På väg hem

Så var det dags. Idag lämnar jag Piteå för den här gången. Jag känner mig märkligt lättad, och det gör att jag får lite dåligt samvete.

Känslomässigt känner jag mig väl inte 100% stabil och det påverkar hur jag känner i det mesta. Den här grabben... Ja, vad ska jag säga? Han är långt bort, och kommunikationen har varit knapphändig (haha, sms=knapphändigt...). Jag känner mig så jävla rädd för att träffa honom och jag vet egentligen inte varför. Men å andra sidan, vet inte vad det är att vara rädd för, vi har ju faktiskt inte ens bestämt när vi ska ses nästa gång. Det kanske inte blir nån mer gång... Men det i sig är ju nånting att vara rädd för.

Jag tror jag behöver gråta. Få ur mig en massa ledsenhet så jag kan börja återhämta mig igen. Jag brukar ha perioder när jag är nere och så, men det här är nog den djupaste svacka jag upplevt på väldigt länge. Situationen med T är inte det värsta, den är egentligen hanterbar, men det är det andra. Och tillsammans gör det mig väldigt låg.