Samma, fast annorlunda

Inget är annorlunda, ändå är allt helt annorlunda. Känslorna är desamma och det känns inte som att de kommer att svalna, men på nåt sätt är det ändå lättare nu. Kunde jag ändra på saker och ting, och kunde jag ordna så att det fanns en chans att pröva om det skulle funka, så lätt - jag skulle göra det utan att blinka, tror jag. Men man måste ju se till hur saker och ting faktiskt är, och det var väl kanske inte min tur - hans tur - vår tur, den här gången. Men visst fasen känns det bittert, det tänker jag inte sticka under stolen med...

Men det viktiga är ändå att nu känns det inte som att jag håller på att gå i tusen bitar längre. Känslorna är samma som sagt, men de ligger tryggt inbäddade, i säkert förvar, och de tar inte över allt annat som de gjorde förut. Jag känner mig lättare till mods, och jag kan sova på nätterna. Jag grubblar inte på samma vis längre, utan jag minns istället. Jag minns och ler, istället för att minnas och rasa ihop i en hög på golvet...