...in med det nya

Och så var det 2009.

Innan ni läser det som följer vill jag bara säga till er som kommer att reagera på hur mycket jag lämnar ut i min text: Jag måste göra det. Jag vägrar dölja det här. Skulle jag dölja det gör jag allt värre. Jag skäms inte. Men viktigast av allt, jag älskar min mamma och det enda sättet jag kan hjälpa henne på är genom att vara så jävla jobbig jag kan, och inte hymla med nånting. Jag sa till henne för kanske 5 år sedan att jag inte tänker ljuga mer för hennes skull, och det har jag inte gjort. Jag tänker inte göra det nu heller. Jag behöver skriva om det här.


Nyårsafton... En dag som ingen vet vad de ska göra på, och som man alltid SKA göra nåt på. En dag för avslut och nya tider. För begrundan och handlingskraft. Iallafall hypotetiskt. Det blir väldigt sällan som man tänkt sig. Jag hade inte tänkt nåt särskilt alls men jag fick mig en överraskning iallafall. Jag förstörde min mammas nyårsfest. Eller egentligen gjorde jag väl inte riktigt det heller, vi hjälptes åt. Saker och ting drevs till sin spets vid middagsbordet och jag kunde inte hålla inne med vad jag tyckte. Det bara vällde ur mig. Mamma grät. Jag grät. Spenderade ett par timmar med att försöka få henne att förstå att jag går sönder lite grann varje gång hon dricker och är full. Genombrottet kom när en av hennes vänner kom in till oss där vi satt och grät och till sist ställde den avgörande frågan till min mamma: Har du problem med spriten? Och där hände nåt. Hon svarade ja. Och sen sa hon hur lättad hon kände sig för att hon sagt det. Det var skönt att det var andra människor här som också kunde se och höra alltihopa. Det känns som att det kommer bli svårare för henne att sopa saker och ting under mattan.

Däremot måste jag säga att även om det känns bättre nu efteråt, så har jag ingen större förhoppning om att hon nånsin ska lyckas bli helt nykter. Särskilt inte så länge hon är med H. Han är bra på jättemånga sätt, men i just det här fallet tror jag inte han ser problemet, inte som det verkligen är iallafall. Jag tror inte att han inser att han själv är en stor del i hur det har kunnat gå så långt som det gjort. Jag tror inte att han kan ge henne det stöd hon behöver för att komma till rätta med det här, och jag tror inte att hon har den styrka som krävs för att ta sig ur det här utan att han hjälper henne. Han är i allra högsta grad medberoende, eftersom det är han som dricker med henne.

Jag är beredd på att bli besviken. Känns jävligt trist att inte lita på det ens egen mamma säger, men så är det tyvärr. Jag har pratat med henne om det här sen 1998. Det är 10 år sedan och det har bara blivit värre sen dess... Och bara för att jag pratade med henne om det då så betyder inte det att det var första gången det fanns anledning att ta upp det. Det är en sån sak som det tar tid att skaffa sig tillräckligt med mod att säga. Det är en annan sak om någon bara för en kväll råkat dricka för mycket, för då kan man skämta om det, men det här är inte nåt som går att skämta bort. Jag pratade lite med mamma igår och frågade hur det kändes och hon svarade att hon kände sig beklämd och att det kändes tungt, men att hon förstod att det var allvar. Jag hoppas verkligen att det här leder till nåt bra.

Så min nyårsafton började inget vidare. Jag är fortfarande ledsen. Känns som att hela den här julledigheten i stort sett gått i moll hela tiden. Jag har haft roligt, visst, men känslan jag har kvar är ändå att jag varit ledsen och nedstämd större delen av tiden. Känslomässigt på den ledsnare delen av skalan. Får väl se hur länge det håller i sig.