Tomt inuti

Okej. Inatt fick jag sova. 10 timmar drömlös, välbehövlig sömn. Jag känner mig tom. Jag är fortfarande ledsen. När jag skriver det här känner jag hur tårdepåerna fylls på, men jag tvingar dem tillbaka. Jag kan inte låta det här ta över allt. Men den här tomheten, den fanns inte förut. Vet inte om den är ett resultat av sömn eller tid, eller om det bara är oförstånd, eller förvirring. Men det känns så tomt.

Jag saknar att ha möjligheten att ringa, eller skicka ett sms. Jag saknar den där rösten. Jag saknar pratet om ingenting och jag saknar att skratta åt samma saker. Jag är så ledsen för att detta inte finns längre. Fast det som nästan är värst är att jag tror att det skulle kunna finnas, jag vet ju att vi tycker om varandra och vi är ju egentligen samma personer som vi varit hela tiden, men det blir för jobbigt. Det var för jobbigt redan som det var, och nu, med facit i hand skulle jag nog gå under om jag höll kvar kontakten. Jag skulle nog inte kunna släppa taget och jag skulle "sluta leva". Jag skulle leva i väntan på att få höra rätt saker, och jag skulle vänta, och vänta, och vänta. Och jag skulle förlora mig själv, tappa min självkänsla.

Jag har satt upp en gräns för mig själv, en viss tid som det måste gå innan jag får höra av mig på något sätt. Nu kanske ni tycker att det verkar dumt, med regler och sånt. Men jag tror verkligen på det här. Om jag hör av mig innan dess kommer det att vara av fel anledning. Om jag känner att jag vill höra av mig men av fel anledning när den här tiden gått kommer jag förlänga tiden. Jag har redan brottats med lusten att höra av mig. Särskilt idag, när det känns lite (bara lite) lugnare känslomässigt. Jag invaggar mig själv i nån sorts falsk trygghet. Att jag nog hanterar det här ganska bra. Men jag vet ju att det inte är så. Jag vet.

Jag upptäcker att jag suckar ungefär vart tredje andetag, och det inte bara för att jag är jättesnuvig fortfarande, utan bara för att det känns så tungt. Tomhet består väl egentligen av ingenting, men den här tomheten är fysisk, den är smärtsam och det känns som att den expanderar och snart är för stor för min kropp. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Det enda sättet jag känner till att få utlopp för den är att låta tårarna komma. Fan.