Hemma

Det första som hände när jag kom fram var att jag fick frågan om jag var sjuk, och det är jag ju, febern är förresten tillbaka, och när jag berättade att jag varit sjuk hela helgen så sa hon; "Ja, det var antingen det eller så har det hänt nåt". Då brast det för mig. Jävligt oproffessionellt men vad fan ska man göra. Jag kan inte stänga av och på som en maskin. Glad att jag skippade sminket i morse.

På sätt och vis förstår jag inte varför jag är så ledsen. Det var ju så kort tid och vi har ju inte lovat varandra nåt. Men sen förstår jag precis. Allt jag vill ha tillsammans med någon hade jag när vi sågs. Vi skrattade, vi pratade, vi tyckte lika om mycket men långt ifrån allt, jag var trygg nog att bara vara jag, och slappna av. Plus en massa andra fina, små detaljer som jag väljer att behålla för mig själv. Jag gick händelserna ordentligt i förväg och såg en potentiell framtid som jag inte vågat tro fanns för mig, och det kändes plöstligt inte orealistiskt eller skrämmande. Jag vet inte om jag sörjer ett förhållande för jag vet inte om man kan kalla det för det. Det jag sörjer är nåt annat. Dels alla saker jag räknat upp ovan, men framför allt sörjer jag nog att ha möjligheten att kunna ta reda på om min känsla var rätt.

Jag var beredd på att utforska mina känslor, och jag misstänkte att de kanske var starkare än jag ville erkänna. Men jag var inte beredd på att de känslor som var positiva och glada och lyckliga skulle bli precis lika starka, men åt andra hållet. Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag känner.

Självklart idealiserar jag situationen för tillfället, jag kommer säkert att kunna se klarare på det här vad det lider.

Men just nu vill jag bara sluta känna.