Vila, min fjäril

Det har huserat en enorm fjäril i mitt bröst en tid nu. I början var den väkommen, med sina klara färger och oberäkneliga sätt att överraska och glädja mig genom att bara finnas där, helt oväntat. På sista tiden har den fladdrat med sina stora, söndertrasade vingar dag som natt - den distraherar mig på dagarna och stör min sömn om nätterna. Den är en ondskefull parasit. Den är giftig och den klöser mig och infekterar allt den kommer åt. Den har hindrat mig från att ringa (vilket var bra till en början - men sen blev det nedbrytande) och den har livnärt sig på min osäkerhet, mina rädslor och min saknad. Idag struntade jag i fjärilen och ringde iallafall.

Jag ringde av rätt anledning. Hade jag ringt för en vecka sen hade det förmodligen bara gjort saker och ting värre, men inte nu, tror jag iallafall. Inget långt samtal, men tillräckligt för att stilla min fjäril. Fick en del svar jag behövde och nu känns det bättre. Inte bra - det kommer nog ta riktigt länge innan det känns helt bra - men bättre. Vi kommer nog inte att höras på ett tag. Han kommer inte ringa på länge, och jag kommer nog inte heller göra det. Det räckte så bra med det samtal vi hade nyss.

Det känns bättre. Visst att jag fick gråten i halsen, men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur spänd jag varit inför detta samtal. Jag var beredd på att få höra det absolut värsta jag kan tänka mig; att han inte ville att vi skulle varken höras eller ses mer (mycket, mycket värre än om han skulle säga att han träffat nån annan, fast det skulle så klart vara jobbigt det med). Men båda de farhågorna slog han undan, och försäkrade mig att det ville han. Ser fram emot en natt utan grubbel.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig

Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig

För Sent För Edelweiss - Håkan Hellström