Trasig

Det finns så många halvledsna saker jag skulle kunna skriva. Men jag vill inte. Jag vill en massa andra saker.

Jag trodde jag var safe i höstas. Hade lagt alla tankar på tvåsamhet och förhållanden på hyllan, och jag var nöjd med det. Jag tyckte tanken på att vara ensam kändes helt okej. Framtiden som alla pratar om (den som innehåller familj och allt annat skräp) var till för andra, inte för mig. Jag hade - som man säger - gett upp hoppet om att hitta nån. När folk frågade mig om jag hade nån som väntade hemma skrattade jag och sa: Ingen karl - inga barn - inga husdjur - knappt ens krukväxter. Inombords kanske jag undrade vad de tänkte, jag menar, snart 32 och jag har inte ens ett förhållande. Säkert funderade de på vad som var fel på mig, eller så tänkte de som en bekant gjorde: lesbisk. Men jag kan ju då berätta att det är inget fel på mig och inte är jag lesbisk heller. Jag har bara inte hittat rätt. När man kommer upp i min ålder kryllar det tyvärr inte av intressanta män som dessutom är singlar. De allra flesta som har någon sorts potential är redan gifta och har ett gäng barn springandes runt fötterna. Så jag fann mig i situationen och gillade läget. Jag slappnade av och lät garden falla.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Ett klassiskt "när man minst anar det"-tillfälle uppstod. Några få dagar ihop. Jättemånga dagar isär. STORA hinder att ses, och en vardag ihop finns inte ens på världskartan. Och jag vet hur jag funkar vid det här laget; alla saker som gör det omöjligt får mig bara att vilja det mer. För 10 år sen hade jag rivit upp min värld och flyttat, bara för att se om det skulle funka. Men det var då. Nu har jag ett liv (nja det var kanske att ta i) och ett jobb. Jag kan inte sluta mitt jobb, och jag kan inte göra mitt jobb nån annanstans än i Norrland. Dessutom, vi har inte träffats så mycket egentligen, knappt alls. Det borde inte vara så jobbigt att avsluta, för det har ju inte ens börjat. Men bara tanken på det gör mig så himla ledsen.

Logiskt sett vet jag att det inte funkar - känslomässigt går jag sönder.