Lite uppgiven

Så var jag inne på sluttampen av förkylningen, men det kan ju också vara den mest uttdragna delen. Inte alls lika snuvig och huvudvärken är borta, och jag har ingen feber längre. Men jag har börjat hosta. Ordentligt. Nackspärren är kvar, men sånt brukar ju ge sig så småningom.

Jag lyckades somna till sist. Sov drömlöst, eller iallafall drömde jag inget jag minns. Skönt. Men det första som svischade förbi i huvet så fort jag slog upp ögonen var tanken på att idag är det söndag. Slutet av veckan. Dagen som jag vill undvika. Ska försöka att inte grubbla så mycket, men det är sjukt svårt. Helst av allt skulle jag bara vilja ringa upp, men det tänker jag inte göra. Fundera måste man få göra i fred. Men jag tror inte det är så mycket funderande utan jag tror snarare att det är förberedelse. Antingen så vet man att man vill eller så vet man att man inte vill. Det borde inte vara så svårt att ta reda på. Så jag vet egentligen vad som kommer att sägas. Måste bara höra det för att kunna veta det på riktigt.

Vad vill jag då? Jag vill veta mer. Träffas mer för att ta reda på vad som finns egentligen, om det finns nåt. Jag förväntar mig inte att han ska bestämma sig för huruvida vi ska tillbringa livet ihop eller inte, inte ens ifall vi ska dejta exklusivt, för det vet inte jag heller. Jag vill bara veta om vi kommer ses mer. För jag vet inte vad jag vill i förlängningen. Jag vill bara ge det en chans. Vem vet, vi kanske inte alls funkar ihop...

Jag har en minnesbild, en känsla som finns kvar, som egentligen består av två olika händelser. Båda utspelade sig när jag var där. Den första var första morgonen jag var där. Han gick iväg till gymet och jag satt och jobbade. Det var så skönt och det kändes så okomplicerat. Att han inte kände att han var tvungen att vara med mig hela tiden, trots att jag inte ens varit där ett dygn, och trots att vi inte kände varann nästan alls. Den andra händelsen var på söndagen, då jag satt med min tekopp och kulturbilagan och läste medan han...jag vet faktiskt inte vad han gjorde, han var där men han satt och pysslade med nåt annat. Vi var två men vi gjorde olika saker, ensamma i tvåsamhet, och det kändes så bra...