Har skrivit ett långt brev till hajn grabben. Som aldrig kommer att vare sig skickas eller läsas. Tror jag. Idag är en riktigt ledsen dag... Men det känns lite bättre efter jag skrivit ner alla ledsna tankar.
Är i Sundsvall. Sitter på hotellrummet och behöver en kram. Mitt liv är ett ensamt liv. Jobbar i nya städer varje dag och bor ensam på hotell, sover ensam, äter ensam, kör mil efter mil ensam. Kommer hem till en tom lägenhet, där till och med mina krukväxter lämnar mig en efter en. I min stad är jag nästan ensam (inte riktigt, tur att du finns Des!) och jag känner mig som världens mest tragiska person. Visst, jag bor i en fin lägenhet och jag har hyfsat bra betalt, och ett roligt jobb, men resten då? Man är väl inte bara sitt jobb eller? Har ju förstås några personer jag kan ringa till, men inte så jättemånga som jag verkligen kan prata med, bara några få. Särskilt inte när jag är ledsen.
Igår ringde jag till mamma för att berätta om mitt öga. Hon hade druckit, det hörs direkt på henne när hon är onykter. Det behövs inte mer än ett eller ett par glas vin för att det ska höras. Till sist sa jag till henne att jag hörde att hon druckit och att jag inte ville prata mer. Då svarade hon att hon inte ville att det skulle höras att hon hade druckit och att hon bara hade druckit litegrann. Det gör mig så arg. Och ledsen. Och besviken. Fan också. Jag VET ju att hon dricker. Känns värdelöst att hon försöker dölja det för mig. Jag skiter väl i hur mycket hon dricker. Det spelar ingen roll längre. Hon gick över den gränsen för så länge sen att jag inte ens kommer ihåg när det var. Helvete.
Jag vill inte bry mig. Om nåt alls, just nu. Men jag vet inte hur man gör.
Och så blev jag så arg på mig själv när jag pratade med mamma. Innan vi la på sa hon:
- Jag älskar dig, gumman.
Och jag vågade/kunde inte svara detsamma. Jag har en spärr. Och jag kunde inte säga det till henne, för det kändes som att hon bara sa det för att hon var full. Vi säger inte sånt i min familj, och har aldrig gjort, det är liksom underförstått. Det kändes som det värsta jag nånsin gjort mot min mamma. Jag har aldrig kallat henne för någon fult, jag har aldrig svurit åt henne, men jag svarade inte att jag älskade henne tillbaks, och jag känner mig som världens sämsta dotter.
Elsa 2 veckor
11 år sedan
3 kommentarer:
Jag älskar dig syster, och du behöver inte säga att du älskar mig för det vet jag redan. Det var riktigt länge sedan jag träffade morsan. Det var typ på jul. Känner ingen ork eller lust att fara dit. Det är tungt att ta avstånd, men lika tungt att se det man ser i princip varenda gång man är dit :S. Man blir som ganska så uppgiven.
Nåväl... Det är bara du ringer när du vill, om du vill prata. Kram //Lillebror
Det är grymt svårt att säga dom tre små orden ibland, men jag är övertygad att din mor VET det, ord kan vara överflödiga ibland... Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig med allt snart!
Kram från R´s kompis M
Jahapp. Så sitter jag och lipar igen. Jag har världens bästa bror.
Hör du det? Du är världens bästa lillebror!
Och till andra som skriver: Tack för fina ord och stöd. Det värmer!
Skicka en kommentar