Drömmar

Jag tycker jag hanterar situtionen rätt bra. Visst - jag är ledsen och det värker stundvis i kroppen bara för att det känns så jävla surt att 57 mil är avgörande för om man ska vara glad eller ledsen. Men generellt så har jag väl hämtat mig. Jag gråter inte längre och jag kan träffa mina vänner och ha roligt utan att diskutera matters of the heart och skulle ämnet komma upp så fixar jag att vara saklig och inte gräva ner mig. Det är ändå bara en vecka sen det blev bestämt att vi skulle lägga ner "verksamheten", så jag tycker det funkar ganska bra. Jag har inte hört av mig och inte han heller. Det känns konstigt och det tar emot. Flera gånger om dagen kan jag känna att "det måste jag berätta för..." men det kan jag ju inte göra. Inte som det är nu iallafall.

Man kan väl säga att så länge jag är vaken hanterar jag situationen bra. Inatt drömde jag dock att vi sågs av en slump. Situationen var likadan som den är i verkligheten, men vi sågs som sagt. Vi pratade om hur saker och ting är och kom fram till precis samma saker som vi kommit fram till redan, att det inte funkar. Men trots det så drogs vi till varann och spenderade natten tillsammans för att sen skiljas åt i vemod och sorg dagen efter.

Varför gör hjärnan så här? Jag blir ju så ledsen. Om ni visste hur sällan jag drömmer nåt jag kommer ihåg... Och när jag då väl minns drömmarna så måste det bli saker som jag bara blir ledsen av. Fast det var fint också, men det gör nästan ännu mer ont.