Ta mig i kragen

Alltså på rikt. Till och med jag blir less på att läsa hur deppig jag är och hur jobbigt jag har det. Jag vet att jag borde ta mig i kragen och jag ska verkligen försöka. Pratade med en vän som har en liknande situation med sin mamma och han sa till mig att jag inte ska lasta mig själv för att min mamma har problem och att jag inte ska ha dåligt samvete för att hon blir ledsen när jag pratar med henne.

Och det här med T, han är en fantastisk person som jag håller av väldigt mycket med tanke på hur kort tid vi faktiskt känt varann, men jag kan inte förlita mig på att om han bara skulle finnas där så skulle allt kännas bra. För så är det ju inte. Det här måste jag reda ut själv.

Jag tror det är dags att återuppliva ett gammalt nyårslöfte jag hade ett år:

Jag bestämmer själv vad jag är värd. Ingenting som andra gör eller säger påverkar mitt värde. Jag är viktig och jag är bra, och jag förtjänar det bästa.