Back to basic

Tänk att så lite kan göra så mycket. Kom precis tillbaka från pappa. Känns faktiskt mycket bättre nu. Absolut inte bra, men bättre. Vet inte om det är känslan av att tiden står stilla uppe hos pappa, eller om det är hans fina, lilla, rädda hund Fannys försiktiga slickar på mina händer, eller om det beror på att det känns som att komma tillbaka till kärnan av vad som är jag.

Fanny är en 9 år gammal, kritvit Alaskan Husky som pappa tog hand om efter att hon blivit helt förstörd av en tidigare ägare. Hon har aldrig fått tillbaka förtroendet för människor, trots att pappa haft henne i kanske 7 år. Men där uppe i Stridholm får hon vara som hon är. Det är ingen som kräver att hon ska vara en knähund, en slädhund, knappt ens en sällskapshund. Hon får vara Fanny, helt enkelt. Och idag kom hon fram till mig, flera gånger, och slickade mig på händerna och lät sig bli kliad. Hon gör inte det varje gång jag är där, men idag gjorde hon det. Det var som att hon kände på sig att jag var lite ledsen.

Fanny 22 juni 2006