Svacka

Det första jag gjorde i morse, innan jag ens klivit ur sängen, var att jag grät en skvätt. Det bara sköljde över mig igen. Ledsenhet, saknad och en känsla av "livet är så orättvist" och så en massa frågor som dök upp i huvudet... Låg där i sängen och författade ett mail som jag antagligen aldrig kommer att skriva och ändå mindre skicka. Lika lite som jag skulle våga ringa upp och fråga. Problemet är att om jag ringer så pratar vi alltid om en massa annat och innan jag vet ordet av ska vi lägga på och så har jag glömt fråga hälften av vad jag hade tänkt. Är dessutom rädd för att bli avvisad och för att mitt samtal ska vara motsatsen till uppskattat. Det är så svårt att prata om såna här saker på telefon. Inte för att det nånsin är enkelt öga mot öga, men det känns iallafall bättre... Men mina tankar kommer förmodligen aldrig att luftas. Det är ingen idé. Det är redan så kört som det nånsin kan bli... Och ingenting jag skulle ha kunnat säga skulle ha förändrat nånting, och det hade inte heller varit poängen. Jag är bara osäker. På en massa. Men jag är inte säker på att jag vill veta.