Att vilja och inte

Nyss hemkommen efter att ha suttit på Göteborg i 6 timmar. Bit för bit och en massa Yatzy och nåt slags posh frågespel. Jag tror vi börjar vara igenkända som stammisar på söndagarna. Idag fick vi ett fat med gelehallon, bara sådär.

Idag är en lite jobbig dag. Jag har verkligen fått hejda mig från att ringa idag. Kanske det inte skulle vara hela världen ifall jag gjorde det, men jag vet inte vad jag skulle säga, och jag vet inte heller om det skulle vara välkommet att jag ringde.

Jag misstänker att det här kan bli en sån där kille som jag aldrig kommer över helt, ungefär som det är med Peter. Det blev också kvävt i sin linda, och jag tror det är det det handlar om. Man hann inte se några dåliga sidor, allt var bara spännande och fint. Visst, jag går inte omkring och drömmer om Peter längre, men minnena jag har är glorifierade och idealiserade. Han kommer alltid att vara den han var då, i mina minnen. Även om jag inte finner honom attraktiv nu, eftersom han inte är samma person längre. Men jag kommer nog alltid att vara kär i den han var då.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag är kär just nu, men jag skulle nog inte ljuga om jag sa att jag var på god väg att bli det. Det är svårt att tvingas bromsa upp såna saker. Vet inte ens om det går. Men jag försöker.

Skulle vilja berätta för honom att jag kommer till hans stad, men jag är rädd för att han inte skulle bry sig. Eller att han helt enkelt inte vill att vi ska ses. Men som Des sa, vill han inte det så behöver jag ju inte fundera mer. Då är ju saken ganska klar. Och visst, det vore väl skönt att få den brutala sanningen kastad i ansiktet så att man kan släppa allt och bara gå vidare, men samtidigt så vill jag ju inte att det ska vara så. Skräp.