I skärvor

Jag visste precis. Jag hade rätt. Trots att jag förberett mig i tre veckor och trots att jag intalat mig själv att det skulle bli så här. Trots det så är jag förtvivlad bortom alla gränser. Trots det gråter jag helt okontrollerat. Trots att det egentligen aldrig fanns nåt till att börja med.

Jag har raderat alla kommunikationsvägar, för att inte bli påmind i tid och otid och för att inte kunna göra nåt dumt i ett tillstånd av panikartad bekräftelsenoja eller med en öl eller två innanför västen. Det kommer säkert bli bättre sen, och då kanske jag kan leta reda på honom igen, men just nu orkar jag inte. Måste lägga det här bakom mig först. Har igen aning om hur länge det kommer ta. Jag lade det bakom mig då, veckan när jag lämnade Uppsala, men sen kom han och blåste liv i det igen. Jag tror det var då mitt hopp tändes... När han frågade om jag vill ha sällskap i Stockholm. Efter det har jag nog hoppats. Men det var länge sen nu. Över en månad sen. Vi har inte setts sen dess. Vi kommer inte att ses mer. Han gjorde sitt bästa för att ta död på det hoppet idag, och vi får väl se om han gjort ett bra jobb eller inte.

Missförstå mig rätt, jag är inte arg eller ens bitter på honom. Jag är arg och bitter på situationen. Jag förstår så väl varför, men jag kan inte hjälpa att jag är så sjukt ledsen. Jag hoppas verkligen att de anledningar han gav mig var de riktiga. Vill ha sanningen. Sanningen är okej. Oavsett vad den är. Om det bara var ett sätt att få det att låta bra på...då blir jag förbannad.

Jag hoppades nog in i det längsta, fastän jag redan visste.

Det gör så ont...