märkligt i såna fall. Jag orkar inte riktigt bry mig, den får vara knäpp. Det är lite kul ändå, att se vad den hittar på.

Igår var jag som bekant i Skellefteå och jobbade. På vägen dit fick jag ett glädjande sms från H att "middagsdejten" var ON igen (ingen dejt-dejt dock, jag är inte alls redo för såna grejer och vore jag det skulle jag vara rätt så fel ute om jag satsade min pott på H :) Jag misstänker att hans livskamrat skulle misstycka). Han hade flaggat kvällen innan att vi nog inte skulle hinna ses för han skulle eventuellt vara tvungen att jobba istället, men nu blev det inte så och då blev jag genast mycket gladare. Så vi sågs vid fem, gick och käkade och sen gick vi på Nodo och satt där med en latte och lite mörk choklad, och jag lämnade av honom utanför hans lägenhet runt 22-tiden. H är bra. Jag trivs i hans sällskap, och jag blir glad. Hans fru hade frågat vem som styr samtalet när vi ses, eftersom vi båda pratar så mycket. Det tyckte jag var jätteroligt, för jag har aldrig uppfattat mig som en som pratar mycket. Det måste ju ha att göra med att jag trivs i sällskapet och känner mig trygg i att jag vet att han tycker jag har vettiga saker att säga. Hur som helst, Jag hade en riktigt trevlig kväll, och det kändes riktigt tråkigt att den tog slut så fort.

Sen hade jag lite tid att fördriva tills Mike slutade jobba vid 00.30, så jag ringde Jimi och kollade vad han gjorde. Han låg på soffan och kollade polisserier, så jag åkte dit en sväng och joinade honom ett par timmar. Sen hämtade jag upp Mike och så åkte vi ut till Svennebyn. Väl ute i stugan drack vi ett par öl och satt och surrade, och vid 4 var det dags att runda av så jag tror att jag somnade vid halv 5 i morse kanske. Och jo, förresten, anledningen till att jag inte sov hos mamma som jag brukar göra är att hennes man har varit sjukskriven i nästan ett halvår och har jättedåligt immunförsvar, och han opererade sig i halsen i onsdags och får inte utsättas för infektioner, och jag har ju som bekant varit sjuk i över en vecka. Är fortfarande snuvig och kraxig.

Det var en bra kväll.

Saknar

Idag är en tyngre dag. Igår hann jag inte tänka så mycket och när jag tänkte var det mest positiva saker (för att jag inte fattar bättre). Idag vaknade jag med en saknad liggande som en sten i bröstet. Och så vet jag att jag har 2 timmars bilkörning framför mig innan jag börjar jobba, det vill säga hur mycket tid som helst att tänka... I bilen ligger dessutom 2 skivor med musik som är jättebra men som jag inte kan lyssna på utan att tänka på personen som jag fått dem av.

Nu måste jag verkligen göra mig i ordning. Måste åka om ungefär 20 minuter.

Nytt ord: fissurer

Idag har varit en gråtfri dag. Än så länge iallafall. Men det som är så dumt är att jag tror det är för att hjärnan har valt att glömma bort viss information. Även kallat att förtränga saker. Jag menar jag veeeet ju hur det ligger till. Men hjärnan freestylar lite och hittar på en massa dumma tankar. Till exempel: kom på mig själv med att sitta och författa ett sms i tankarna, precis som jag skulle ha formulerat mig innan vi talades vid i söndags. Det här är det svåraste i hela processen. När den första smärtan gått över och man börjar finna sig i situationen och man tror att "nämen nu kanske jag har börjar lägga det bakom mig". FEL! Det här är bara den första fällan av många som en person med lite heartbrake riskerar att trilla i. Men inte den sista.

Andra saker: Idag hade vi regionmöte med jobbet. Det gick bra, men man är inte van att bara sitta still och lyssna. Lyckades ändå hålla fokus ganska bra.

Var hos tandläkaren också och var förberedd på en massa hål, dyra räkningar och stressade och läskiga tandläkare och tandsköterskor. Döm av min förvåning när sköterskan var jättegullig och lite mammig, och tandläkaren var ungefär den sötaste, lilla tandläkarfarbror man kan tänka sig. Jag vet inte riktigt vilket land han kom ifrån, jag skulle nog gissa på Iran eller nåt sånt, och han bröt lite när han pratade, vet inte varför jag tog upp det ens, egentligen helt irrelevant. Han var den bästa tandläkare jag varit hos i vuxen ålder. I normala fall brukar jag ligga och hålla ett krampaktigt tag i armstöden på tandläkarstolen, men idag var jag helt avslappnad. Han var jättepedagogisk och omtänksam och frågade hela tiden "om det gick bra" och berättade vad han skulle göra och hur det kunde kännas. Jag fick även veta att jag har väldigt djupa fissurer (tandläkarspråk) som på vanlig svenska betyder gropar i tuggytorna på tänderna. Men jag hade inte ett enda hål, trots att det är 3½ år sedan jag var hos tandläkaren senast. Tjohoo!!

Sen tecknade jag ett tandvårdsabonnemang, så nu betalar jag en fast summa per år och sen har jag i princip alla undersökningar, behandlingar och allt under tre års tid avklarade (ända fram till den 14e januari 2012). De kommer kalla mig till kontroller och sånt. Jag räknar med att få behålla mina fina tänder ett tag till genom att teckna mig för den här tjänsten. Jag betalar 80 kronor i månaden men det tycker jag lätt att det är värt.

Sen har jag suttit och msn-at med lillebror ett tag. Han har lite bekymmer på tjejfronten. Det var ganska skönt att få fokusera på nån annans problem istället för att gräva ner mig i mina egna. Tråkigt dock att han ens har bekymmer. Han förtjänar bättre. Världens bästa lillebror.

...and take me through the day

Jo, jag tänkte bara avsluta dagen lite. Idag har jag varit hemma och jobbat, och hemmavistelsen var välbehövlig. Känner mig mer rustad att jobba. Känns inte som att jag behöver vara rädd för att brista ut i gråt om jag får fel fråga. Som jag gjorde i måndags. Jag kan till och med lyssna på finstämd kärleksmusik utan att jag bryter ihop. Så därför tänker jag dela med mig av den här fantastiska låten som ni alla redan hört en miljard gånger, ungefär. Den som gissar rätt reklam vinner en kram.

Fool me into believing
I don't care if your deceiving me
Before I go I need to be
Something more than the skin and bones you see

'cause everywhere I go
Everywhere I've been
And everywhere I'm going to
I only go with you

Jesus, Walk With Me - Club 8


Ps. Imorgon måste ni tänka på mig vid 11.20. Ska till tandläkaren. Me not like.

Nr.53

Slängde precis en blick på antalet inlägg hittills i januari och jag är uppe i 52. Om ni sen betänker att det är den 13e januari idag så kan man med enkel kortleksmatematik lätt räkna ut att det är 4 inlägg om dagen. Shit pommes. Jag har inte så mycket att göra, men jag har desto mer jag behöver få ur mitt system så ni får helt enkelt finna er i att det bloggas mer än frekvent. Det är egentligen sånt här min blogg är till för. De flesta av er råkade bara börja läsa när mitt liv var lite mer bekymmerfritt. Just so you know.

Men jag kan ju då tillägga att just idag så har bloggen haft avsedd effekt, tillsammans med musik och glada tillrop från vänner. Dagen hade en tung start, tårkanalerna har fick sig en genomsköljning eller två idag också. Just nu går det lite mer uppåt. Men jag vet hur jag funkar. Kurvan kommer givetvis inte peka spikrakt uppåt hädanefter. Det kommer vara toppar och dalar, antagligen djupa dalar, men så småningom kanske det jämnar ut sig lite, förhoppningsvis i den övre delen av skalan.

Oj, nu börjar Sheer Genious, skitroligt prgram om frisörer som tävlar. Bajbaj!

Process

Jag gör alla grejer man brukar göra när man bryter upp. Förutom det uppenbara (gråt och ledsenhet och grubbel) så har jag betat av i princip allt på listan, utom att fixa ny frisyr och skaffa en tatuering, men det gjorde jag ju strax innan så det kanske räknas.

Jag har:

• Sökt nytt jobb (två för att vara exakt)
• Sökt ny bostad (funderar på att byta stad)
• Beställt nya kläder (bränna pengar även kallat)
• Lyssnat bara på sånt som gör mig gladare
• Glömt bort att äta - inte hungrig
• Sovit dåligt
• Msn-at med folk jag inte brukar msn-a med = ofarlig bekräftelse
• Pratat i telefon med människor som bryr sig om mig
  

Jag har inte:

• Re-boundat
• Lyssnat på ledsen musik och grävt ner mig ytterligare
  

Jag har också hörts ganska frekvent med HS. Har bestämt mig för att jag troligen behöver saker att se fram emot i vår. Så jag tänker se till att Arvika blir av, för det ska iallafall inte hänga på att jag bangar att jag inte åker dit. Det måste i såna fall bero på att de inte åker dit. Ska nog dra en repa upp till Piitstan på torsdag när jag ändå är i Skellefteå, och då ska jag träffa HS och gå ut o käka lite. Mycket roligt förresten att HS är en sån synthpopare. Det tar fram en sida hos mig som jag inte vädrat sen...evigheter (minns inte ens när). Skulle nog gissa på i början av 90-talet, men jag har ingen aning.

Jag menar, vem blir inte glad av det här?

But don´t forget,
it takes a lot to change
It´s hard to rearrange
The modern process

I know it´s hard
Leaving all your memories behind
But you´ve got to try
To change your mind

Process - Elegant Machinery (1991)

Testa lite

Jag gillar verkligen mitt jobb. Så då kan man ju fråga sig varför man söker annat? Kanske bara för att se hur långt man tar sig i processen. Se om man har nån chans. Är väl också en form av bekräftelse på att man duger. Nåja, jag har inte TÄNKT byta jobb, om det nu inte är så att jag får ett grymt erbjudande nånstans ifrån. De jobben jag skickat ansökningar till är liknande jobb med mycket resor där med, så de är väl inte bättre för min livssituation än det jag redan har. Vill bara se hur långt jag kan ta mig.

App-app-app!

När man är med om såna här saker som jag nästan uteslutande skriver om för tillfället blir det mer och mer uppenbart att trots att man är vuxen är man inte särskilt smart. Eller man kanske är smart, men man lyssnar inte på sitt förnuft. Man är oförnuftig, helt enkelt. Kom på mig själv med att tänka "men vad skulle det göra för skada om jag addade honom på Facebook igen? Jag behöver ju inte höra av mig...". Svaret är: Hur mycket skada som helst. Jag skulle antagligen titta in på hans sida 140 gånger om dagen, bara för att....jag vet inte ens varför.

Därför är det här med regler bra. Måste bara försöka hålla mig till dem också.

Tomt inuti

Okej. Inatt fick jag sova. 10 timmar drömlös, välbehövlig sömn. Jag känner mig tom. Jag är fortfarande ledsen. När jag skriver det här känner jag hur tårdepåerna fylls på, men jag tvingar dem tillbaka. Jag kan inte låta det här ta över allt. Men den här tomheten, den fanns inte förut. Vet inte om den är ett resultat av sömn eller tid, eller om det bara är oförstånd, eller förvirring. Men det känns så tomt.

Jag saknar att ha möjligheten att ringa, eller skicka ett sms. Jag saknar den där rösten. Jag saknar pratet om ingenting och jag saknar att skratta åt samma saker. Jag är så ledsen för att detta inte finns längre. Fast det som nästan är värst är att jag tror att det skulle kunna finnas, jag vet ju att vi tycker om varandra och vi är ju egentligen samma personer som vi varit hela tiden, men det blir för jobbigt. Det var för jobbigt redan som det var, och nu, med facit i hand skulle jag nog gå under om jag höll kvar kontakten. Jag skulle nog inte kunna släppa taget och jag skulle "sluta leva". Jag skulle leva i väntan på att få höra rätt saker, och jag skulle vänta, och vänta, och vänta. Och jag skulle förlora mig själv, tappa min självkänsla.

Jag har satt upp en gräns för mig själv, en viss tid som det måste gå innan jag får höra av mig på något sätt. Nu kanske ni tycker att det verkar dumt, med regler och sånt. Men jag tror verkligen på det här. Om jag hör av mig innan dess kommer det att vara av fel anledning. Om jag känner att jag vill höra av mig men av fel anledning när den här tiden gått kommer jag förlänga tiden. Jag har redan brottats med lusten att höra av mig. Särskilt idag, när det känns lite (bara lite) lugnare känslomässigt. Jag invaggar mig själv i nån sorts falsk trygghet. Att jag nog hanterar det här ganska bra. Men jag vet ju att det inte är så. Jag vet.

Jag upptäcker att jag suckar ungefär vart tredje andetag, och det inte bara för att jag är jättesnuvig fortfarande, utan bara för att det känns så tungt. Tomhet består väl egentligen av ingenting, men den här tomheten är fysisk, den är smärtsam och det känns som att den expanderar och snart är för stor för min kropp. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Det enda sättet jag känner till att få utlopp för den är att låta tårarna komma. Fan.

Instabilare än nånsin

Jag fattar inte att jag inte är trött. Två timmar i natt och 2 powernapar på kanske 20 minuter vardera, på planet.

Jag är inte stabil just nu. Så fort nån kommer med en omtänksam kommentar börjar tårarna rinna. Ett sms från en vän sände mig ut i hulkande gråt. Jag önskar att jag inte var ensam just nu. Sällskap hade varit bra. Bara att ha nån i rummet. Som kan krama om mig när det brister. Det låter som att jag blivit av med nån nära anhörig och så är det ju förstås inte. Men det känns som att jag förlorat nån. Nån som jag verkligen bryr mig om.

Det här är ju inte det enda som tyngt mig, och när sten läggs till börda blir det till slut väldigt tungt. Kanske är därför jag reagerar så starkt också. Har inte agerat ut de andra grejerna, så det kan nog ligga nåt i att det blir lite för mycket nu, det rinner liksom över...

Räddaren i nöden

Jag känner mig som vågbassängen i Ansia Badpark i Lycksele. Ena stunden går vågorna höga, i nästa är det inte en krusning på vattenytan, för att några sekunder senare storma som under orkansäsongen i Mexikanska Golfen. Det är lite ebb och flod över mina känslosvängningar för tillfället. Just nu är det ebb. Men för en stund sen skulle jag kunnat översvämma hela New Orleans.

Det finns förresten en sak som kan hålla mina tankar på annat. Betapet.

Hemma

Det första som hände när jag kom fram var att jag fick frågan om jag var sjuk, och det är jag ju, febern är förresten tillbaka, och när jag berättade att jag varit sjuk hela helgen så sa hon; "Ja, det var antingen det eller så har det hänt nåt". Då brast det för mig. Jävligt oproffessionellt men vad fan ska man göra. Jag kan inte stänga av och på som en maskin. Glad att jag skippade sminket i morse.

På sätt och vis förstår jag inte varför jag är så ledsen. Det var ju så kort tid och vi har ju inte lovat varandra nåt. Men sen förstår jag precis. Allt jag vill ha tillsammans med någon hade jag när vi sågs. Vi skrattade, vi pratade, vi tyckte lika om mycket men långt ifrån allt, jag var trygg nog att bara vara jag, och slappna av. Plus en massa andra fina, små detaljer som jag väljer att behålla för mig själv. Jag gick händelserna ordentligt i förväg och såg en potentiell framtid som jag inte vågat tro fanns för mig, och det kändes plöstligt inte orealistiskt eller skrämmande. Jag vet inte om jag sörjer ett förhållande för jag vet inte om man kan kalla det för det. Det jag sörjer är nåt annat. Dels alla saker jag räknat upp ovan, men framför allt sörjer jag nog att ha möjligheten att kunna ta reda på om min känsla var rätt.

Jag var beredd på att utforska mina känslor, och jag misstänkte att de kanske var starkare än jag ville erkänna. Men jag var inte beredd på att de känslor som var positiva och glada och lyckliga skulle bli precis lika starka, men åt andra hållet. Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag känner.

Självklart idealiserar jag situationen för tillfället, jag kommer säkert att kunna se klarare på det här vad det lider.

Men just nu vill jag bara sluta känna.

En lättnadens suck...

Sådär. Bokat returbiljett i eftermiddag och avbokat hotellrummet. Jag får sova hemma inatt. Jag behöver inte sitta ensam på ett hotellrum med mina tankar. Nu känns dagen mer hanterbar. Jag är hemma vid 17.30.

På högvarv

Jag kan inte sova. Eller jag har sovit, men jag somnade kanske vid 2 och jag vaknade 4. Hjärnan jobbar för fullt och jag kan inte koppla bort, koppla av. Försöker låta bli att tänka men jag vet inte hur man gör.

Kan inte sluta tänka att avståndet bara var ett svepskäl. Egentligen spelar det ju ingen roll om det är avstånd, avsaknad av känslor eller vad nu anledningen råkar vara, men det skulle vara skönt att veta att det var känslorna som saknades, att det inte bara var att avstånden är för stora. Men å andra sidan, hade känslorna funnits där vill iallafall jag tro att då hade man kanske hittat ett sätt. Då kanske man hade stått ut med att det varit jobbigt att vara på skilda håll. Iallafall i en perfekt värld, en sån där man ser i Disneyfilmer och Hollywoodproduktioner.

Då skulle ledmotivet vara det här.

Jag har verkligen ingen lust att åka till Östersund och jobba idag. Vill helst av allt bara krypa ner under täcket och sova. Försvinna bort. Stänga ner. Koppla bort. Inte tänka. Det är så tungt att vara vaken. Jag kan inte sluta tänka. Hade varit skönt att flyga tillbaka ikväll, kanske gör det. Jag tror jag ska kolla om jag kan boka av hotellrummet. Jag orkar inte vara borta. Jag vill vara hemma.

I skärvor

Jag visste precis. Jag hade rätt. Trots att jag förberett mig i tre veckor och trots att jag intalat mig själv att det skulle bli så här. Trots det så är jag förtvivlad bortom alla gränser. Trots det gråter jag helt okontrollerat. Trots att det egentligen aldrig fanns nåt till att börja med.

Jag har raderat alla kommunikationsvägar, för att inte bli påmind i tid och otid och för att inte kunna göra nåt dumt i ett tillstånd av panikartad bekräftelsenoja eller med en öl eller två innanför västen. Det kommer säkert bli bättre sen, och då kanske jag kan leta reda på honom igen, men just nu orkar jag inte. Måste lägga det här bakom mig först. Har igen aning om hur länge det kommer ta. Jag lade det bakom mig då, veckan när jag lämnade Uppsala, men sen kom han och blåste liv i det igen. Jag tror det var då mitt hopp tändes... När han frågade om jag vill ha sällskap i Stockholm. Efter det har jag nog hoppats. Men det var länge sen nu. Över en månad sen. Vi har inte setts sen dess. Vi kommer inte att ses mer. Han gjorde sitt bästa för att ta död på det hoppet idag, och vi får väl se om han gjort ett bra jobb eller inte.

Missförstå mig rätt, jag är inte arg eller ens bitter på honom. Jag är arg och bitter på situationen. Jag förstår så väl varför, men jag kan inte hjälpa att jag är så sjukt ledsen. Jag hoppas verkligen att de anledningar han gav mig var de riktiga. Vill ha sanningen. Sanningen är okej. Oavsett vad den är. Om det bara var ett sätt att få det att låta bra på...då blir jag förbannad.

Jag hoppades nog in i det längsta, fastän jag redan visste.

Det gör så ont...

...

Det är över.

Söndag på Gbg

Har varit iväg hemifrån i ca 3½ timme. Nu har jag lite feber igen. Ska flyga till Östersund imorgon. Hoppas jag är frisk till dess. Bit-för-bit gick sådär, eller skitkasst kanske man kan säga, 4 poäng på 10 frågor. Sen spelade vi en 5-frågors frågesport i Illustrerad Vetenskap, där kammade jag hem 16 av 25 poäng, och jag hade helt fel på en fråga. Hmm... Fick ett telefonsamtal när jag satt på caféet, men det var inte läge att ta det då, så vi ska pratas vid senare ikväll. Jag vet inte vad jag ska säga.

På fredag kanske jag och Des ska gå på Scharinska och kolla på Nicolai Dunger och Ebbot från STOOL. De ska visst göra nån gemensam live-grej. Hoppas det blir kul, det är ju inte så ofta jag hittar på saker här i Umeå, om jag säger så.

...men händ nåt då

Nu sitter jag och väntar. På att håret ska torka, på att klockan ska närma sig 14 så jag kan gå till Göteborg och Bit-för-bita med Des. På en massa saker väntar jag. På att förkylningen ska ge upp till exempel. På att jobba imorgon. På att det ska bli min tur nån gång.

Ännu mera tankar - fast samma

Idag är det definitivt slutet av veckan. Risken finns att det kan bli en riktigt jobbig dag... Ska inte säga att det blir den sämsta på länge, har haft en hel del crappiga dagar på sistone. Men förhoppningsvis kanske det blir den sista dåliga dagen på ett tag nu. Jag hoppas verkligen det. Mentalt är jag väldigt föreberedd på vad som komma skall, men det spelar ingen roll tror jag. Med tanke på hur säker jag är på hur utgången kommer bli hade jag på sätt och vis hellre tagit det på en gång. Men det är klart, det är bra om man är säker. Fast jag vill minnas att säkerheten i den här frågan har funnits där hela tiden, från dag 1. Hopp är en annan fråga. Hopp har jag tonvis av, jag kan inte stänga av det. Frågan är om det finns hos andra också?

Vet inte hur jag ska kunna ha kvar kontakten sen. Kommer bli otroligt svårt. Smärtsamt rent utav. Trots att jag inget hellre vill så kommer jag nog att avstå. Och be att inte bli kontaktad. Det är vad jag tror iallafall, det är svårt att säga nu hur man kommer reagera...

Jag vill inte att det här ska skicka ut mig i en sån spiral som jag var i för ett par år sedan. Det var så otroligt självdestruktivt och - inte att förglömma - farligt. Det tröstade för stunden, men att söka tröst hos främmande famnar är ångestframkallande. Eller det var inte det då, men skulle jag hamna där nu skulle jag förmodligen förakta mig själv inom kort. Men å andra sidan, jag skulle inte ha tid att leta upp några famnar. Och känslomässigt är jag inte fit för att krypa ner med främmande människor. Är alldeles för sårbar just nu. Det skulle gå åt helvete.

Lite uppgiven

Så var jag inne på sluttampen av förkylningen, men det kan ju också vara den mest uttdragna delen. Inte alls lika snuvig och huvudvärken är borta, och jag har ingen feber längre. Men jag har börjat hosta. Ordentligt. Nackspärren är kvar, men sånt brukar ju ge sig så småningom.

Jag lyckades somna till sist. Sov drömlöst, eller iallafall drömde jag inget jag minns. Skönt. Men det första som svischade förbi i huvet så fort jag slog upp ögonen var tanken på att idag är det söndag. Slutet av veckan. Dagen som jag vill undvika. Ska försöka att inte grubbla så mycket, men det är sjukt svårt. Helst av allt skulle jag bara vilja ringa upp, men det tänker jag inte göra. Fundera måste man få göra i fred. Men jag tror inte det är så mycket funderande utan jag tror snarare att det är förberedelse. Antingen så vet man att man vill eller så vet man att man inte vill. Det borde inte vara så svårt att ta reda på. Så jag vet egentligen vad som kommer att sägas. Måste bara höra det för att kunna veta det på riktigt.

Vad vill jag då? Jag vill veta mer. Träffas mer för att ta reda på vad som finns egentligen, om det finns nåt. Jag förväntar mig inte att han ska bestämma sig för huruvida vi ska tillbringa livet ihop eller inte, inte ens ifall vi ska dejta exklusivt, för det vet inte jag heller. Jag vill bara veta om vi kommer ses mer. För jag vet inte vad jag vill i förlängningen. Jag vill bara ge det en chans. Vem vet, vi kanske inte alls funkar ihop...

Jag har en minnesbild, en känsla som finns kvar, som egentligen består av två olika händelser. Båda utspelade sig när jag var där. Den första var första morgonen jag var där. Han gick iväg till gymet och jag satt och jobbade. Det var så skönt och det kändes så okomplicerat. Att han inte kände att han var tvungen att vara med mig hela tiden, trots att jag inte ens varit där ett dygn, och trots att vi inte kände varann nästan alls. Den andra händelsen var på söndagen, då jag satt med min tekopp och kulturbilagan och läste medan han...jag vet faktiskt inte vad han gjorde, han var där men han satt och pysslade med nåt annat. Vi var två men vi gjorde olika saker, ensamma i tvåsamhet, och det kändes så bra...

Mitt i natten

Om jag ändå kunde få bli trött nån gång... Eller jag är ganska trött, men kroppen och hjärnan vägrar koppla ner. Jag bävar för vad som ska sägas, men jag ser fram emot att få klarhet. Även om det kommer suga till en början. Men å andra sidan det har redan sugit ganska länge, det är ju inte som att jag hoppat omkring helt happy go lucky de sista 2-3 veckorna. Men då kanske jag kan börja gå vidare och lägga allt bakom mig.

Min nackspärr är från helvetet. Det är livsfarligt att sträcka på sig, bara så ni vet. Inte så mycket rinnsnuva längre, mest lite täppt och så hostar jag mera nu. Feber behöver jag inte ens kolla, tror jag, det känns inte så, men varför inte? När jag nu ändå rapporterar. Nu ska vi se... 36,7. Lite högre än jag brukar ligga, men väldigt lite... Härom veckan hade jag 35,5. Jag kanske är en vampyr eller nåt annan odött. Ett tecken på att jag börjar krya på mig är att jag faktiskt är hungrig idag. Och jag har ätit 2½ gång hittills idag. Funderar på att fixa en macka och en smoothie, eller bara en macka kanske. En macka låter bra, klockan är ju ändå efter midnatt... Kan ju inte äta värsta måltiden om jag ska ha en rimlig chans att lyckas sova inatt.

I väntan på...

Om ni bara visste hur otroligt jobbigt det är att vara jag just nu. Jag har en eller ett par tankar som snurrar runt, runt, som jag absolut INTE vill tänka på. Och ni vet ju hur det funkar, ju mer man försöker låta bli att tänka på nåt... Dessutom är jag sjuk, så jag är i princip tvungen att vara hemma. Ingen kommer och hälsar på, dels för att min umgängeskrets är begränsad, och sen är jag ju som bekant sjuk också. Jag har sett klart alla Heroesavsnitt från 3e säsongen ikväll, men vad ska jag göra nu? Måste hålla tankarna på annat tills jag blir tillräckligt trött för att kunna somna. Annars brukar jag hänga på ansiktsboken för att fördriva tiden men där poppar namn upp som jag inte vill se, som ytteligare triggar de här tankarna jag försöker undvika...

Vad fasen ska jag göra så att det blir imorgon...när jag helst av allt bara skulle vilja undvika morgondagen med allt vad den kommer innebära..? Varför kan man inte bara stänga av..?

Jag har så sjukt ont i nacken/ryggen...

...?

Just precis nu fick jag en känsla. Känner mig lurad. Som om det kanske finns nåt jag inte vet, som någon väljer att inte berätta. Nåja, det lär jag ju aldrig få veta. Men en olustig känsla är det.

Eller så är det bara min hjärna som spelar mig ett spratt.

Uppdrag avklarat

Klädde på mig så jag inte skulle frysa, och så jag inte skulle känna mig alltför ful (jag är ju sjuk och då känner man sig sunkigare än vanligt) och så gick jag iväg för att utföra dagens uppdrag; lämna tillbaka filmen och handla nässpray. Det var inte så kallt, nästan nollgradigt och ganska fuktigt i luften. Hade tagit med mig kameran för att kunna ta nån fin bild på vintersolen, men det visade sig vara helt i onödan. En tät dimma hade redan så sakteliga börjat svepa in över älven, söderifrån. Lämnade tillbaka filmen, och sen promenerade jag längs Storgatan och kikade in genom fönstren i tatueringsstudion som ligger precis bredvid skomakaren. Det var stängt, så det var inte så spännande. Sen gick jag till Apoteket och försökte låta bli att snora alltför mycket, köpte min nässpray och sen gick jag till Indiska som ligger nästan vägg i vägg med Apoteket och köpte en uppsättning neccessärer i olika storlekar för totalt 50 spänn. De är jättebra att ha saker i som man kanske inte vill ha liggandes lösa i väskan. Sen gick jag förbi hemköp och handlade champinjoner till middagen ikväll, och lite youghurt till mina smooties som jag nästan lever på för tillfället. Sen gick jag hem, helt färdig. Min nackspärr får mig att se ut som ringaren i Notre-Dame... Dimman hade nu svept in över hela stan och när mörkret faller kommer det att bli en riktigt Silent Hill-stämning om dimman ligger kvar. Skönt att man får vara inomhus, men kan nån komma och fixa min nacke tack, jag kan ju knappt röra mig..? Än mindre ligga bekvämt i soffan...

Håkan är min vän. Han gör mig glad.

Nollställd

Min räknare har gett upp, det verkar som att alla som använder den räknaren har samma problem. Så nu är den nollställd. Ny utgivare. Så jag som hade lyckats komma upp i över 4500 besökare är nu nere på noll igen. Men det gör väl detsamma. Skriver ju egentligen bara för mig så det spelar ingen roll. Bara en kul grej att se ungefär hur många ni är som läser.

Mjau.

Mitt undermedvetna motarbetar mig

Jag drömde att jag fick ett sms, jag minns inte vad det stod, men jag minns ifrån vem, och jag minns att det gjorde mig förvirrad. Sen drömde jag att vi sov, och att jag höll om personen i fråga. Och det var mysigt. Och han mumlade i sömnen att det var skönt att jag var där. Jag vill inte drömma mysiga, fina saker just nu.

Det gör allt värre.

Fortfarande sjuk

Nu är temperaturen nere på det normala, 36,5. Inte riktigt lika snuvig idag (tror jag, jag vaknade just) men jag har fått mera hosta. Det går åt rätt håll, men jag är fortfarande sjuk, definitivt. Men idag ska jag nog ta mig utanför dörren hade jag tänkt. Ska knata iväg med filmen jag och Des hyrde förut i veckan och så ska jag gå till apoteket och köpa nässpray. Det går betydligt bättre att somna om man kan andas genom näsan, och jag vågar inte chansa på att snuvan inte kommer ställa till det för mig. Att vara täppt i näsan under dagen struntar jag i, men man måste få sova. Attjoo! Attjoo! Dagens två första, vänta.... Attjoo! ...Tre nysningar... Är det nån mer än jag som tycker att nässpray gör ont? Jag tycker det är snudd på plågsamt att använda. Jag kommer nog aldrig bli hooked på nässpray.

Jo, förresten, glömde säga att jag just lyckades med att få nån sorts självförvållad nackspärr. Skulle bara sträcka på nacken lite och pang - sa det - så strålade det hela vägen ner till nederkanten på mitt högra skulderblad. Nu är jag halvt invalid. Grattis.

Dementering och hälsokontroll

Jag vill bara poängtera en sak för er läsare som tror att ni kan lägga ihop ett och ett. Jag tvivlar inte på att ni besitter den förmågan, missförstå mig rätt. Däremot vill jag bara förtydliga att mina tankar om en eventuell flytt till Sundsvall inte har nånting med nån grabb nånstans söderöver att göra. Den flytten skulle inte innebära nån enda skillnad för situationen. Det är fortfarande samma jävla dödläge. Oavsett om jag bor 15 eller 55 mil bort är det ändå för långt för vederbörande. Och vad kan man säga då? Synd för honom. 15 skulle jag kunna tycka var okej. Men nu snackar vi 57 i dagsläget och vid en flytt till Sundsvall skulle det vara drygt 31. Fortfarande för mycket...

Och, ja, jag bloggar frekvent idag, jag vet. Men vad ska jag göra då? Jag är sjuk, ensam, fundersam och förutom det så nyser jag som en idiot, jag tror jag nyst kanske 30 gånger idag, kanske mer, de kommer liksom i flock. Är helt snurrig av allt nysande och näsan vill snart ramla av från allt snytande. Rinnsnuva... Och nu börjar hostan smyga sig på också. Ska svänga ihop en smootie tror jag, för jag måste ju få i mig nåt även om jag inte har den minsta, lilla gnutta matlust. Jag kommer inte ihåg om jag ätit nån frukost idag, men jag åt en liten lunch förut.

Kan ingen komma hit och ta hand om mig?

Hund- eller kattmänniska?

Ska vara ärlig och erkänna att jag stulit länken nedan, hittade den bland Jimis länkar på ansiktsboken. Helt fantastiskt! Lyssna på när Roger på RIX Morronzoo gör sitt bästa för att läsa upp ett så kallat "vandringsmail". Alla hund och kattälskare - enjoy! Sen kan vi ju diskutera om vi är hund eller kattmänniskor, och varför... :)

Roger läser mail

Och förresten, när ni lyssnat på det några gånger och själva mailet inte är lika kul längre så kan ni ju lyssna på Titti som nästan håller på att dö av andnöd i bakgrunden. Fantastiskt!

Ny stad?

Jag tror att vara snart 32 och att ha fast jobb är en definitiv door opener om man letar bostad. De ringde just från en fastighetsförmedlare i Sundsvall och erbjöd mig bli en av 5 som skulle få kolla på en lägenhet. Visningen skulle vara nu på måndag och då kan jag ju som bekant inte vara där, för då är jag i Östersund på jobb. Vi resonerade lite fram och tillbaka och jag tackade nej till min plats på visningen. Det kommer säkert dyka upp fler lägenheter. Jag vet inte, jag har inte ens bestämt om jag ska flytta än. Kanske borde bestämma mig...

Funderade lite igår på om den här potentiella flytten bara är nån sorts försvarsmekanism. Nåt att tänka på än allt annat som tyngt mig på sistone. Men å andra sidan, vad ska jag göra i Umeå, egentligen? Kan lika gärna bo i Sundsvall och inte ha nåt liv som bo här och inte ha nåt liv. Då är jag iallafall närmare mina fokusbutiker. Längre till butikerna i norr, men dit åker jag ju inte lika ofta.

Längre hem till familjen också, men jag vet inte. Känns inte som att de kommer att hälsa på särskilt ofta iallafall. De brukar inte göra det. Till Stockholm kom de aldrig trots att jag bodde där i över 1 år. Hit till Umeå var de väl lite oftare ändå, men jag tror att jag lätt klarar mig på mina två händer om jag ska räkna hur ofta de var här under de 3 år jag bodde här förra gången. Mamma kom ner till Dalarna en gång, och det var när jag skulle flytta därifrån. Mamma och H har varit här en gång sen jag flyttade hit. Jag kommer ju iallafall åka upp kanske var 5e vecka så vi lär ju ses ändå.

Näe, nu ska jag lägga mig och vila lite. Jaga förkylningen på traven lite...

Upp med hakan

Här kommer roligare saker, håll till godo!

Apparata

Trasig

Det finns så många halvledsna saker jag skulle kunna skriva. Men jag vill inte. Jag vill en massa andra saker.

Jag trodde jag var safe i höstas. Hade lagt alla tankar på tvåsamhet och förhållanden på hyllan, och jag var nöjd med det. Jag tyckte tanken på att vara ensam kändes helt okej. Framtiden som alla pratar om (den som innehåller familj och allt annat skräp) var till för andra, inte för mig. Jag hade - som man säger - gett upp hoppet om att hitta nån. När folk frågade mig om jag hade nån som väntade hemma skrattade jag och sa: Ingen karl - inga barn - inga husdjur - knappt ens krukväxter. Inombords kanske jag undrade vad de tänkte, jag menar, snart 32 och jag har inte ens ett förhållande. Säkert funderade de på vad som var fel på mig, eller så tänkte de som en bekant gjorde: lesbisk. Men jag kan ju då berätta att det är inget fel på mig och inte är jag lesbisk heller. Jag har bara inte hittat rätt. När man kommer upp i min ålder kryllar det tyvärr inte av intressanta män som dessutom är singlar. De allra flesta som har någon sorts potential är redan gifta och har ett gäng barn springandes runt fötterna. Så jag fann mig i situationen och gillade läget. Jag slappnade av och lät garden falla.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Ett klassiskt "när man minst anar det"-tillfälle uppstod. Några få dagar ihop. Jättemånga dagar isär. STORA hinder att ses, och en vardag ihop finns inte ens på världskartan. Och jag vet hur jag funkar vid det här laget; alla saker som gör det omöjligt får mig bara att vilja det mer. För 10 år sen hade jag rivit upp min värld och flyttat, bara för att se om det skulle funka. Men det var då. Nu har jag ett liv (nja det var kanske att ta i) och ett jobb. Jag kan inte sluta mitt jobb, och jag kan inte göra mitt jobb nån annanstans än i Norrland. Dessutom, vi har inte träffats så mycket egentligen, knappt alls. Det borde inte vara så jobbigt att avsluta, för det har ju inte ens börjat. Men bara tanken på det gör mig så himla ledsen.

Logiskt sett vet jag att det inte funkar - känslomässigt går jag sönder.

Värk

Verkar inte ha nån feber just nu och det är ju bra. Ska sätta mig och jobba lite, men jag är inte pepp. Huvudet värker, näsan rinner och jag har ont i kroppen och i tänderna. Är det konstigt att ha ont i tänderna när man är sjuk? Jag brukar ha det när jag har feber.

Nåja. Kanske bäst att ta tjuren vid hornen.

Jo...

Glömde en grej. Jag surfar just nu på grannens uppkoppling och det funkar jättebra. Kan vara bra att veta... Fast jag har ju mobilt bredband genom jobbet, men det här går fortare. Tror jag iallafall.

Mitt liv...väldigt intressant, eller hur?

Sjuk

Japp, nu är det officiellt. Jag är sjuk. Blev precis tvungen att hämta en pappersrulle så jag slipper springa fram och tillbaka som en - jag vet inte vad, tätting kanske - för att snyta mig. Tur jag jobbar hemifrån imorgon. Då kan jag vara hur sunkig jag vill, för det syns ju ändå inte genom telefonen, eller i mailen.

"Året börjar med kärlekstrassel men massor av nöjen. Tur har du dessutom, särskilt 8/1 som blir en dag att minnas."

Jag undrar vad det var som skulle hända idag? Om jag ska hinna ha tur idag så får ödet allt rappa på en aning. Om det nu inte betyder att jag hade tur som bara blev förkyld, för det kunde ju ha varit så mycket värre..? Men då tycker jag inte att man behöver kalla det för tur... Jag är sur på mitt horoskop. Men i övrigt verkar det ju stämma. Ja, förutom det där med en massa nöjen då. Egentligen är det ju nästan ingenting som stämmer, bara kärleksbiten. Jag ska reklamera.

Än så länge är inte den 8 januari särskilt minnesvärd.

Sundsvall - Hemnet - Attjoo!!

Jag är fortfarande hängig. Huvudvärken är kvar. Envis snuva, nyser och har ont i halsen. Köpte en febertermometer idag. Jag har feber. Eller jag hade feber förut. Det går lite upp och ner. Har ingen direkt matlust, men jag blir hungrig ibland så man får passa på att äta då, annars är det lätt hänt att jag inte äter alls.

Jag funderar på att flytta. Vet egentligen inte varför jag bor i Umeå. Jag vet varför jag flyttade hit, men inget av det finns kvar. Min regionschef, som jag skulle jobba mycket ihop med, fanns här och vårt regions kontor. Inget av det finns kvar här längre. Lägenheten kostar mycket och visst - jag har råd, men jag är ju nästan aldrig här. Jag har inte så mycket möbler, så en flytt skulle inte behöva kosta en miljard. Mina fokusbutiker ligger i Sundsvall (som var mitt andra val när jag flyttade i höstas) och jag skulle behöva vara där minst en vecka varje månad. Jag har inte bestämt mig, men jag funderar... Har skickat iväg en del intresseanmälningar om lägenheter, men har inte fått några svar ännu.

Igår satt jag och kollade på Hemnet efter bostadsrätter och hittade en fin, liten lägenhet i centrala Sundsvall, och jag skickade iväg en ansökan om lånelöfte, bara för att kolla min kreditvärdighet, utan att tänka på att det faktiskt var en formell ansökan. Kände mig lite korkad när jag insåg det, men samtidigt blev jag glad när jag såg att jag faktiskt skulle kunna få låna pengar till en bostad om jag skulle behöva...

Jag funderar på en massa saker just nu.

Hängig

Ont i halsen igen. Snuvig. Huvudvärk.

På väg till jobbet.

:-(

Har haft en efterlängtad röst i mitt öra en stund idag. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp. Ingen aning om vad som sker nu, men den som lever får se. Han ska fundera och jag ska fundera. Jag har dock en dålig vibb, inte enbart på grund av mitt årshoroskop (!) som finns i ett äldre inlägg, utan på grund av att verkligheten faktiskt ser ut som den gör. Men jag vill inte! Jag vill verkligen inte... Fan.

Jag menar, hur ofta träffar man nån egentligen, nån som känns bra? Känns verkligen HELT värdelöst att kasta bort det här. Men vad är alternativet? Det finns ju för fan inga alternativ som det ser ut just nu... Jävla liv, jävla jobb... Jävla avstånd.

Men jag är glad att vi kan prata om alltihop utan att det känns konstigt. Det känns mest bara tråkigt... Så otroligt tråkigt... Fan.

Serviceminded - my ass

Sov som en kratta i natt, hade inte somnat när klockan var 2.30. Steg upp vid 7 och gjorde mig klar. Ringde mina samtal och sen beställde jag en taxi till bilverkstaden, för jag skulle ju hämta min lilla bil där idag klockan 9. Tio minuter i nio konstaterar verkstadskillen att "ojdå, skulle det vara ett oljebyte också?" (som faktiskt var den egentliga anledningen att jag ens lämnade in bilen), han meddelar sedan att "jo, det finns en kille som kan fixa det medan du väntar, men det tar en stund, han ska gå på fika först". Det kallar jag serviceminded... Så jag sitter ner och väntar, och ca 9.40 ser jag min bil köras in i verkstan. Fem över tio får jag nycklarna till bilen efter att de tagit 1200 spänn för oljebytet, sätter mig i bilen och kör iväg, bara för att få vända tillbaka efter 100 meter. De hade inte nollställt "service due-indikatorn". Det tog en stund innan de fixade till det och ungefär 10.30 styrde jag kosan mot Ö-vik, 1½ timme försenad.

Väl på plats flöt det på bra i butiken, även om jag mest jobbade ensam idag. Det var skönt att få koncentrera sig på nåt annat, på jobb. Lämnade Ö-vik vid 16.30 och var hemma ganska precis klockan 18. Nu är jag hungrig.

300!!

Mitt trehundrade inlägg. Tjohoo vad tiden går fort när man har roligt.

Det har snöat i princip hela dagen här. Jag som ska köra bil imorrn... Men först måste jag hämta den lilla bilen. Det är rätt långt att gå. Kanske kan ta en taxi dit? Jag tror jag gör det, annars hinner jag inte ringa de samtal jag måste innan; måste ringa om försäkringen på bilen, innan jag hämtar den, för jag måste lämna in en skaderapport när jag hämtar ut den från verkstan. Sen måste jag ringa Piteå Kommun och prata med den socialsekreterare som av misstag satte in nästan 7000 kronor på mitt konto dagen före julafton. Crap. Hade varit mycket roligare om jag fått behålla pengarna... Men men. Det var liksom för bra för att vara sant.

Imorgon...

Att vakna

Hade tänkt att jag skulle försöka stiga upp i tid idag, men det gick verkligen åt pipsvängen. Halv elva slog jag upp mina oskuldsfulla. Julledigheten har bidragit till att jag låtit mig sova tills jag vaknat av dagsljuset. Kommer bli tungt att vänja sig vid att stiga upp när det är mörkt. Längtar efter våren. Ljus.

Låg kvar i sängen i nästan en timme och tittade ut genom fönstret på snöflingorna som virvlade förbi utanför. Låg och räknade på tidsskillnader och restider och sånt. Kom egentligen inte fram till så mycket utom att det närmar sig.

Om saker och ting bara inte kändes så jävla omöjliga... Fan.


Senare (14.10): Jag behöver ljus. Det börjar redan skymma. I vanliga fall brukar jag lägga mig i solariet den här tiden på året, kanske en eller två gånger, bara för att kroppen ska producera lite välbehövt serotonin. Vet inte om det egentligen funkar men det känns iallafall lite bättre. Man blir varm i hela kroppen och det känns skönt. Men nu kan jag ju inte göra det. Min tatuering får inte bli solad ännu. Sol är å andra sidan aldrig bra för tatueringar, men just nu är den inte helt läkt och då är den ännu känsligare.

Jag hade tvättstugan klockan 12, men det har jag glömt bort... Jag har inte så mycket tvätt, så jag kanske kan ta det nån annan dag istället. Jag kommer ju vara hemma så mycket nu så jag hinner nog. Ska nog helt enkelt bädda ner mig i soffan och vänta på att Forrest Gump börjar strax efter klockan 16. En lat trettondag i soffan står på schemat.

Filmtips: rysare

Nämnde ju att jag och Des skulle ha en mysig filmkväll igår, men vi valde ju då inte världens mysigaste film att kolla på, så det gick ju sådär. Men vi valde en bra film och det är ju huvudsaken. Att man bitvis satt som på nålar, ja det är smällar man får ta. En vän till mig hade hajpat den här filmen så jag trodde den skulle vara mycket värre än den var. Men inte för den skull sagt att jag inte tyckte den var läskig. Våran mysiga filmkväll spenderades framför den nervkittlande, spanska dramarysaren El Orfanato (The Orphanage). Jag tycker den var riktigt, riktigt bra. Känslan jag fick när jag såg den påminde om när jag såg The Others - en kuslig känsla av att nånting är fel och att det nånstans ligger ett tragiskt öde bakom själars ovilja att lämna vår värld.

Om ni gillar rysare så kan jag verkligen rekommendera The Descent (2005). Det är nog ungefär den läskigaste filmen jag sett i hela mitt liv. Jag tror mycket av det beror på dels mitt obehag för trånga utrymmen under jord och snö, men även på att filmen känns rätt så lågbudget, men samtidigt är den otroligt välgjord. Tempot är inte det högsta men alldeles tillräckligt för att få mig att bita på naglarna. Man vet liksom redan från början att det kommer gå åt helvete. Frågan är bara för vem av karaktärerna, när och på vilket sätt? Här har ni ett klipp en liten bit in i filmen - The Descent. Enjoy!

6 nätter

Hörni mina vänner, ni vet det här med att jag flänger runt som ett skållat troll i mitt jobb? Den här månaden har jag bara 4 nätter på hotell, en natt i privat logi och en natt på nattåget till Göteborg. Det är bara 6 bortanätter på 4 veckor! ALLA andra nätter sover jag HEMMA den här månaden. Vad jag vet iallafall.

Vet ni vad detta innebär? Jag kan laga mat igen! Det finns plötsligt en vits med att handla hem saker att ha i kylen och frysen. Jag har faktiskt inte handlat ordentligt en enda gång sen jag flyttade in den 13e oktober. Jag började storstilat med att handla hem ingredienser till köttfärssås för ett helt kompani. Matlådedags bigtime! Handlade även bacon och ägg för att kunna imitera min hotellfrukost hemma. Och så gjorde jag en smoothie till frukostmackan i morse. Ska svänga ihop en latte och fixa i ordning lite lunch och sen hoppa i duschen. Sen tror jag att jag ska packa upp mina böcker ur kartongerna och ställa in dem i bokhyllan. Senare i eftermiddag/kväll kommer Des förbi och ska äta middag här och vi kanske ska hyra nån film och bara mysa. En trettondagsafton i min smak.

Imorgon är det den 6e januari och då...är två veckor till ända.

Monday monday (baadaa badadada)

Nu är min bil hos bildoktorn. Inte Bosse dock, eller förresten, det vet jag faktiskt inte. Den ska få ny olja (etanolbilar är sååååå krävande, den har tjatat om "service due" i över två veckor nu) och en sprillans ny vindruta. Jag frågade om sprickan och de sa att det kanske inte var nån fara så länge det inte hände nåt (alltså, de menade att rutan är försvagad på grund av sprickan), men att jag med all säkerhet inte skulle få igenom bilen i besiktningen utan att byta rutan. Så nu måste jag skriva en skadeanmälan med allt vad det innebär. Hur gör man?

Idag är jag alltså tillbaka på jobbet igen. Men jag har ingen bil förrän på onsdag morgon klockan 9. Så jag jobbar hemifrån. Idag är det halvdag dessutom. Så jag tänkte fixa undan lite pappersarbete, gå och posta ett brev, maila lite hit och lite dit, boka lite resor och hotell och sånt. Det blir bra det.

Gårdagen var bra ur många aspekter. Jag mår bättre nu. Distans kan ha den effekten. Fast det känns lite som att sticka huvudet i sanden, det jag inte ser det finns inte. Men jag vet att det finns där, jag orkar bara inte älta det mer just nu. Måste skaffa mig mer energi först. Surrade ett tag med T igår och det kändes väldigt bra. Pratade lite med Singla också (ni som missat hennes blogg, här är den: Salong Singla) och hon delade som vanligt med sig av sina visdomar. Mike var en boost av värme, vänlighet och skratt, och Ubbe...ja han är ju Ubbe! Bra människor - bra dag.

Vill ni höra en gammal, bra låt klicka här!

The bestest breakup ever

Idag har det varit trafik i läggan. Först kom Ubbe hit en sväng innan jag körde honom till flygplatsen och sen kom Mike förbi. Vi har suttit och pratat i flera timmar. Han är nog mitt bästa ex, om man kan ha såna. Han är inte så mycket mitt ex som han faktiskt är min vän. Det är så skönt att prata med honom, för han vet redan allt väsentligt om mig, jag behöver inte bekymra mig om att göra ett gott intryck, för han har redan sett alla mina dåliga sidor, och jag behöver inte heller vara rädd för att det ska leda till en massa strul, för vi helt färdiga med varandra. Idealiskt egentligen. Vänskapsvis iallafall. Sen är han smart, rolig och väldigt empatisk också.

Vi träffas inte så ofta, även om det nu under de senaste tre veckorna blivit mer än vanligt (2-3 gånger), och det kanske är därför det känns så bra när vi gör det. Vi har alltid en massa att prata om. Fast vi pratar inte så ofta om nåt särskilt. Uppskattningsvis kanske vi pratar om "viktiga saker" ungefär 25% av tiden. Resten är mest svammel. Jag är väldigt glad att vi gjorde slut då för drygt 2 år sedan, annars hade jag nog aldrig haft honom kvar som vän idag.

Nu ska jag gå och lägga mig, ska upp klockan tidigt för bilen ska vara på verkstan klockan 7. Idag blev en bra dag, till sist. Godnatt!

Oavsett vad ---> glad tjej

Med tanke på mitt förra inlägg:

Skönt att människor spelar en i händerna ibland. Oavsett varför han hörde av sig så blev jag glad. Om han eller någon råkade läsa i bloggen...och att han hörde av sig därför...fine. Det gör inget. Jag blev glad.

Till sist tröttnar även jag

Jag känner mig bortglömd. Jag tycker synd om mig själv. I am in desperate need for some attention. Som jag inte får.

"- Men jag då, tänk på mig och MINA känslor..!"

(citat från ett gräl som ett par hade på en fest där killen efter att ha varit ett komplett svin hasplar ur sig denna kommentar)


Jag är uppriktigt irriterad över att det är så tyst. Möjligheter finns men de nyttjas inte. Men fasen heller att jag tänker säga nåt. Nu får det var nog. Jag måste börja se om mitt hus, vårda det jag har, bespara mig ytterligare bekymmer och sorger. Jag har gjort mitt och nu räcker det. Vad säger man? Bollen ligger hos "motståndaren"...

Ska gå ut och sätta i motorvärmaren. Ubbe kommer ner med bussen senare och behöver skjuts ut till flygplatsen, och bilen är kahahall...

Sluta tänka?

En natts sömn kan göra underverk.

Jag sitter här. Avvaktar. Försöker låta bli att fundera så mycket. Det går sådär... Jag är skitbra på att fundera. Ibland funderar jag åt rätt håll och då är det jätteroligt och mysigt och allt känns bra, men så funderar jag åt andra hållet och då blir jag lite låg. Därför vore det ju bäst om jag inte funderade alls. Men hur gör man då? Hur slutar man tänka?

Jag läääängtar bort!


"...cause you've started something
oh, cant you see?
that ever since we met
you've had a hold on me..."

"I only want to be with you" - Dusty Springfield

Slutsats

Jag mår så mycket bättre nu. Jag behövde nog komma därifrån. Jag har aldrig insett förut hur dåligt jag mår när jag är hemma i Piteå. Missförstå mig rätt, det är jätteroligt att åka hem, men det är lite för jobbigt att vara mitt i alltihopa. Det går bra när det handlar om några dagar, men nu var jag där i 2½ vecka. Det blir lite för mycket.

Nu kan jag återgå till att vara den självcentrerade person jag egentligen är.

Min fristad

Hemma igen. Äntligen. Otroligt skönt att få lite distans till de senaste dagarna. Jävligt kallt i lägenheten dock. Min digitala termometer i sovrumet visade bara strax över 15 grader. Kanske måste ringa om det. Men ändå. Hemma. Jag hade fått två julkort. Det ena var från Mikes mamma och hennes karl, och det andra var från T. Han är så fin. Och nu var det i och för sig ett tag sen han skrev det och skickade iväg det till mig (typ runt den 16e december), men killen vet vad en tjej vill höra. Vore ju roligt om han fortfarande känner så, men det återstår ju att se...

Jag kom iväg sent från Piteå och var väl framme i Umeå runt 16-tiden. Hann knappt innanför dörren innan Mike ringde och frågade om jag skulle hänga med på middagen. Hade god lust att tacka nej på grund av mitt rådande känslotillstånd och det faktum att jag inte ens hunnit parkera bilen, men jag tackade ja och det är jag glad att jag gjorde. Det var skönt att komma iväg lite och få fokusera tankarna på annat.

Mike och hans polare skulle till Scharinska på nåt slags Jimi Hendrix-tribute-afton och frågade om jag ville hänga med, men jag tror jag struntar i det. Ska nog bara passa på att vara hemma och njuta av att vara själv. Funderar på att koppla in PS2't till TVn och lira lite. Men det kanske får vänta till imorgon, är inte så peppad på att spela. Såg förresten på Scharinskas hemsida att Nicolai Dunger och Ebbot ska göra en grej ihop den 16e januari. Kanske vore kul att gå på?

Ta mig i kragen

Alltså på rikt. Till och med jag blir less på att läsa hur deppig jag är och hur jobbigt jag har det. Jag vet att jag borde ta mig i kragen och jag ska verkligen försöka. Pratade med en vän som har en liknande situation med sin mamma och han sa till mig att jag inte ska lasta mig själv för att min mamma har problem och att jag inte ska ha dåligt samvete för att hon blir ledsen när jag pratar med henne.

Och det här med T, han är en fantastisk person som jag håller av väldigt mycket med tanke på hur kort tid vi faktiskt känt varann, men jag kan inte förlita mig på att om han bara skulle finnas där så skulle allt kännas bra. För så är det ju inte. Det här måste jag reda ut själv.

Jag tror det är dags att återuppliva ett gammalt nyårslöfte jag hade ett år:

Jag bestämmer själv vad jag är värd. Ingenting som andra gör eller säger påverkar mitt värde. Jag är viktig och jag är bra, och jag förtjänar det bästa.

På väg hem

Så var det dags. Idag lämnar jag Piteå för den här gången. Jag känner mig märkligt lättad, och det gör att jag får lite dåligt samvete.

Känslomässigt känner jag mig väl inte 100% stabil och det påverkar hur jag känner i det mesta. Den här grabben... Ja, vad ska jag säga? Han är långt bort, och kommunikationen har varit knapphändig (haha, sms=knapphändigt...). Jag känner mig så jävla rädd för att träffa honom och jag vet egentligen inte varför. Men å andra sidan, vet inte vad det är att vara rädd för, vi har ju faktiskt inte ens bestämt när vi ska ses nästa gång. Det kanske inte blir nån mer gång... Men det i sig är ju nånting att vara rädd för.

Jag tror jag behöver gråta. Få ur mig en massa ledsenhet så jag kan börja återhämta mig igen. Jag brukar ha perioder när jag är nere och så, men det här är nog den djupaste svacka jag upplevt på väldigt länge. Situationen med T är inte det värsta, den är egentligen hanterbar, men det är det andra. Och tillsammans gör det mig väldigt låg.

Lite tänk

Det är kallt. Ute. Mina naglar är långa och det är jobbigt att skriva. Snubblar på tangenterna hela tiden och får gå tillbaka och ändra när det ser helt stört ut. Imorgon åker jag hem till Umeå. Ska spendera mina två sista lediga dagar med att vila upp mig från allt möjligt känslodravel, och så ska jag spela TV-spel. Jag kanske ska äta middag med Mike och hans familj imorgon kväll, men det är inte riktigt bestämt ännu.

På onsdag är det den 7e januari. Då har det gått tre veckor av åtskillnad och två av minimal kommunikation. Under dessa veckor kan man väl säga att jag gått in i väggen, typ, inte så mycket på grund av åtskillnad och sånt, utan på grund av andra saker som hänt. Jag har rasat ihop och blottat alla mina svagaste sidor, alla mina sämsta sidor och alla mina rädslor. Inte världens bästa sätt att presentera sig på för nån man knappt känner. Jag hade iallafall blivit rädd och sprungit åt andra hållet om nån presenterade sig på det sättet för mig.

Så - on top of it all - jag är rädd att jag sabbat allt. Jag är rädd att jag förstör genom att berätta att jag är rädd att jag förstört allt. Jag är rädd för att vara ett känslomässigt monster som ingen normal människa orkar med.

Det stod i mitt kärlekshoroskop att jag skulle ha tur på torsdag. Frågan är om jag ska ha tur i allmänhet eller om jag ska ha tur i kärlek? För syftar det till tur i största allmänhet kan det ju lika gärna betyda att jag undviker att krocka med en älg eller nåt...

Back to basic

Tänk att så lite kan göra så mycket. Kom precis tillbaka från pappa. Känns faktiskt mycket bättre nu. Absolut inte bra, men bättre. Vet inte om det är känslan av att tiden står stilla uppe hos pappa, eller om det är hans fina, lilla, rädda hund Fannys försiktiga slickar på mina händer, eller om det beror på att det känns som att komma tillbaka till kärnan av vad som är jag.

Fanny är en 9 år gammal, kritvit Alaskan Husky som pappa tog hand om efter att hon blivit helt förstörd av en tidigare ägare. Hon har aldrig fått tillbaka förtroendet för människor, trots att pappa haft henne i kanske 7 år. Men där uppe i Stridholm får hon vara som hon är. Det är ingen som kräver att hon ska vara en knähund, en slädhund, knappt ens en sällskapshund. Hon får vara Fanny, helt enkelt. Och idag kom hon fram till mig, flera gånger, och slickade mig på händerna och lät sig bli kliad. Hon gör inte det varje gång jag är där, men idag gjorde hon det. Det var som att hon kände på sig att jag var lite ledsen.

Fanny 22 juni 2006

Walking disaster*

Jag börjar nästan längta tillbaka till jobbet. Ska bli skönt att få nåt annat att tänka på. Men frågan är ju om det är så himla bra egentligen? Eller innebär det bara att man skjuter upp att ta itu med allt som känns jobbigt? Ingen aning. Funderar på att åka hem idag, men det lär inte bli förrän imorgon, känns som att jag skulle vilja åka upp till pappa en sväng innan. Kanske skulle göra det idag? Borde nog gå ut och sätta i sladden i bilen i så fall. Den ser kall ut...

Som ni kanske märkt är jag inte på topp för tillfället. Det är så mycket som drar i mig. Och mest av allt hade jag velat krypa ihop i en famn och bara känna att jag kan få vara där. Bara vara. Men jag vet inte. Känns som att så mycket är på väg att rasa runt omkring mig just nu, så det skulle liksom inte förvåna mig om den saken gör det också. Jag är inne i en some what destruktiv fas, och antagligen kommer jag att sabba allt, på egen hand.

När jag jobbar ÄR jag mitt jobb, men nu när jag är ledig så är jag mest en katastrof.

* A disaster is the tragedy of a natural or human-made hazard that negatively affects society or environment.

...in med det nya (2)

Nyårsafton ca 23.40 och framåt:

Packade en påse med min skumpa och mina finskor, hoppade i stövlarna och kappan och hastade iväg till nyårsfesten hos Lollan som jag egentligen skulle varit på runt åtta-niotiden. Var framme på festen ungefär 5 minuter i midnatt. Så ringde de in det nya året på TVn och vi gick ut och skålade och skickade iväg lite raketer. Det var egentligen inte så mycket folk där som jag kände, så när Andy och AB dök upp kändes det med ens som att värmen steg ett par grader. Mycket trevligt. Vi gjorde väl inte sådär enormt mycket de resterande timmarna, umgicks och surrade, och runt 4 gav jag upp.

Tycker att jag lyckades hålla humöret uppe ganska bra, trots intervention-incidenten tidigare. En annan sak som hände var att när jag skulle ta på mig min nyårsklänning, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så delade dragkedjan sig och jag fick ta på mig en kjol och ett linne istället. Typiskt.

...in med det nya

Och så var det 2009.

Innan ni läser det som följer vill jag bara säga till er som kommer att reagera på hur mycket jag lämnar ut i min text: Jag måste göra det. Jag vägrar dölja det här. Skulle jag dölja det gör jag allt värre. Jag skäms inte. Men viktigast av allt, jag älskar min mamma och det enda sättet jag kan hjälpa henne på är genom att vara så jävla jobbig jag kan, och inte hymla med nånting. Jag sa till henne för kanske 5 år sedan att jag inte tänker ljuga mer för hennes skull, och det har jag inte gjort. Jag tänker inte göra det nu heller. Jag behöver skriva om det här.


Nyårsafton... En dag som ingen vet vad de ska göra på, och som man alltid SKA göra nåt på. En dag för avslut och nya tider. För begrundan och handlingskraft. Iallafall hypotetiskt. Det blir väldigt sällan som man tänkt sig. Jag hade inte tänkt nåt särskilt alls men jag fick mig en överraskning iallafall. Jag förstörde min mammas nyårsfest. Eller egentligen gjorde jag väl inte riktigt det heller, vi hjälptes åt. Saker och ting drevs till sin spets vid middagsbordet och jag kunde inte hålla inne med vad jag tyckte. Det bara vällde ur mig. Mamma grät. Jag grät. Spenderade ett par timmar med att försöka få henne att förstå att jag går sönder lite grann varje gång hon dricker och är full. Genombrottet kom när en av hennes vänner kom in till oss där vi satt och grät och till sist ställde den avgörande frågan till min mamma: Har du problem med spriten? Och där hände nåt. Hon svarade ja. Och sen sa hon hur lättad hon kände sig för att hon sagt det. Det var skönt att det var andra människor här som också kunde se och höra alltihopa. Det känns som att det kommer bli svårare för henne att sopa saker och ting under mattan.

Däremot måste jag säga att även om det känns bättre nu efteråt, så har jag ingen större förhoppning om att hon nånsin ska lyckas bli helt nykter. Särskilt inte så länge hon är med H. Han är bra på jättemånga sätt, men i just det här fallet tror jag inte han ser problemet, inte som det verkligen är iallafall. Jag tror inte att han inser att han själv är en stor del i hur det har kunnat gå så långt som det gjort. Jag tror inte att han kan ge henne det stöd hon behöver för att komma till rätta med det här, och jag tror inte att hon har den styrka som krävs för att ta sig ur det här utan att han hjälper henne. Han är i allra högsta grad medberoende, eftersom det är han som dricker med henne.

Jag är beredd på att bli besviken. Känns jävligt trist att inte lita på det ens egen mamma säger, men så är det tyvärr. Jag har pratat med henne om det här sen 1998. Det är 10 år sedan och det har bara blivit värre sen dess... Och bara för att jag pratade med henne om det då så betyder inte det att det var första gången det fanns anledning att ta upp det. Det är en sån sak som det tar tid att skaffa sig tillräckligt med mod att säga. Det är en annan sak om någon bara för en kväll råkat dricka för mycket, för då kan man skämta om det, men det här är inte nåt som går att skämta bort. Jag pratade lite med mamma igår och frågade hur det kändes och hon svarade att hon kände sig beklämd och att det kändes tungt, men att hon förstod att det var allvar. Jag hoppas verkligen att det här leder till nåt bra.

Så min nyårsafton började inget vidare. Jag är fortfarande ledsen. Känns som att hela den här julledigheten i stort sett gått i moll hela tiden. Jag har haft roligt, visst, men känslan jag har kvar är ändå att jag varit ledsen och nedstämd större delen av tiden. Känslomässigt på den ledsnare delen av skalan. Får väl se hur länge det håller i sig.